Sydkorea drar samma slutsatser som jag

I SvD Näringsliv 2010-11-20 har Johan Myrsten skrivit en artikel om Sydkorea i framkant. Han beskriver hur Sydkorea satsar högt på grön framtidsteknologi. Regeringen driver en grön tillväxtpolitik och industrin satsar stort på elbilar, batterier, 3D-skärmar, vindkraft och solkraft, men också på nya tjänster. Bakom Sydkoreas jakt på nya tillväxtmotorer ligger konkurrensen från Kina men även bristen på inhemska energikällor.

Detta är ju väldigt samstämmigt med vad jag i min bok "Äntligen vuxen" (se tidigare blogginlägg) anser att vi måste satsa på för att ställa om till en hållbar utveckling.

Inte heller Sydkorea tror sig kunna stå sig i konkurrensen med Kina som lågköneland för massproduktion på en världsmarknad. Men de ser att utveckling av ny miljösmart teknologi har framtiden för sig. Det är något som Kina och andra massproducenter ropar efter för att kunna fortsätta sin snabba expansion. Och det är sådant vi i den rika världen behöver för att slippa krympa vår ekonomi och avstå från sådant vi redan har.

Sydkorea anser dock inte att de kan utveckla sin egen ekonomi enbart på basis av grön framtidsteknologi. De måste komplettera med nya tjänster för att skapa utrymme för ekonomisk tillväxt och/eller för att kunna ersätta gammalmodig teknologi med ny och effektivare. När vi som idag har nått eller överskridit många gränser för vad vår gemensamma jord tål, måste ytterligare tillväxt i världshandeln ske på basis av annat än produkter som skräpar ner och kräver mer av ändliga naturresurser. Framför allt tänker sig t ex Samsung att bygga in nya funktioner i (redan befintliga) allt energisnålare apparater. Men det finns också mycket som kan göras människa till människa, för att berika varandras liv.

Trots att det tycks vara svårt att få till stånd ett globalt miljöavtal, är det hoppfullt att initiativ till en omställning till en hållbar utveckling ändå tas på så många håll i världen. De som i likhet med Sydkorea i första hand ser möjligheterna i en sådan transformation skaffar sig ett försprång, medan de som främst väjer för de tänkta uppoffringarna hamnar på efterkälken och får mera att ta igen senare. För naturen har ändå sin gilla gång och kräver sitt, vad vi än tycker om detta.

ÄNTLIGEN VUXEN - Innehållsförteckning

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Inledning

Hur ser jag på dagens situation?

1. Mer blir fel
2. Motstånd mot förändring

2.1 Maskintänkande - verktygens slavar

2.2 Levande företag

2.3 Neuropsykologiska aspekter på att byta vanor

2.4 Sammanfattning av motståndetr mot förändring

3. Utveckling i växelspel med omvärlden

3.1 Samskapad utveckling

3.2 Hur få med allas perspektiv?

4. Frigörelse från jämförelsespelen

4.1 Egots herravälde

4.2 Överlevnadsreflexer

4.3 Släppa taget om orealistiskt önsketänkande

4.4 Egodrivet arbete

4.5 Från Jag-Det till Jag-Du

4.6 Här & Nu

4.7 Det bästa du har att erbjuda - är dig själv

4.8 Låt dig förundras över livets mysterier

4.9 Verklighet i flera dimensioner

4.10 Lev den du är

4.11 Samskapandets glädje

5. Nya möjligheter?

5.1 Babianflocken

5.2 Etik och juridik

5.3 Etiskt forum på varje arbetsplats

5.4 Äkta vara berör alltid

5.5 Helhetssyn byggd på flera perspektiv

5.6 Dialog som verktyg

5.7 Symtomlösningar - fundamentala lösningar

5.8 Utveckling i sitt större sammanhang

5.9 Sammanfattning - Nya möjligheter?

6. Från ord till handlig

6.1 Har vi råd med så mycket prat?

6.2 Ikea har gått sin egen väg

6.3 Mogna människor

6.4 Jag-Du-kontakt utvecklar människor

6.5 Växelspel mellan handlingsstruktur och värdestruktur

6.6 Fler exempel där Jag-Du-samspel är både mål och medel

ÄNTLIGEN VUXEN - slutet

Växelspel mellan handlingsstruktur och värdestruktur

När man lär ut en teknik eller metod är risken stor att adepterna lär sig stegen mekaniskt, utan att tugga, smälta och göra dem till sina egna och utan att riktigt förstå innebörden i dem.  Resultatet kan bli tomma gester och låsande strukturer.

