ÄNTLIGEN VUXEN - slutet

Växelspel mellan handlingsstruktur och värdestruktur

När man lär ut en teknik eller metod är risken stor att adepterna lär sig stegen mekaniskt, utan att tugga, smälta och göra dem till sina egna och utan att riktigt förstå innebörden i dem.  Resultatet kan bli tomma gester och låsande strukturer.

Därför är det så värdefullt om man kan praktisera metoderna på frågor som är vardagsnära och känns angelägna för adepterna. Där de har fokus på själva problemlösningen - och först i efterhand reflekterar över hur de egentligen gick till väga för att lyckas så bra. Då kan de se mönstret och av egen erfarenhet förstå nyttan med respektive steg. Då blir de också friare och kan använda metoden på sätt som passar dem, i sammanhang där de gör som bäst nytta.

Motståndet mot förändring handlar om oviljan att bryta ingrodda vanor, som man har blivit trygg med. Därför kan vi lika gärna passa på att vidga frågeställningen och använda situationen som praktikfall vid alla tillfällen när man ändå av olika skäl måste bryta upp från invanda mönster, för att leta sig fram och anpassa sig till något nytt och oprövat. När förvirringen redan är skapad, och allt singlar omkring i luften, kan man lika gärna använda den till att söka stora förbättringar. 

Skälet till förvirringen är att vi behöver strukturer att ta spjärn emot, för att kunna orientera oss. När då invanda strukturer är uppluckrade, får vi pröva oss fram steg för steg genom ett växelspel mellan värdestruktur - vad vi gillar och ogillar i nuvarande samspel med omvärlden - och handlingsstruktur - det handlingsutrymme omvärlden erbjuder.

Exempel: Om vi tycker att passiv väntan blir för lång (värdestruktur) i vanlig kurragömmalek (handlingsstruktur) - kan vi byta till ”burkgömme”, det vill säga ge deltagarna chansen att gå fria genom att sparka bort en framställd burk innan den som står hinner fram (handlingsstruktur), och ge leken mycket mer spänning och aktivitet hos alla deltagare (värdestruktur).

På liknande sätt kan vi leta oss fram till nya och hittills oprövade framstegsmått och sätt att samverka i vår vardagsverksamhet. Om företaget t ex av olika skäl måste byta lokaler, kan man passa på att fråga sig vad man egentligen hade velat göra (värdestruktur) men som inte fick plats eller blev alltför krångligt i de gamla lokalerna (handlingsstruktur). På vilka sätt skulle de nya lokalerna kunna uppmuntra och ge bättre utrymmen åt sådant man har saknat och längtat efter (handlingsstruktur + värdestruktur)? O s v. På motsvarande sätt kunde man fråga sig vilka låsningar som skulle försvinna vid byte av teknologi, och vilka attraktiva möjligheter en ny teknologi skulle kunna erbjuda. Eller en organisationsförändring. Ett nytt informationssystem. Eller vilken förestående förändring som helst.

Att ge människor en chans att sörja vad de anser går förlorat i en förestående förändring är viktigt, för att man skall kunna tacka för det som har varit och säga adjö till det gamla. Först därefter är de redo att säga goddag till något nytt. Om man gör detta noggrant och får till stånd verkliga dialoger där alla får komma till tals på ett konstruktivt sätt, får man samtidigt en bild av vilken värdestruktur som råder i organisationen. Samtidigt kan berörda parter då få hjälp att börja fokusera på vilka hittills oprövade attraktiva möjligheter det nya kan komma att erbjuda, om man hjälper det på traven. 

Detta ger åter rikliga tillfällen att träna Jag-Du-kontakt på riktigt, när det är som viktigast. Här kan stöd av konsulter som är vana att arbeta med dialog vara av avgörande betydelse. Det är också sådana processer som är på riktigt, som ger bestående resultat.

Fler exempel där Jag-Du-samspel är både mål och medel

Ännu domineras samspelet i världen främst av hierarkier, där människor agerar mera på basis av sin roll och plats i hierarkin än från sin person. Inte så långt bort från babiaflockens ursprungliga kultur, men i allmänhet med andra styrkesymboler än brutalt våld. Därför blir jag och många med mig glada och rörda när vi ser exempel på hur mycket som kan åstadkommas med mera av Jag-Du-samspel:

Klass 9A. Ett lag av erkänt duktiga lärare fick utmaningen att på en termin hjälpa en klass i en lågpresterande skola att bli en av Sveriges tre bästa 9-klasser. De lyckades. Till stor del tack vare ett intensivt Jag-Du-samspel - med eleverna, med varandra och med skolledningen.

