När MER blir FEL kan vi göra NÅGOT ANNAT

"Jordens resurser är snart slut" skriver Anders Wijkman och Johan Rockström i SvD, Frågan är också om vi blir så mycket lyckligare av MER - av att "köpa saker som vi inte behöver för pengar som vi inte har, för att imponera på människor som vi inte tycker om", som etikprofessorn Clive Hamilton sammanfattar det hela i samma tidning några dagar dessförinnan.

Vi börjar se vad som blir fel med att fortsätta att springa allt fortare i gamla invanda spår. Det finns i sinnevärlden och är till stora delar mätbart. Väldefinierade problem passar vårt vältränade linjära mål-medel-tänkande, problem-lösning, orsak-verkan. Och "om det enda verktyg jag förfogar över är en hammare, tenderar varje problem att bli en spik", enligt Mark Twain. Men att bara göra MINDRE när MER blir FEL, känns inte som framsteg. "Nej" behöver kompletteras med några lockande "Ja".

Samtidigt stagnerar ekonomin om vi slutar konsumera. Så när Sveriges ekonomi nu blomstrar, kan vi inte glädja oss så länge hjulen snurrar fel, enligt professor Staffan Laestadius. Utveckling av klimatsmartare teknologi kan öppna en del nya affärsmöjligheter som ryms inom en hållbar utveckling. I övrigt får vi konsumera teaterbesök, upplevelser, vård och omsorg.

Men när MER blir FEL, kan vi göra NÅGOT ANNAT, något nytt och lockande som kanske ännu inte finns i sinnevärlden utan måste skapas. Att skapa nya värden, att göra gott och hitta och formulera nya framstegsmått och mål, är en annan konstart än att hitta lösningar på väldefinierade problem eller medel till givna mål. Vi måste var och en leta inom oss själva och på något sätt dela vad vi i vår vardag främst sätter värde på och vill ha mera av respektive vad vi ogillar och vill ha mindre av. Denna typ av innerliga skapande dialoger är vi inte vana vid. De kräver en viss färdighet som behöver övas upp. Att utveckla former och skapa mötesplatser för dessa dialoger kan i sig öppna nya affärsmöjligheter i omställningen till en hållbar utveckling - där vägen blir lika värdefull som målet.

Äntligen mogen nu utgiven

Så har då min bok "Äntligen mogen" flyttat ut från bloggen och vidare ut i bokhandeln i ett trevligt format. Jag har sett den hos AdLibris.se i alla fall. Utgiven av LightSpira www.lightspira.se

Behov av nya "kartor"

”När karta och terräng inte stämmer överens - gäller terräng!” står det i en gammal soldatinstruktion. I olika sammanhang har jag påstått att bristsamhällets kartor inte längre avspeglar rådande terräng. För att få bättre hjälp att orientera oss i dagens verklighet behöver vi därför rita nya kartor. Kartor baserade på fakta, med utgångspunkt i våra intressen. I den utmaningen kan vi behöva särskilja två artskilda kartläggningsuppgifter från varandra: 

1. Att söka och kartlägga kunskap med utgångspunkt i kända frågor, frågebesvarande kartor.
2. Att kartägga vilka intresseområden som är mest angelägna att söka kunskap om, frågeskapande kartor.

Frågebesvarande kartor

Kartor är ju till för att ge oss en överblickbar bild av verkligheten. För att vara vederhäftiga måste de baseras på fakta. Och fakta får vi som svar på frågor, vilka i sin tur återspeglar någons intresse i världen.

När vi pratar om kartor tänker vi oftast på sådana som svarar på frågan: ”Var ligger en plats i förhållande till en annan?” En större detaljeringsgrad, t ex vägkartor, hjälper oss att besvara frågan: ”Hur tar jag mig enklast och snabbast från den ena platsen till den andra?” Så länge vi vet vilka frågor vi söker svar på, kan vi konstruera kartor som hjälper oss med detta. Och dessa ser inte alltid ut som kartor. Svampplockaren kan få god hjälp att hitta de svampar han är ute efter genom beskrivningar av i vilken terräng olika svampar trivs bäst. Företagaren tar hjälp av olika ekonomiska nyckeltal för att orientera sig. O s v. För att hålla kartorna aktuella, måste vi ändra deras innehåll i takt med att terrängen förändras; en ny ringled byggs, företagets verksamhet förändras, o s v. Frågorna kan vara desamma, men svaren måste avspegla gällande möjligheter som kan variera över tid. 