Därför är det så värdefullt om man kan praktisera metoderna på frågor som är vardagsnära och känns angelägna för adepterna. Där de har fokus på själva problemlösningen - och först i efterhand reflekterar över hur de egentligen gick till väga för att lyckas så bra. Då kan de se mönstret och av egen erfarenhet förstå nyttan med respektive steg. Då blir de också friare och kan använda metoden på sätt som passar dem, i sammanhang där de gör som bäst nytta.

Motståndet mot förändring handlar om oviljan att bryta ingrodda vanor, som man har blivit trygg med. Därför kan vi lika gärna passa på att vidga frågeställningen och använda situationen som praktikfall vid alla tillfällen när man ändå av olika skäl måste bryta upp från invanda mönster, för att leta sig fram och anpassa sig till något nytt och oprövat. När förvirringen redan är skapad, och allt singlar omkring i luften, kan man lika gärna använda den till att söka stora förbättringar. 

Skälet till förvirringen är att vi behöver strukturer att ta spjärn emot, för att kunna orientera oss. När då invanda strukturer är uppluckrade, får vi pröva oss fram steg för steg genom ett växelspel mellan värdestruktur - vad vi gillar och ogillar i nuvarande samspel med omvärlden - och handlingsstruktur - det handlingsutrymme omvärlden erbjuder.

Exempel: Om vi tycker att passiv väntan blir för lång (värdestruktur) i vanlig kurragömmalek (handlingsstruktur) - kan vi byta till ”burkgömme”, det vill säga ge deltagarna chansen att gå fria genom att sparka bort en framställd burk innan den som står hinner fram (handlingsstruktur), och ge leken mycket mer spänning och aktivitet hos alla deltagare (värdestruktur).

På liknande sätt kan vi leta oss fram till nya och hittills oprövade framstegsmått och sätt att samverka i vår vardagsverksamhet. Om företaget t ex av olika skäl måste byta lokaler, kan man passa på att fråga sig vad man egentligen hade velat göra (värdestruktur) men som inte fick plats eller blev alltför krångligt i de gamla lokalerna (handlingsstruktur). På vilka sätt skulle de nya lokalerna kunna uppmuntra och ge bättre utrymmen åt sådant man har saknat och längtat efter (handlingsstruktur + värdestruktur)? O s v. På motsvarande sätt kunde man fråga sig vilka låsningar som skulle försvinna vid byte av teknologi, och vilka attraktiva möjligheter en ny teknologi skulle kunna erbjuda. Eller en organisationsförändring. Ett nytt informationssystem. Eller vilken förestående förändring som helst.

Att ge människor en chans att sörja vad de anser går förlorat i en förestående förändring är viktigt, för att man skall kunna tacka för det som har varit och säga adjö till det gamla. Först därefter är de redo att säga goddag till något nytt. Om man gör detta noggrant och får till stånd verkliga dialoger där alla får komma till tals på ett konstruktivt sätt, får man samtidigt en bild av vilken värdestruktur som råder i organisationen. Samtidigt kan berörda parter då få hjälp att börja fokusera på vilka hittills oprövade attraktiva möjligheter det nya kan komma att erbjuda, om man hjälper det på traven. 

Detta ger åter rikliga tillfällen att träna Jag-Du-kontakt på riktigt, när det är som viktigast. Här kan stöd av konsulter som är vana att arbeta med dialog vara av avgörande betydelse. Det är också sådana processer som är på riktigt, som ger bestående resultat.

Fler exempel där Jag-Du-samspel är både mål och medel

Ännu domineras samspelet i världen främst av hierarkier, där människor agerar mera på basis av sin roll och plats i hierarkin än från sin person. Inte så långt bort från babiaflockens ursprungliga kultur, men i allmänhet med andra styrkesymboler än brutalt våld. Därför blir jag och många med mig glada och rörda när vi ser exempel på hur mycket som kan åstadkommas med mera av Jag-Du-samspel:

Klass 9A. Ett lag av erkänt duktiga lärare fick utmaningen att på en termin hjälpa en klass i en lågpresterande skola att bli en av Sveriges tre bästa 9-klasser. De lyckades. Till stor del tack vare ett intensivt Jag-Du-samspel - med eleverna, med varandra och med skolledningen.