Det hela följdes i en TV-dokumentär där man kom både lärare och elever nära i vitala skeden av processen. Det personliga anslaget fångade en stor publik och gjorde ett starkt intryck på tittare i olika åldrar. Min 15-årige dotterson följde serien med samma fascination som min 40-årige son och jag själv (närmare 70).

Lärarlaget tog sin uppgift på allvar. Deras första utmaning var att få eleverna med på noterna - att se någon mening med att bli duktigare, för sin egen skull och inte bara för att vara lärarna till lags. Och att se och lita på att lärarna faktiskt brydde sig mera om dem än om att visa sin egen duktighet, tjäna mera pengar, e dyl. Det handlade till en början mycket om att få till stånd en verklig Jag-Du-kontakt (inte Jag-Det). Med ärlig, rak och ömsesidig kommunikation - där det är lika viktigt att höra och hjälpa eleven att framföra sitt, som att framföra och bli hörd i sina egna upplevelser och synpunkter.

Lärarnas passion för sina respektive ämnen hade säkert stor betydelse för framgången. Men det som lyste fram starkast hos de lärare som i dokumentären fick störst betydelse, var deras uppenbara och ärliga intresse av varje elev. Där varje elev tilltalades som person. Där besvikelse och irritation över olika beteenden uttrycktes med samma tydlighet som glädje över framgångar av olika slag. Där engagemanget inte bara visades i ord, utan också i handling - t ex hembesök (utan mästrande pekfingrar), att slå följe på vägen till skolan, experimenterande med smältbara smakbitar (i stället för ”allt eller inget”), där en musikbegåvad elev fick en avlagd el-bas av sin musiklärare, o s v. Där man inte bara intresserade sig för prestationen - att kunna rabbla upp de rätta svaren på ställda frågor - utan för själva brottningen med Livet, att vara sann mot sig själv och andra, att kunna välja, etc. T ex var gymnastikläraren också Yoga-lärare och svenskläraren undervisade även i ”livskunskap”. Eleven och hans/hennes kunskaper och strävanden sattes in i sitt större sammanhang.

Lärarlaget fick också brottas med sina egna motgångar och lusten att ge upp. När drygt halva terminen hade gått, började de tro att de hade lovat för mycket och ville pruta på kravet att klass 9A skulle bli minst tredje bästa nian i Sverige. De hade kämpat och var tröttkörda. Men eleverna var alltför långt efter från början. Detta blev en kalldusch för rektorerna, som hade satt sin ära i pant för detta experiment och fått utstå en hel del spott och spe för att driva igenom det. De var tydliga med sin besvikelse och sin rädsla för konsekvenserna av ett misslyckande. Detta fick lärarna att repa nytt mod och hitta nya krafter. Och de lyckades med sitt till synes hopplösa uppdrag.

Vad som började som en lite klämmig utmaning som kittlade prestations- och duktighetsnerven - slutade i en rörande historia om mänsklighet, engagemang, samspel mellan olika personligheter, närhet - ja, kärlek. Om betydelsen av att bli sedd och respekterad i sin egenart. Ömsesidigt. Jag-Du. Eller som en av lärarna uttryckte det vid avslutningen: ”Först mötte jag 20 elever. Nu lämnar jag 20 vänner.” Vid avslutningen var inte ett öga torrt - varken bland de inblandade i TVn, eller bland tittarna i TV-sofforna. Detta är något vi alla förstår och längtar efter - äkta kontakt.

Kören. En liknande dokumentärserie för TV gjordes om en ung engelsk körledare som lyckades få ihop eleverna på en pojkskola för ”värstingar” till en kör - som han sedan inspirerade och tränade upp till en riktigt skicklig kör som höll framgångsrika konserter. Var och en kan föreställa sig vad som krävs av Jag-Du-kontakt för att få ett gäng urspårade tonårspojkar mitt i sin tuffaste ålder att bli intresserade av att sjunga i kör och disciplinera sig så väl, att de sjöng riktigt vackert.

Samme körledare lyckades senare steg för steg få ihop en stor kör i en gråtrist arbetarförort utan några som helst kulturella traditioner. Att komma och fråga om någon vill börja sjunga i kör gjorde bara folk generade - till en början. Men genom att inte ge upp, utan gå ut på pubar och gator och torg och knacka dörr och verkligen prata med människor, lyckades han intressera den ena efter den andre. Och när dessa under hans skickliga ledning vågade upptäcka sångarglädjen och delade sina överraskande upplevelser med sin omgivning, började folk strömma till.

