Jämlika samhällen är lyckligast

I sin bok ”The Spirit Level - Why Equality is Better for Everyone” har epidemiologerna Richard Wilkinson & Kate Pickett redovisat klara statistiska data på att vad som förbättrar hälso- och lyckonivån i samhället främst är jämlikhet. Se www.equalitytrust.org.uk

De utgick från ett antal mått på god hälsa såsom förväntad livslängd, utbildningsnivå, samhällsliv och sociala relationer, upplevelse av lycka eller välbefinnande - och mått på ohälsa såsom fetma, mental hälsa och drogmissbruk, våld,  kriminalvård, tonårsgraviditeter - och prövade hur olika länder mådde i dessa avseenden. 

Inte oväntat fann de till en början ett klart samband mellan materiellt välstånd och hälsa. I jämförelsen mellan fattiga och rika länder steg hälsokurvan brant ju rikare länderna var - men bara upp till en viss nivå, där kurvan planade ut, ungefär vid Chile, Mexico, Lettland, Litauen. Så länge det råder materiell brist, förbättras alltså hälsoläget kraftigt med stigande välstånd. Men sedan basförsörjningen väl är tryggad påverkas inte hälsonivån av ytterligare ekonomiskt välstånd.

Detta stämmer väl överens med vad jag påstår i ”Äntligen vuxen” (se tidigare blogg), att vi inte blir lyckligare av mer av det vi redan har, sedan vår basförsörjning väl är tryggad. Att därefter fortsätta att springa fortare och fortare i samma gamla invanda spår, gör mera skada än nytta.

Wilkinson & Pickett fick alltså söka andra orsaker till varför hälsonivån ändå varierade även mellan de rika länderna, de som låg efter brytpunkten där hälsokurvan planade ut i förhållande till BNP per capita. Vad de fann var att de olika måtten på hälsa resp ohälsa genomgående samvarierade med jämlikhetsnivån, d v s gapet mellan de 20% rikaste och de 20% fattigaste i respektive rikt land:

• Hälsoproblem och sociala problem var lägst i de mest jämlika länderna, medan de steg i takt med att länderna blev alltmer ojämlika.
• Barnens välbefinnande var högst i jämlika länder och sjönk med växande ojämlikhet.
• Tilliten var högst i jämlika länder och sjönk med växande ojämlikhet.
• Kvinnor hade högre status i jämlika länder än i ojämlika.
• U-landshjälpen var högre i jämlika länder än i ojämlika.
• Sinnessjukdom ökar med ökande ojämlikhet.
• Drogmissbruket ökar med ökande ojämlikhet, fast mera varierande.
• I de rika länderna påverkas inte förväntad livslängd av hur stora summor som läggs ner på hälso- och sjukvård, men däremot av graden av jämlikhet.
• Fetma samvarierar med jämlikhet, med en del speciella undantag. Det är de fattigare i den ojämlika länderna som har störst problem.
• Skolresultaten i matematik och språkbehärskning är i allmänhet bättre i jämlika länder.
• Jämlika länder har betydligt färre tonårsfödslar än ojämlika.
• Antalet mord följer med några speciella undantag samma mönster.
• Det är mer konflikter mellan barn i ojämlika länder.
• Fler människor sätts i fängelse i ojämlika länder. Där kräver man också hårdare straff.
• Den sociala rörligheten är lägre i ojämlika länder. Där är det svårare att göra en ”klassresa” uppåt.

När vi talar om de rikare länderna, d v s de där människor upplever sin basförsörjning som tryggad, har alltså graden av jämlikhet mycket större betydelse för hälsonivån än det absoluta materiella välståndet. Sedan den absoluta fattigdomen är besegrad, är det den relativa fattigdomen som orsakar problem oberoende av nivå. Då handlar det om jämförelsespel och tävling om status på den sociala rangskalan.

I sin egenskap av ett av världens mest jämlika länder, tillsammans med Japan och övriga skandinaviska länder, ligger Sverige smickrande väl till i Wilkinson`s & Pickett´s forskning. Japan skapade sin ekonomiska jämlikhet efter andra världskriget, då deras gamla feodalsamhälle slogs sönder och man fick börja om från början. I de skandinaviska länderna har jämlikheten främst åstadkommits genom inkomstutjämning via skatter och bidrag.

Kanske är det därför jag som svensk reser mig lite på bakhasorna, när Wilkinson & Pickett påstår att det inte spelar någon roll hur jämlikheten åstadkoms. Det viktiga är dess faktum.