Det hela följdes i en TV-dokumentär där man kom både lärare och elever nära i vitala skeden av processen. Det personliga anslaget fångade en stor publik och gjorde ett starkt intryck på tittare i olika åldrar. Min 15-årige dotterson följde serien med samma fascination som min 40-årige son och jag själv (närmare 70).

Lärarlaget tog sin uppgift på allvar. Deras första utmaning var att få eleverna med på noterna - att se någon mening med att bli duktigare, för sin egen skull och inte bara för att vara lärarna till lags. Och att se och lita på att lärarna faktiskt brydde sig mera om dem än om att visa sin egen duktighet, tjäna mera pengar, e dyl. Det handlade till en början mycket om att få till stånd en verklig Jag-Du-kontakt (inte Jag-Det). Med ärlig, rak och ömsesidig kommunikation - där det är lika viktigt att höra och hjälpa eleven att framföra sitt, som att framföra och bli hörd i sina egna upplevelser och synpunkter.

Lärarnas passion för sina respektive ämnen hade säkert stor betydelse för framgången. Men det som lyste fram starkast hos de lärare som i dokumentären fick störst betydelse, var deras uppenbara och ärliga intresse av varje elev. Där varje elev tilltalades som person. Där besvikelse och irritation över olika beteenden uttrycktes med samma tydlighet som glädje över framgångar av olika slag. Där engagemanget inte bara visades i ord, utan också i handling - t ex hembesök (utan mästrande pekfingrar), att slå följe på vägen till skolan, experimenterande med smältbara smakbitar (i stället för ”allt eller inget”), där en musikbegåvad elev fick en avlagd el-bas av sin musiklärare, o s v. Där man inte bara intresserade sig för prestationen - att kunna rabbla upp de rätta svaren på ställda frågor - utan för själva brottningen med Livet, att vara sann mot sig själv och andra, att kunna välja, etc. T ex var gymnastikläraren också Yoga-lärare och svenskläraren undervisade även i ”livskunskap”. Eleven och hans/hennes kunskaper och strävanden sattes in i sitt större sammanhang.

Lärarlaget fick också brottas med sina egna motgångar och lusten att ge upp. När drygt halva terminen hade gått, började de tro att de hade lovat för mycket och ville pruta på kravet att klass 9A skulle bli minst tredje bästa nian i Sverige. De hade kämpat och var tröttkörda. Men eleverna var alltför långt efter från början. Detta blev en kalldusch för rektorerna, som hade satt sin ära i pant för detta experiment och fått utstå en hel del spott och spe för att driva igenom det. De var tydliga med sin besvikelse och sin rädsla för konsekvenserna av ett misslyckande. Detta fick lärarna att repa nytt mod och hitta nya krafter. Och de lyckades med sitt till synes hopplösa uppdrag.

Vad som började som en lite klämmig utmaning som kittlade prestations- och duktighetsnerven - slutade i en rörande historia om mänsklighet, engagemang, samspel mellan olika personligheter, närhet - ja, kärlek. Om betydelsen av att bli sedd och respekterad i sin egenart. Ömsesidigt. Jag-Du. Eller som en av lärarna uttryckte det vid avslutningen: ”Först mötte jag 20 elever. Nu lämnar jag 20 vänner.” Vid avslutningen var inte ett öga torrt - varken bland de inblandade i TVn, eller bland tittarna i TV-sofforna. Detta är något vi alla förstår och längtar efter - äkta kontakt.

Kören. En liknande dokumentärserie för TV gjordes om en ung engelsk körledare som lyckades få ihop eleverna på en pojkskola för ”värstingar” till en kör - som han sedan inspirerade och tränade upp till en riktigt skicklig kör som höll framgångsrika konserter. Var och en kan föreställa sig vad som krävs av Jag-Du-kontakt för att få ett gäng urspårade tonårspojkar mitt i sin tuffaste ålder att bli intresserade av att sjunga i kör och disciplinera sig så väl, att de sjöng riktigt vackert.

Samme körledare lyckades senare steg för steg få ihop en stor kör i en gråtrist arbetarförort utan några som helst kulturella traditioner. Att komma och fråga om någon vill börja sjunga i kör gjorde bara folk generade - till en början. Men genom att inte ge upp, utan gå ut på pubar och gator och torg och knacka dörr och verkligen prata med människor, lyckades han intressera den ena efter den andre. Och när dessa under hans skickliga ledning vågade upptäcka sångarglädjen och delade sina överraskande upplevelser med sin omgivning, började folk strömma till.