Genom vårt sedan barnsben väl intränade mål-medel-tänkande är vi väldigt skickliga på att hantera denna typ av kartor och problemställningar. Där väldefinierade problem söker sina lösningar, eller välformulerade mål sina medel.  Där vi förlitar oss på linjära orsak-verkan-samband. Där vi vet vilka frågor vi vill ha svar på. Det är sådana tydliga strukturer vi försöker konstruera för att få överblick och hjälp att orientera oss i det myller av intryck vi bomnbarderas med från omvärlden. Där vi kan rutinisera så mycket som möjligt av våra vardagsbestyr så att de kan skötas av ”ryggmärgen” och vi kan hushålla med dyrbar hjärnkraft och kan reservera ”klokhjärnan”, frontalloben, till sådant nyskapande som den behövs till.

Att hålla dessa frågebesvarande kartor aktuella innebär alltså inget nytt i egentlig mening. Det är samma frågeställning, samma struktur, som fylls med aktuellt innehåll.

Frågeskapande kartor

Det är först när vi börjar utmana det vi tar för givet i etablerade kartor och strukturer, genom att ställa helt andra frågor, som grundläggande förändringar sker. Då är vi inne på de frågeskapande kartornas område, där vi inte vet vilka frågor vi vill ha svar på, utan är ute efter vilka intresseområden vi vill ställa frågor kring. 

Klimathot, överskridna gränser för ett antal ändliga naturresurser, växande medvetenhet om och irritation över klyftorna i resursförbrukningen mellan rika och fattiga, visar att vi inte kan fortsätta att bara springa fortare och fortare i samma intrampade spår som hittills. När MER av det vi redan har och gör blir FEL, måste vi göra NÅGOT ANNAT, utan att riktigt veta vad. Det är för att få hjälp att på bred front orientera oss mot NÅGOT ÖNSKVÄRT ANNAT som vi behöver nya kartor, baserade på nya frågor.

Ett antal studier visar dessutom att vi inte blir lyckligare eller friskare av mer, sedan vi börjat betrakta vår materiella basförsörjning som tryggad (se t ex Csikszentmihalyi (1990): Flow, Wilkinson & Pickett (2010): The Spirit Level och www.equalitytrust.org.uk, Alvesson (2006): Tomhetens triumf). Då är inte bristsamhällets utmaningar lika aktuella längre, utan frågan gäller mera vad vi blir lyckligare och mår bättre av när vi redan har det vi behöver för vår överlevnad. Vad är utveckling då? Vad ger mera liv till livet?

Brister är ganska lätta att definiera. Vi märker när något speciellt fattas eller är fel. Det goda däremot är oändligt och innefattar mängder av möjligheter som vi ännu inte har upplevt. Att få grepp om och formulera vettiga framstegsmått och mål ur det godas oändliga möjlighetsrymd är alltså en helt annan sorts utmaning än vi stått inför i kampen för överlevnad eller kampen för ”tillräckligt” av det vi eftersträvar. 

För att kunna fortsätta att använda invanda kartor, har vi hittills i i-länderna främst inriktat oss på att stimulera aptiten och undergräva mättnadskänslan genom reklam, statusjakt och andra slag av jämförelsespel. Men klimathot och annat begränsar allt kraftfullare utrymmet för denna strategi. Då måste vi utveckla helt nya kartor som svarar på helt andra frågor baserade på helt andra intressen än ”mer” av det vi redan har och gör idag. Vi behöver alltså kartlägga vad människor innerst inne blir lyckligare av och uppfattar som ökad livskvalitet när de redan har det de behöver och inte nappar på jämförelsespelet.

