Process och innehåll

När TV-recensenten klagar på alla "pratprogram", typ "Stjärnorna på slottet" m fl, missar hon kanske poängen. Först pratar de med varandra. Sedan pratar var och en om vad de tidigare har pratat om. Det verkar som om hon fokuserar på innehållet. Och då blir det mycket prat. Men poängen handlar mycket mer om processen, om vad som sker inom var och en som de inte delger varandra under samtalet. Vad de fäster sig vid i mötet med varandra, hur de blir berörda av varandra, vilka tankar och reflexioner som väcks. Det är detta vi i publiken får del av när de en och en berättar vad de är med om. Då får vi en chans att följa och förstå vad det är som får dem att så övertygande prisa hur nära varandra de har kommit. Åtminstone för mig är det processerna som för oss människor närmare varandra som är det berörande och livsberikande i "pratprogrammen".

Är det inte samma typ av närhetsbefrämjande processer som är det berörande i program som Kören, Klass 9A m fl? Där kryddat med vilka underverk man kan åstadkomma med äkta "Jag-Du-kontakt", subjekt-subjekt, ömsesidighet - till skillnad från "Jag-Det", subjekt-objekt, där man främst försöker få den andre att göra något man själv vill. Kanske är det samma fenomen som får kvinnor att sätta "ärlighet" först och "humor" därefter när de skall ranka vad de uppskattar mest hos en partner. "Pengar" och "makt" hamnar långt ner på deras lista.

Processen är inte sällan väl så viktig som innehållet. Hur mycket rikare skulle inte våra samrören kunna bli, om vi frimodigare uppmärksammade och delgav varandra våra inre processer i vårt vardagsumgänge.

TV-satsningen på Kören ger mig hopp

Har ni märkt att SvT visar en tredje omgång av Kören, där den unge körledaren Gareth tar sig an nästan omöjliga utmaningar. I den första omgången fick vi följa hur han lyckades få tonårspojkar på glid från en "värstingskola" att både vilja och lyckas sjunga i en kör på hög nivå. I den andra omgången lyckades han göra samma sak i en gråtrist arbetarförort till London, utan några som helst traditioner av den sortens kultur. Hans utmaning i denna tredje omgång är att motivera, välja ut och träna upp 30-40 tonåringar som med hela sin tonårskultur aldrig har lyssnat på klassisk musik och ännu mindre på opera, att medverka i en svår modern opera med en kräsen publik som bara godtar föreställningar av allra högsta kvalitet. (Se TV1, tisdagar kl 20)

ATT han lyckas med det till synes omöjliga är i sig själv spännande. Men vad som framför allt griper tag i åskådarna är själva processen, HUR han steg för steg samlar ihop och tränar upp sin kör. Hans personliga kontakt med var och en av körmedlemmarna och hur han bryr sig om dem. Hur han lägger märke till vars och ens särart och lockar fram deras dolda potential. Hur han lyckas göra träningen rolig för dem, genom att (åtminstone här i början) inte ta för stora steg och ha lustfyllda övningar, som ger lärorika upplevelser. Hur han utan att på något sätt vara gapigt auktoritär ställer krav och väcker deras respekt redan genom sin person; de vill följa honom. Dem han har valt ut, tror han på, även om nerverna spökar och de misslyckas här och där. Och de blir stärkta av hans tilltro. Det ger näring åt en ömsesidig tillit - och, faktiskt, kärlek. Det är ett äkta, ärligt och rakt samspel.

Det är just denna typ av Jag-Du-relationer och processer jag tror på, när det gäller att bidra till en hållbar utveckling och skapa en önskvärd framtid. Där inblandade parter frimodigt från sina olika perspektiv delar med sig av sina sinnesintryck, tankar och känslor och på så sätt bidrar till en rikare och sannare helhetsbild. Där man tillsammans letar sig fram steg för steg på grundval av "det som då är".

Därför blir jag så glad och hoppfull, när TV fortsätter att satsa på denna typ av program. Eftersom de är beroende av tittare, betyder det antagligen att det är många som blir berörda och får ut något av sådana program. De får uppleva nya attraktiva sätt att samspela, skapa och vara i världen som de inte trodde var möjliga. Detta kan väcka en egen längtan och därmed uppmärksamhet och lust att ta vara på sådana möjligheter när de stöter på dem.

Nu såg jag i TV-programmet att denna omgång av Kören bara är på 3 program i stället för veckovis under en hel termin, som tidigare. I gengäld har jag sett hur man har börjat flagga för en ny omgång av Klass 9A. Och det är samma typ av program, som tydligen både TV och publik satsar på. Det gör mig hoppfull för framtiden och för utvecklingen av en ny kultur.

Boktitel: Äntligen mogen

ÄNTLIGEN VUXEN var arbetsnamnet som hjälpte mig att beskriva min pusselbit till helhetsbilden, utan ambitioner att övertyga eller övertala. Men nu när boken är färdigskriven och redo att tryckas får den en ny titel som bättre avspeglar innehållet:

ÄNTLIGEN  MOGEN

• ÄNTLIGEN är tiden MOGEN för den omställning som behövts sedan länge.
• ÄNTLIGEN börjar världen bli MOGEN att ta ett gemensamt ansvar för vår gemensamma jord och för den globalisering som pågår sedan länge.
• ÄNTLIGEN är vi MOGNA att inse att vi måste göra ”något annat” när ”mer” blir fel.
• ÄNTLIGEN börjar människor bli MOGNA nog att vilja se och ta ansvar för sin del av skapandet av en hållbar utveckling.
• ÄNTLIGEN har vi verktyg som är utprovade och MOGNA att underlätta en omställning av den typ vi står inför.
• ÄNTLIGEN är jag MOGEN nog att utan pekfingeraktiga ambitioner åt andra bara lägga min pusselbit till den samlade bilden.

Boken är en 70-årig gestaltterapeuts reflexioner kring hållbar utveckling, nya framstegsmått och kärlekens kraft.

Boken släpps den 18 februari 2011.