Men han fick anstränga sig och verkligen arbeta med Jag-Du-kontakt. Bl a blev han kompis med en ung boxningstränare, som var bygdens son och något av en ungdomsidol. Denne blev lite intresserad. Men att börja sjunga i en kör med en massa tanter och gubbar var ändå under hans värdighet. Vår körledare lyckades då i stället få ihop ett antal killar i 20-25-årsåldern runt boxaren och tränade dem i mera showig och jazzig körsång. När de senare började göra sång- och dansnummer på pubar och andra lokaler, gjorde de stor succé bland tjejerna och blev lite av hjältar i staden. Då vågade även de gå med i den stora kören och berika denna.

Grannorten var mera en snobbig rikemansort. Här låg också en stor internatskola med en berömd musiklärare som också var en skicklig körledare. Dessa två körer tränade ihop sig till en stor gemensam konsert. Människor som aldrig skulle ha mötts annars och som kände sig främmande för varandra, blev här engagerade i ett intimt och personligt samarbete, när de tillsammans skulle öva in ett svårt musikstycke.

Alla borde vi bli lite Klüftigare. Så här skriver Anna Larsson i sin spalt i SvD 080528: Visst är det väl ändå f-n att det skall en 25-åring till att läxa upp en hel nation? När vi andra springer runt som skållade ekorrar och drömmer om mera, mera, se mig, se mig, högre lön, dyrare väskor, finare titlar ... då skall det en Carolina Klüft till att dra i bromsen och säga: vänta nu, är det här kul, lär jag mig något, är det värt det?

När hon avslöjade att hon lägger 7-kampen på hyllan, sa hon:

• Det är lätt att dras med i vad andra tycker och tänker och jag vill inte dansa med i prestationshysterin.

• Det är här och nu som gäller för mig. Det gäller att leva sitt liv.

• Nu följer jag min filosofi, att känna glädje, ha kul och göra nya erfarenheter.

• Jag har haft en dialog med mig själv, letat efter olika tecken och följt vad hjärtat säger.

• Jag kastar mig ut i något nytt, det är väldigt vågat, jag vet, men det känns samtidigt sååå rätt och inspirerande.

”Visst blir man sugen på att göra en Klüft?” fortsätter Anna Larsson, ”Att sluta traggla med det gamla vanliga och börja om på nytt med något som man inte ens vet om man är särskilt bra på.”

Kan det sägas mycket klüftigare?!

Ytterligare exempel på olika aspekter av Jag-Du-kontakt och värdet av denna:

• Erfaren och skicklig förhörsledare: Om man vill få fram sanningen, måste man se människan bakom den brottsliga handlingen. Och man måste vara ärlig och möta upp med sig själv. Det handlar om att bygga upp en förtroendefull kontakt. Utan sådan kommer den anklagade aldrig att berätta vad som faktiskt hänt.

• Fredspristagaren Mohammad Yunus och hans Grameen Bank och deras mikrolån bygger helt på tillit. Avsikten är hjälp till självhjälp, att ge människor möjlighet att investera i någon verksamhet där de kan försörja sig själva. Låneverksamheten kan bara fortgå så länge lånen betalas tillbaka. Det vet alla inblandade. Ingen ränta betalas och ingen säkerhet krävs - och behövs inte heller. En mycket stor andel betalas ändå tillbaka. 97% av låntagarna är kvinnor. De är inställda på att ta hand om sina barn - och är därför mera benägna att investera i någon långsiktigt hållbar verksamhet på en nivå de klara av, än att konsumera upp pengarna eller ge sig på alltför storståtliga projekt, vilket män lättare frestas till.

• Förutom mobiltelefoni, att hyra ut sin telefon, har Grameenrörelsen börjat satsa på solenergi och biogasanläggningar. I stället för att tigga eller ta anställning på textilfabriker för usla löner, får fattiga människor (kvinnor) utbildning i förnyelsebar energi och möjlighet att låna till ett solenergipaket och/eller anläggningar för att omvandla spillning från kor och kycklingar till biogas. Detta tar de med sig ut till byar som saknar elektricitet och hjälper dem som konsulter och leverantörer att till samma månadskostnad ersätta fotogen med egentillverkad förnybar energi.