Ett skäl till att människor ändå deltar i statusjakten är rädslan att inte hänga med, att hamna utanför. Utmaningen är att i stället på bred front gå på djupet med frågor kring vad vi sätter verkligt värde på, vad vi särskilt uppskattar i det vi möter i vår vardag, vad vi skulle önska mindre av, vad vi längtar efter mera av. Att på olika sätt dela detta med varandra och få en upplevelse av vad det är att vara människa fullt ut. Att mötas som den man är och därmed få uppleva en gemenskap på andra villkor än ”inne-ute-spelets”. Att urskilja meningsfulla mönster i människors olika upplevelser och berättelser, som kan säga något om vilka intressen i världen som kan läggas till grund för nya frågor och nya kartor. Allt detta verkar vara en i hög grad gemensam uppgift, något vi måste göra tillsammans på ett eller annat sätt. Något av ett aktionsforsknings-projekt, en kvalitativ studie där deltagarna är med om att dra slutsatser av vad de upplever när de steg för steg prövar sig fram till nya förhållningssätt till det de möter i sin omvärld. Där grunden till de nya kartorna formas inifrån deltagarna själva.

En annan utmaning är hur de nya kartorna skall kunna ersätta eller samordnas med de kartor, modeller, ekonomiska och politiska system som ligger till grund för samhällets organisation, drivkrafter och styrning, utan att det blir kaos och det hela rasar ihop. Här ställs vi inför en del besvärliga dilemman. T ex att utveckling av världshandeln hålls igång av en ökande konsumtion, samtidigt som vår planet inte tål mycket mera av detta. Måste vi klara oss utan en tillväxtekonomi och vad händer då? Eller finns andra sätt att få ekonomin att växa, utan att tära på ändliga naturresurser?

Hur vi än ser på dessa utmaningar, är de oundvikliga i dagens värld efter vad jag kan förstå. Vi kan också se dem som en inspirerande, kreativ uppgift som tar både hjärta och kommunikationsförmåga i anspråk. Sådant som i sig ger livskänsla.

Process och innehåll

När TV-recensenten klagar på alla "pratprogram", typ "Stjärnorna på slottet" m fl, missar hon kanske poängen. Först pratar de med varandra. Sedan pratar var och en om vad de tidigare har pratat om. Det verkar som om hon fokuserar på innehållet. Och då blir det mycket prat. Men poängen handlar mycket mer om processen, om vad som sker inom var och en som de inte delger varandra under samtalet. Vad de fäster sig vid i mötet med varandra, hur de blir berörda av varandra, vilka tankar och reflexioner som väcks. Det är detta vi i publiken får del av när de en och en berättar vad de är med om. Då får vi en chans att följa och förstå vad det är som får dem att så övertygande prisa hur nära varandra de har kommit. Åtminstone för mig är det processerna som för oss människor närmare varandra som är det berörande och livsberikande i "pratprogrammen".

Är det inte samma typ av närhetsbefrämjande processer som är det berörande i program som Kören, Klass 9A m fl? Där kryddat med vilka underverk man kan åstadkomma med äkta "Jag-Du-kontakt", subjekt-subjekt, ömsesidighet - till skillnad från "Jag-Det", subjekt-objekt, där man främst försöker få den andre att göra något man själv vill. Kanske är det samma fenomen som får kvinnor att sätta "ärlighet" först och "humor" därefter när de skall ranka vad de uppskattar mest hos en partner. "Pengar" och "makt" hamnar långt ner på deras lista.

Processen är inte sällan väl så viktig som innehållet. Hur mycket rikare skulle inte våra samrören kunna bli, om vi frimodigare uppmärksammade och delgav varandra våra inre processer i vårt vardagsumgänge.