Men han fick anstränga sig och verkligen arbeta med Jag-Du-kontakt. Bl a blev han kompis med en ung boxningstränare, som var bygdens son och något av en ungdomsidol. Denne blev lite intresserad. Men att börja sjunga i en kör med en massa tanter och gubbar var ändå under hans värdighet. Vår körledare lyckades då i stället få ihop ett antal killar i 20-25-årsåldern runt boxaren och tränade dem i mera showig och jazzig körsång. När de senare började göra sång- och dansnummer på pubar och andra lokaler, gjorde de stor succé bland tjejerna och blev lite av hjältar i staden. Då vågade även de gå med i den stora kören och berika denna.

Grannorten var mera en snobbig rikemansort. Här låg också en stor internatskola med en berömd musiklärare som också var en skicklig körledare. Dessa två körer tränade ihop sig till en stor gemensam konsert. Människor som aldrig skulle ha mötts annars och som kände sig främmande för varandra, blev här engagerade i ett intimt och personligt samarbete, när de tillsammans skulle öva in ett svårt musikstycke.

Alla borde vi bli lite Klüftigare. Så här skriver Anna Larsson i sin spalt i SvD 080528: Visst är det väl ändå f-n att det skall en 25-åring till att läxa upp en hel nation? När vi andra springer runt som skållade ekorrar och drömmer om mera, mera, se mig, se mig, högre lön, dyrare väskor, finare titlar ... då skall det en Carolina Klüft till att dra i bromsen och säga: vänta nu, är det här kul, lär jag mig något, är det värt det?

När hon avslöjade att hon lägger 7-kampen på hyllan, sa hon:

• Det är lätt att dras med i vad andra tycker och tänker och jag vill inte dansa med i prestationshysterin.

• Det är här och nu som gäller för mig. Det gäller att leva sitt liv.

• Nu följer jag min filosofi, att känna glädje, ha kul och göra nya erfarenheter.

• Jag har haft en dialog med mig själv, letat efter olika tecken och följt vad hjärtat säger.

• Jag kastar mig ut i något nytt, det är väldigt vågat, jag vet, men det känns samtidigt sååå rätt och inspirerande.

”Visst blir man sugen på att göra en Klüft?” fortsätter Anna Larsson, ”Att sluta traggla med det gamla vanliga och börja om på nytt med något som man inte ens vet om man är särskilt bra på.”

Kan det sägas mycket klüftigare?!

Ytterligare exempel på olika aspekter av Jag-Du-kontakt och värdet av denna:

• Erfaren och skicklig förhörsledare: Om man vill få fram sanningen, måste man se människan bakom den brottsliga handlingen. Och man måste vara ärlig och möta upp med sig själv. Det handlar om att bygga upp en förtroendefull kontakt. Utan sådan kommer den anklagade aldrig att berätta vad som faktiskt hänt.

• Fredspristagaren Mohammad Yunus och hans Grameen Bank och deras mikrolån bygger helt på tillit. Avsikten är hjälp till självhjälp, att ge människor möjlighet att investera i någon verksamhet där de kan försörja sig själva. Låneverksamheten kan bara fortgå så länge lånen betalas tillbaka. Det vet alla inblandade. Ingen ränta betalas och ingen säkerhet krävs - och behövs inte heller. En mycket stor andel betalas ändå tillbaka. 97% av låntagarna är kvinnor. De är inställda på att ta hand om sina barn - och är därför mera benägna att investera i någon långsiktigt hållbar verksamhet på en nivå de klara av, än att konsumera upp pengarna eller ge sig på alltför storståtliga projekt, vilket män lättare frestas till.

• Förutom mobiltelefoni, att hyra ut sin telefon, har Grameenrörelsen börjat satsa på solenergi och biogasanläggningar. I stället för att tigga eller ta anställning på textilfabriker för usla löner, får fattiga människor (kvinnor) utbildning i förnyelsebar energi och möjlighet att låna till ett solenergipaket och/eller anläggningar för att omvandla spillning från kor och kycklingar till biogas. Detta tar de med sig ut till byar som saknar elektricitet och hjälper dem som konsulter och leverantörer att till samma månadskostnad ersätta fotogen med egentillverkad förnybar energi.