• Kung Carl XVI Gustaf har instiftat ett pris till unga ledare för föredömligt ledarskap. Hans tanke är att det inte håller i längden att bara överföra kunskap och visdom från den äldre och erfarnare generationen, utan ett hållbart ledarskap handlar också om att lära oss av den yngre generationen, som har att verka i och skapa framtidens verksamhet. Vad brinner de för?  Vad ser de som de viktigaste framtidsfrågorna? Hur vill de tackla dem? Därför delas priset ut till tre unga ledare som uppmärksammats för bästa hållbara ledarskap inom näringsliv, respektive offentlig förvaltning och ideell verksamhet. På seminariet i anslutning till prisutdelningen redovisade alla pristagarna på ett mycket personligt sätt sin väg till det lyckade ledarskapet och hur det byggde på deras personliga engagemang. De vittnade också om hur viktigt det var att verksamhetens syfte beskrevs i termer som upplevdes som meningsfulla för dem som skulle förverkliga dem. ”Folk tänder inte på att arbeta ihop mera pengar åt aktieägarna”, som en av dem sa, ”utan de vill ha en personlig relation till det de gör.”

• Carin Götblad, en av seminariedeltagarna, berättade att hon vi diskussioner kring viktiga frågor såg till att många olika perspektiv var representerade och att människor med olika personligheter deltog. Då kunde ingen sitta och somna i sin egen invanda komfortzon, utan känslorna svallade och frågan blev belyst ur flera infallsvinklar. Hur viktigt det är att inte kunna gömma sig i sina olika roller, utan tvingas ut i ärlig Jag-Du-kontakt, vittnade flera efterföljande talare om.

• En annan talare på seminariet var en Sydafrikansk konsult som visade hur respekten och vördnaden för titlar och annan status sjönk allteftersom man närmade sig den yngre generationen. 80-talisterna struntar fullständigt i talarens ställning eller utbildning. De lyssnar till vad som sägs och reagerar på detta, oberoende av avsändare. De låter sig inte böjas eller skrämmas till tystnad av någon auktoritet. Samma iakttagelse gör Kairos Future vid sina intervjuer kring 3000 respondenters tro på vår framtida sjukvård med utgångspunkt i egna erfarenheter hittills. Allteftersom man går neråt i åldrarna och passerar ”tacksamhetsgenerationen”, kräver de yngre alltmer att själva kunna påverka sin vård. De tar inte längre tacksamt emot vad de får, utan begär Jag-Du-kontakt.

• Allhelgonakyrkan i Stockholm är den mest välbesökta av alla. Den form av mässa som samlar så stora skaror utvecklades runt prästen Olle Carlssons köksbord, när han i sin brottning med sin alkoholism samlade några människor omkring sig till gemensamma bönestunder. Åter ett exempel på personliga Jag-Du-möten. Men trots att många människor som tidigare sällan sökt sig till gudstjänster, i denna form kunde finna tröst och näring i kyrkan, ansågs det personliga tilltalet felaktigt av det vana kyrkfolket.

• I radioprogrammet Sommar får kändisar av olika slag 1.5 timme på sig att prata om vad han/hon vill. De flesta sommarpratarna väljs av programledningen, men en väljs av lyssnarna. Sommaren 2008 var det en 19-årig tjej som pratade om hur hon kämpade med sin handikappande blyghet. Programmet var mycket personligt och mycket berörande - och en TV-recensent skrev att ”det är typiskt att det är den sommarpratare som valts av lyssnarna som vågar prata om sina tillkortakommanden, medan kändisarna främst talar om sina framgångar”. Här håller jag inte med. För även om övriga sommarpratare ofta valts ut därför att de har varit framgångsrika på olika sätt, så pratar de oftast om hur deras väg varit kantad av tvivel, bristande självförtroende, svårigheter och förvåning över framgångarna. Även de är mycket personliga. Kanske är det just därför att ingen kan ifrågasätta deras framgång, som de känner behov av att också dela med sig av skuggsidorna för att få vara och bli sedda som hela människor. Och det är det personliga tilltalet som samlar så stora lyssnarskaror.

• Efter att ha varit VD för olika finansiella bolag i mer än 20 år, lämnar Tomas Nicolin VD-posten på Alecta. Han vill få mera tid åt familj, vänner och egna intressen. ”Världen blir lite väl trång och ensidig om all tillgänglig tid ägnas åt att läsa ekonomiska rapporter”, säger han. Nu vill han lämna sina operativa åtaganden för att få tid att läsa filosofi och odla sin trädgård.