TV-satsningen på Kören ger mig hopp

Har ni märkt att SvT visar en tredje omgång av Kören, där den unge körledaren Gareth tar sig an nästan omöjliga utmaningar. I den första omgången fick vi följa hur han lyckades få tonårspojkar på glid från en "värstingskola" att både vilja och lyckas sjunga i en kör på hög nivå. I den andra omgången lyckades han göra samma sak i en gråtrist arbetarförort till London, utan några som helst traditioner av den sortens kultur. Hans utmaning i denna tredje omgång är att motivera, välja ut och träna upp 30-40 tonåringar som med hela sin tonårskultur aldrig har lyssnat på klassisk musik och ännu mindre på opera, att medverka i en svår modern opera med en kräsen publik som bara godtar föreställningar av allra högsta kvalitet. (Se TV1, tisdagar kl 20)

ATT han lyckas med det till synes omöjliga är i sig själv spännande. Men vad som framför allt griper tag i åskådarna är själva processen, HUR han steg för steg samlar ihop och tränar upp sin kör. Hans personliga kontakt med var och en av körmedlemmarna och hur han bryr sig om dem. Hur han lägger märke till vars och ens särart och lockar fram deras dolda potential. Hur han lyckas göra träningen rolig för dem, genom att (åtminstone här i början) inte ta för stora steg och ha lustfyllda övningar, som ger lärorika upplevelser. Hur han utan att på något sätt vara gapigt auktoritär ställer krav och väcker deras respekt redan genom sin person; de vill följa honom. Dem han har valt ut, tror han på, även om nerverna spökar och de misslyckas här och där. Och de blir stärkta av hans tilltro. Det ger näring åt en ömsesidig tillit - och, faktiskt, kärlek. Det är ett äkta, ärligt och rakt samspel.

Det är just denna typ av Jag-Du-relationer och processer jag tror på, när det gäller att bidra till en hållbar utveckling och skapa en önskvärd framtid. Där inblandade parter frimodigt från sina olika perspektiv delar med sig av sina sinnesintryck, tankar och känslor och på så sätt bidrar till en rikare och sannare helhetsbild. Där man tillsammans letar sig fram steg för steg på grundval av "det som då är".

Därför blir jag så glad och hoppfull, när TV fortsätter att satsa på denna typ av program. Eftersom de är beroende av tittare, betyder det antagligen att det är många som blir berörda och får ut något av sådana program. De får uppleva nya attraktiva sätt att samspela, skapa och vara i världen som de inte trodde var möjliga. Detta kan väcka en egen längtan och därmed uppmärksamhet och lust att ta vara på sådana möjligheter när de stöter på dem.

Nu såg jag i TV-programmet att denna omgång av Kören bara är på 3 program i stället för veckovis under en hel termin, som tidigare. I gengäld har jag sett hur man har börjat flagga för en ny omgång av Klass 9A. Och det är samma typ av program, som tydligen både TV och publik satsar på. Det gör mig hoppfull för framtiden och för utvecklingen av en ny kultur.

Boktitel: Äntligen mogen

ÄNTLIGEN VUXEN var arbetsnamnet som hjälpte mig att beskriva min pusselbit till helhetsbilden, utan ambitioner att övertyga eller övertala. Men nu när boken är färdigskriven och redo att tryckas får den en ny titel som bättre avspeglar innehållet:

ÄNTLIGEN  MOGEN

• ÄNTLIGEN är tiden MOGEN för den omställning som behövts sedan länge.
• ÄNTLIGEN börjar världen bli MOGEN att ta ett gemensamt ansvar för vår gemensamma jord och för den globalisering som pågår sedan länge.
• ÄNTLIGEN är vi MOGNA att inse att vi måste göra ”något annat” när ”mer” blir fel.
• ÄNTLIGEN börjar människor bli MOGNA nog att vilja se och ta ansvar för sin del av skapandet av en hållbar utveckling.
• ÄNTLIGEN har vi verktyg som är utprovade och MOGNA att underlätta en omställning av den typ vi står inför.
• ÄNTLIGEN är jag MOGEN nog att utan pekfingeraktiga ambitioner åt andra bara lägga min pusselbit till den samlade bilden.

Boken är en 70-årig gestaltterapeuts reflexioner kring hållbar utveckling, nya framstegsmått och kärlekens kraft.

Boken släpps den 18 februari 2011.