• Kung Carl XVI Gustaf har instiftat ett pris till unga ledare för föredömligt ledarskap. Hans tanke är att det inte håller i längden att bara överföra kunskap och visdom från den äldre och erfarnare generationen, utan ett hållbart ledarskap handlar också om att lära oss av den yngre generationen, som har att verka i och skapa framtidens verksamhet. Vad brinner de för?  Vad ser de som de viktigaste framtidsfrågorna? Hur vill de tackla dem? Därför delas priset ut till tre unga ledare som uppmärksammats för bästa hållbara ledarskap inom näringsliv, respektive offentlig förvaltning och ideell verksamhet. På seminariet i anslutning till prisutdelningen redovisade alla pristagarna på ett mycket personligt sätt sin väg till det lyckade ledarskapet och hur det byggde på deras personliga engagemang. De vittnade också om hur viktigt det var att verksamhetens syfte beskrevs i termer som upplevdes som meningsfulla för dem som skulle förverkliga dem. ”Folk tänder inte på att arbeta ihop mera pengar åt aktieägarna”, som en av dem sa, ”utan de vill ha en personlig relation till det de gör.”

• Carin Götblad, en av seminariedeltagarna, berättade att hon vi diskussioner kring viktiga frågor såg till att många olika perspektiv var representerade och att människor med olika personligheter deltog. Då kunde ingen sitta och somna i sin egen invanda komfortzon, utan känslorna svallade och frågan blev belyst ur flera infallsvinklar. Hur viktigt det är att inte kunna gömma sig i sina olika roller, utan tvingas ut i ärlig Jag-Du-kontakt, vittnade flera efterföljande talare om.

• En annan talare på seminariet var en Sydafrikansk konsult som visade hur respekten och vördnaden för titlar och annan status sjönk allteftersom man närmade sig den yngre generationen. 80-talisterna struntar fullständigt i talarens ställning eller utbildning. De lyssnar till vad som sägs och reagerar på detta, oberoende av avsändare. De låter sig inte böjas eller skrämmas till tystnad av någon auktoritet. Samma iakttagelse gör Kairos Future vid sina intervjuer kring 3000 respondenters tro på vår framtida sjukvård med utgångspunkt i egna erfarenheter hittills. Allteftersom man går neråt i åldrarna och passerar ”tacksamhetsgenerationen”, kräver de yngre alltmer att själva kunna påverka sin vård. De tar inte längre tacksamt emot vad de får, utan begär Jag-Du-kontakt.

• Allhelgonakyrkan i Stockholm är den mest välbesökta av alla. Den form av mässa som samlar så stora skaror utvecklades runt prästen Olle Carlssons köksbord, när han i sin brottning med sin alkoholism samlade några människor omkring sig till gemensamma bönestunder. Åter ett exempel på personliga Jag-Du-möten. Men trots att många människor som tidigare sällan sökt sig till gudstjänster, i denna form kunde finna tröst och näring i kyrkan, ansågs det personliga tilltalet felaktigt av det vana kyrkfolket.

• I radioprogrammet Sommar får kändisar av olika slag 1.5 timme på sig att prata om vad han/hon vill. De flesta sommarpratarna väljs av programledningen, men en väljs av lyssnarna. Sommaren 2008 var det en 19-årig tjej som pratade om hur hon kämpade med sin handikappande blyghet. Programmet var mycket personligt och mycket berörande - och en TV-recensent skrev att ”det är typiskt att det är den sommarpratare som valts av lyssnarna som vågar prata om sina tillkortakommanden, medan kändisarna främst talar om sina framgångar”. Här håller jag inte med. För även om övriga sommarpratare ofta valts ut därför att de har varit framgångsrika på olika sätt, så pratar de oftast om hur deras väg varit kantad av tvivel, bristande självförtroende, svårigheter och förvåning över framgångarna. Även de är mycket personliga. Kanske är det just därför att ingen kan ifrågasätta deras framgång, som de känner behov av att också dela med sig av skuggsidorna för att få vara och bli sedda som hela människor. Och det är det personliga tilltalet som samlar så stora lyssnarskaror.

• Efter att ha varit VD för olika finansiella bolag i mer än 20 år, lämnar Tomas Nicolin VD-posten på Alecta. Han vill få mera tid åt familj, vänner och egna intressen. ”Världen blir lite väl trång och ensidig om all tillgänglig tid ägnas åt att läsa ekonomiska rapporter”, säger han. Nu vill han lämna sina operativa åtaganden för att få tid att läsa filosofi och odla sin trädgård.