• Min svärson Rille har en målarfirma. De fick uppdraget att renovera ett bostadsområde. I en av lägenheterna bodde en kvinna som var så drogberoende att hon förlorat vårdnaden om sina barn. Hennes knarkkompisar kom och gick som de ville och drällde omkring i lägenheten, så att målarna inte kunde arbeta där. Då tog Rille fatt i henne och visade en lägenhet som de nyss hade renoverat: ”Så här fin vill vi också göra din lägenhet. Vill du det?” Jo, det ville hon ju gärna. ”Men då måste vi hjälpas åt. Vi kan inte göra vårt jobb så länge dina kompisar dräller runt som de gör nu”, sa Rille. ”Men jag kan inte hålla dem borta”, svarade kvinnan. ”OK, då får vi sätta in nya lås - och det kan vi hjälpa dig med. Så får du hålla reda på nycklarna.” Sagt och gjort. Hennes lägenhet blev ommålad och fin. Och när kvinnan på detta sätt blev ombrydd och räknad med, ryckte hon upp sig ur sitt förfall och kunde leva upp till sin nya standard. Hon härjade inte längre omkring i området - och Rille trodde t o m att hon fått tillbaka vårdnaden om sina barn, vilket gladde honom mycket.

Det stora kanske görs i det lilla av de många. Ovanstående är i alla fall ett axplock av händelser och uttalanden som jag mer eller mindre slumpmässigt stött på och som gör mig glad och hoppfull. Och med dem i bakhuvudet kan du säkert hitta många fler exempel i media och i din vardag. Världen är full av människor som både vill och kan, bara de får handlingsutrymme.

Första steget mot förverkligande av alla goda intentioner, är väl att bara uppmuntra dem och ge dem näring. T ex genom att skapa mötesplatser för Jag-Du-kontakt, där vi frimodigt kan dela våra iakttagelser, upplevelser och drömmar på ett konstruktivt sätt. En del förslag till hur sådana mötesplatser kan skapas i vardagen och inom ramen för arbetet, finns i denna bok. Här finns också en del tankar om vad som skiljer en konstruktiv dialog från en destruktiv vinna-förlora-argumentation. I övrigt är det upp till vars och ens kreativitet och kontaktytor att skapa sina nätverks- och näringsgrupper.

Motståndet mot förändring handlar nog främst om rädslan att vi skall såga av den gren vi sitter på. Att de strukturer och system som håller samhället samman skall ryckas bort, så att allt blir ett enda kaos. Att vi personligen skall tappa fotfästet i takt med att strukturer som vi lärt oss att ta oss fram i faller samman och ersätts av nya, som vi ännu inte har vant oss vid och kanske inte ens förstår.

Men dels behöver vi inte förändra allt på en gång. Vår materiella basförsörjning kanske tillgodoses allra effektivast med de system och strukturer som vi har just nu, med massproduktion för en världsmarknad. Här kommer alltid en viss, kanske krympande andel av befolkningen att vara verksam. Det är värdeutbytet utöver detta som vi troligen behöver organisera på ett annat sätt. Sådant som berikar våra liv och som kan erbjudas på en marknad av människor som på olika sätt har specialiserat sig på just detta. Speciella kvaliteter som människor är villiga att betala för och som därför kan bilda underlag för (nya) yrken. Det är när när vi skall hitta eller skapa dessa nya yrken som mycket mer av Jag-Du-kontakt behövs. Och det är troligen här de flesta nya arbetstillfällena kommer att skapas, särskilt i dagens Västvärld. Men här kan vi använda de fria ytor som blir kvar sedan vår basförsörjning är tryggad.

Dels har vi varit med om minst lika besvärliga omställningar förr. Mina morföräldrar hade en herrgård, där jag vistades på somrarna. När jag var barn, hade gården en egen smedja. 12 hästar och 35 man arbetade i lantbruket och hade varsin liten bod för sina egna redskap, lie m m. När gården exproprierades och jag var i 20-årsäldern, skötte två man med två traktorer och stora maskiner hela jordbruket (utom kor och trädgård). Samma omställning drabbade hela landet, från jordbrukssamhälle till industrisamhälle - och sedan vidare till informations- och kunskapssamhälle. Visst gick flera kvaliteter förlorade i omställningen - och flera nya vanns. Men omvandlingen var ändå relativt smärtfri, åtminstone sedd så här i efterhand.

Så åtminstone jag har gott hopp om att vi skall klara omställningen till en hållbar utveckling och kanske t o m kan använda den förvirring som uppstår i det kreativa tomrummet i glappet mellan det gamla och det nya, till att skapa en ny önskvärd framtid med överraskande förbättringar av livskvalitén, som vi inte ens kunnat ana.