Deras forskning och statistiska data är onekligen övertygande. De hade t o m tänkt kalla sin bok ”Evidensbaserad politik” i analogi med all ”evidensbaserad sjukvård” man kräver idag. Även jag tror att jämlikhet är viktig. Och jag tror att ”frihet” och ”broderskap” är lika viktiga. Att skälet till att ekonomisk jämlikhet får så stor genomslagskraft i W`s & P´s forskning handlar om att känslan av orättvisa, uppdelning i ”vi och dom”, bristande respekt, osynliggörande, själviskhet, girighet o d har lättare att frodas i ett ojämlikt samhälle. Därför tycker jag att det är viktigt att hålla ögonen på dessa bakgrundsfaktorer och inte stirra sig blind på jämlikhetsnivån i sig. I likhet med ekonomiskt välstånd kanske det även här handlar om tillräcklig nivå av jämlikhet, snarare än maximal.

Även W&P resonerar i denna riktning. Men när deras resonemang börjar luta åt inkomstutjämning till varje pris, reagerar jag. Och det är kanske i hög grad som svensk som jag vill opponera mig, när de förespråkar frimodig användning av skatter och bidrag, eftersom vi redan har använt de verktygen ganska långt.

När skatteuttaget främst i inkomstfördelningssyfte var mycket högt i Sverige, kände jag det som glädjedödande och ogeneröst. Dels därför att jag upplevde det som att den främsta drivkraften var den ”svenska avundsjukan”, att man inte unnade andra att få det bättre än man själv; att man själv kände sig sämre, när någon annan lyckades bättre. Dels kändes det orättvist att (till synes) så ensidigt ta från en grupp för att ge till en annan, med motiveringen att de förra var hänsynslösa utsugare som gott kunde göra rätt för sig. Som del i den privilegierade gruppen kände jag inte igen vare sig mig själv eller min släkt. De var hyggliga människor, som mera hade uppträtt som välmenande socialt ansvariga patriarker än som utsugare, när klassamhället var legio. Utan att på något sätt önska det gamla samhället tillbaka, med social utsatthet, beroende och nådegåvor, kändes ändå ”straffskatt” som orättvis och fördomsfull.

Denna frejdiga omfördelningspolitik resulterade dessutom i en annan ojämlikhet, där en grupp ansåg sig har rätt att leva på bidrag, medan en annan grupp hade skyldighet att genom höga skatter göra detta möjligt. Där det upplevs som en rättighet att leva på en viss standard utan egen ansträngning. Och där de som arbetar hårt och lyckosamt upplevs som orättvist gynnade. Där det är synd om några, som därför bör kompenseras av de bättre lottade.

Detta betyder inte att jag gillar de ökade inkomstklyftor som blivit resultatet av löjeväckande höga bonusar, utan koppling till egna insatser för resultatutvecklingen, som blivit så vanliga bland höga chefer de senaste 10-20 åren. Inte heller de astronomiska VD-löner på amerikansk nivå, som motiveras med att dugliga chefer annars försvinner utomlands. Särskilt som USA ligger i särklassig topp vad gäller de hälsoproblem som W&P identifierat i sin forskning och långt ner på alla hälso- och lyckoindex, medan motsatsen gäller för Sverige. Varför skulle vi förstöra vår gynnsamma hälso- och lyckonivå, genom att efterapa USA:s ojämlikhet på toppnivå?! Där allting blir jämförelser och tävling.

Detta är inte heller något som gillas av vår moderatledda regering. Vi hör ansvariga ministrar protestera högljutt mot höga bonusar och försöka få bort dem ur statliga bolag. Och i tidningar av alla kulörer går man till skarp kritik mot ohemula chefslöner. Ingen verkar gilla dem, mer än de som får sina höga ersättningar och delar ut dem till varandra. Det är väl just detta som är faran med för stor ojämlikhet, att vi börjar leva i olika världar, utan kontakt med varandra. 

Det är därför jag så starkt vill propagera för allt som kan utveckla mera av dialog, synlighet och ömsesidig respekt. Där människor har en personlig relation till det de möter i sina liv. Till andra människor, naturen, meningen med sitt arbete, världen i stort, livet. Där det handlar om det personliga valet - och ansvaret för sina val och icke-val. I såväl privatliv som arbets- och samhällsliv. Den väg som jag beskriver olika möjligheter till i boken ”Äntligen vuxen”.

Förhoppningsvis leder en flitigare dialog t ex kring etiska dilemman vi upplever i vårt arbete till att vi blir mera nyfiken på varandras olika perspektiv och får större ömsesidig respekt för varandra, när vi nu står inför den gemensamma utmaningen att möta klimathotet. Där blir W&P´s forskning, grundad på statistiska hårddata, viktig om att vår livskvalité inte blir bättre av mera av det vi redan har idag, utan tvärtom kan bibehållas på en mycket lägre konsumtionsnivå, om så skulle krävas. Där det är helt andra saker, som ryms under begreppet jämlikhet, som har mycket större betydelse för livskvalitén. Och om det skulle vara en romantisk illusion att den allmänna medvetenheten skulle kunna höjas på detta sätt, återstår alltid möjligheten till frejdigare beskattning och statlig reglering.