• Min svärson Rille har en målarfirma. De fick uppdraget att renovera ett bostadsområde. I en av lägenheterna bodde en kvinna som var så drogberoende att hon förlorat vårdnaden om sina barn. Hennes knarkkompisar kom och gick som de ville och drällde omkring i lägenheten, så att målarna inte kunde arbeta där. Då tog Rille fatt i henne och visade en lägenhet som de nyss hade renoverat: ”Så här fin vill vi också göra din lägenhet. Vill du det?” Jo, det ville hon ju gärna. ”Men då måste vi hjälpas åt. Vi kan inte göra vårt jobb så länge dina kompisar dräller runt som de gör nu”, sa Rille. ”Men jag kan inte hålla dem borta”, svarade kvinnan. ”OK, då får vi sätta in nya lås - och det kan vi hjälpa dig med. Så får du hålla reda på nycklarna.” Sagt och gjort. Hennes lägenhet blev ommålad och fin. Och när kvinnan på detta sätt blev ombrydd och räknad med, ryckte hon upp sig ur sitt förfall och kunde leva upp till sin nya standard. Hon härjade inte längre omkring i området - och Rille trodde t o m att hon fått tillbaka vårdnaden om sina barn, vilket gladde honom mycket.

Det stora kanske görs i det lilla av de många. Ovanstående är i alla fall ett axplock av händelser och uttalanden som jag mer eller mindre slumpmässigt stött på och som gör mig glad och hoppfull. Och med dem i bakhuvudet kan du säkert hitta många fler exempel i media och i din vardag. Världen är full av människor som både vill och kan, bara de får handlingsutrymme.

Första steget mot förverkligande av alla goda intentioner, är väl att bara uppmuntra dem och ge dem näring. T ex genom att skapa mötesplatser för Jag-Du-kontakt, där vi frimodigt kan dela våra iakttagelser, upplevelser och drömmar på ett konstruktivt sätt. En del förslag till hur sådana mötesplatser kan skapas i vardagen och inom ramen för arbetet, finns i denna bok. Här finns också en del tankar om vad som skiljer en konstruktiv dialog från en destruktiv vinna-förlora-argumentation. I övrigt är det upp till vars och ens kreativitet och kontaktytor att skapa sina nätverks- och näringsgrupper.

Motståndet mot förändring handlar nog främst om rädslan att vi skall såga av den gren vi sitter på. Att de strukturer och system som håller samhället samman skall ryckas bort, så att allt blir ett enda kaos. Att vi personligen skall tappa fotfästet i takt med att strukturer som vi lärt oss att ta oss fram i faller samman och ersätts av nya, som vi ännu inte har vant oss vid och kanske inte ens förstår.

Men dels behöver vi inte förändra allt på en gång. Vår materiella basförsörjning kanske tillgodoses allra effektivast med de system och strukturer som vi har just nu, med massproduktion för en världsmarknad. Här kommer alltid en viss, kanske krympande andel av befolkningen att vara verksam. Det är värdeutbytet utöver detta som vi troligen behöver organisera på ett annat sätt. Sådant som berikar våra liv och som kan erbjudas på en marknad av människor som på olika sätt har specialiserat sig på just detta. Speciella kvaliteter som människor är villiga att betala för och som därför kan bilda underlag för (nya) yrken. Det är när när vi skall hitta eller skapa dessa nya yrken som mycket mer av Jag-Du-kontakt behövs. Och det är troligen här de flesta nya arbetstillfällena kommer att skapas, särskilt i dagens Västvärld. Men här kan vi använda de fria ytor som blir kvar sedan vår basförsörjning är tryggad.

Dels har vi varit med om minst lika besvärliga omställningar förr. Mina morföräldrar hade en herrgård, där jag vistades på somrarna. När jag var barn, hade gården en egen smedja. 12 hästar och 35 man arbetade i lantbruket och hade varsin liten bod för sina egna redskap, lie m m. När gården exproprierades och jag var i 20-årsäldern, skötte två man med två traktorer och stora maskiner hela jordbruket (utom kor och trädgård). Samma omställning drabbade hela landet, från jordbrukssamhälle till industrisamhälle - och sedan vidare till informations- och kunskapssamhälle. Visst gick flera kvaliteter förlorade i omställningen - och flera nya vanns. Men omvandlingen var ändå relativt smärtfri, åtminstone sedd så här i efterhand.

Så åtminstone jag har gott hopp om att vi skall klara omställningen till en hållbar utveckling och kanske t o m kan använda den förvirring som uppstår i det kreativa tomrummet i glappet mellan det gamla och det nya, till att skapa en ny önskvärd framtid med överraskande förbättringar av livskvalitén, som vi inte ens kunnat ana.