ÄNTLIGEN VUXEN - avsnitt 6

Från ord till handling

Vi är medvetna om ganska mycket:

Mer blir fel. Klimathot och annat visar att jorden inte tål att vi springer fortare och fortare i samma spår som hittills. Frågan är också om vi som redan har tillräckligt av vår basförsörjning verkligen blir lyckligare av mer av det vi redan har eller gör, eller om detta bara används i jämförelsespelet för att öka vår status, hänga med och vinna uppskattning. En hållbar utveckling kräver att vi gör något annat, utan att vi riktigt vet vad.

Då måste vi övervinna motståndet mot förändring. Vi behöver söka oss utanför kartlagd terräng, släppa invanda tankemönster och verktyg och formulera nya, attraktiva mål. Förutom att det kan kännas skrämmande att bryta upp från strukturer, system och metoder som har tjänat oss väl och som vi lärt oss att behärska, krävs då en omkoppling i hjärnan. Vi måste lära nytt och träna nya färdigheter för att klara det som tidigare sköttes mer eller mindre automatiskt av ryggmärgen. Därför är vi sällan villiga att släppa invanda mönster förrän vi verkligen har upplevt nya attraktiva möjligheter och vågar tro på dem.

Hållbara mål kan inte bygga på tävling och jämförelser, där det ena ständigt trissar upp det andra. Då gäller det att bryta egots dominans. Vi behöver frigöra oss från vår upptagenhet av hur vi tar oss ut i andras ögon, för att i stället söka inom oss själva för att ta reda på vad vi verkligen sätter värde på, vad som gör oss glada och nöjda och vad vi vill med våra liv. Genom att öva upp mera av Jag-Du-kontakt med ”det som är” här & nu, blir vi allt klarare över hur vi reagerar och väljer i olika situationer. Och genom denna medvetna närvaro stund för stund blir vi alltmer medvetna om vad vi innerst inne vill med våra liv och vårt arbete.

Vi lever och utvecklas i ett ständigt växelspel med vår närmaste omvärld, där behov söker möjligheter och nya möjligheter söker/skapar nya behov. Behoven hittar vi inom oss. Möjligheterna finns i omvärlden. Av omgivningens gensvar på våra försök att tillgodose olika behov och önskemål, får vi en idé om vad som fungerar och vad som inte gör det. På grundval av detta kan vi sedan konstruera våra kartor av verkligheten.

Ju mer fixerad omgivningen är, desto mer tvingas individerna till passiv anpassning. Ju villigare omvärlden är att delta i växelspelet, desto mer blir utvecklingen en samskapelse. Så länge fasta auktoritära hierarkier rådde, var människor hyfsat villiga att inordna sig i dessa. Men i takt med att de gamla auktoritära banden luckras upp - mellan barn och föräldrar, lärare-elever, chefer-medarbetare, ägare-anställda, o s v - blir samspelet livligare och alltmera ömsesidigt. I det gamla auktoritära samhället, baserat på makt och lydnad, kunde man organisera och kontrollera ett företag nästan som en maskin. Detta är omöjligt i dagens demokratiserade samhälle som i högre grad baseras på delaktighet och medbestämmande. Dagens organisationer är mer lika en levande organism än en maskin. Särskilt som det krävs mycket mera av flexibilitet, kreativitet och medansvar för att man skall kunna hänga med i dagens föränderliga värld.

Även om vi skulle dela ovanstående uppfattning, är det inte självklart hur vi tar oss från ord till handling: Blir det inte väldigt mycket prat? Har vi råd med det? Är människor villiga att mötas i öppen och ärlig dialog? Vad pekar på att det är möjligt att gå i förespråkad riktning? Vad kan göras för att underlätta detta?

Har vi råd med så mycket prat?

Har vi råd med så mycket informationsutbyte och förankring av beslut? Måste vi inte vara på bettet för att hänga med i den globala konkurrensen?

Jovisst måste vi det. Men frågan är dels hur långt vi kan konkurrera med låglöneländer om billig produktion, dels vad som faktiskt är effektiv användning av mänskliga resurser.

Jim Collins (2001) och hans forskarlag undersökte hur företag som hade uppnått varaktigt (mer än 15 år) enastående resultat (en avkastning på minst 3 gånger marknadsindex) skilde sig från jämförbara företag vars resultat var mer medelmåttiga eller normala. För att få reda på vad som kunde omvandla ett medelmåttigt företag till ett enastående, krävde man dessutom minst 30 års förhistoria med genomsnittligt eller sämre resultat före genombrottet till mästarföretag. På Fortunes 500-lista fann man 11 företag som uppfyllde dessa kriterier och kunde klassas som GtG-företag (Good to Great).

Data samlades in genom intervjuer med personal i ledande ställning och styrelsemedlemmar i såväl GtG-företagen som deras omsorgsfullt utvalda jämförelseföretag. Samma frågor ställdes till alla. Ur svaren försökte forskarlaget sedan urskilja mönster som kunde förklara de viktigaste skillnaderna mellan GtG-företag och övriga. (En kvalitativ studie.)

Intressant nog fann de att vad som bidrog till extraordinär framgång och lönsamhet i hög grad överensstämmer med vad jag i denna bok anser krävs för en omställning till en hållbar utveckling. Vad de fann var följande:

Genombrottet är resultatet av en ihärdig, iterativ och kumulativ process:

• Ett genombrott kan inte hänföras till en speciell händelse - utan är alltid föregånget av ett uppbyggnadsskede, där disciplinerade människor har ägnat sig åt disciplinerat tänkande som har lett fram till disciplinerad handling.

Disciplinerade människor, mogna människor som vill något, är en nyckelfaktor:

• Ledarna präglades av personlig ödmjukhet parad med professionell viljestyrka. Till skillnad från de färgstarka ledare som ofta syns i media, var de inte det minsta intresserade av egen stjärnglans eller status. De var fokuserade på att åstadkomma något de brann för.
• Först vem - sedan vad. Startpunkten var att få ihop ett gäng självständigt tänkande, kännande och handlande människor som ville arbeta tillsammans med något de fann viktigt och meningsfullt. Vad detta var mera exakt, var något de steg för steg pratade sig samman om genom öppna och ärliga dialoger - som i sin tur stärkte gruppens sammanhållning. Viktigt var också att inte växa fortare än vad man hade rätt människor för.

Disciplinerat tänkande, realistiskt, ståndaktigt och fördjupande tankearbete:

• Möt den bistra verkligheten - utan att tappa hoppet! Det är först när man ser och vågar möta ”det som är”, som man kan göra något åt det. Där människor från olika delar av verksamheten öppenhjärtigt delar med sig av vad de ser och upplever från sina olika utsiktspunkter. Redan genom att acceptera verkligheten sådan den är, sker en förändring. Att lura sig med orealistiskt önsketänkande leder fel.
• Igelkottskonceptet. (Till skillnad mot den sluga räven som prövar allt möjligt, håller sig igelkotten envist till ett enda koncept i sin kamp mot räven - att rulla ihop sig till en taggig boll.) Identifiera skärningspunkten mellan det ni brinner för, det ni kan bli bäst i världen på och den ekonomiska motorn i just er verksamhet (vinst per x) - och håll er envist fast vid detta framöver. Om det ni vill kan göras lika bra av andra, är det inte här ni kan bli ett mästarföretag. Den enastående framgången bygger på att ni hittar en egen affärsidé byggd på er särpräglade kompetens. Det är då genombrottet sker.

Disciplinerad handling där människor tar eget ansvar och egna initiativ för att förverkliga och förädla affärsidén:

• En kultur präglad av disciplin utmärks av att självständiga medarbetare tar sitt ansvar för att föra verksamheten framåt i linje med valt igelkottskoncept eller affärsidé. Disciplinerade människor behöver ingen hierarki. Disciplinerat tänkande behöver ingen byråkrati. I stället för att kontrollera varandra kan var och en helhjärtat ägna sig åt sitt egentliga arbete.
• Teknik som accelerator. Ingen GtG-företag var uppbyggt kring någon revolutionerande ny teknologi. Däremot var de skickliga på att snabbt uppmärksamma och ta i bruk ny teknik som på ett avgörande sätt kunde föra verksamheten framåt. Men bara då. Aldrig ny teknik för dess egen skull, för att hänga med.
• Svänghjulet. Motorn i utvecklingen kan liknas vid att man envist knuffar ett stort svänghjul i en och samma riktning. Att man ständigt steg för steg försöker förenkla och förädla sin affärsidé så att man förstår den på ett allt djupare, självklarare och mer integrerat sätt - att man blir ett med den. Att man alltefter att förändrade omständigheter så kräver söker sig fram på olika vägar - utan att överge den ursprungliga destinationen. För varje puff i samma riktning rör sig svänghjulet allt mer och dess levande kraft bidrar till att öka farten. Det är en kumulativ process där det ena bygger på det andra. Annat blir det om man puffar än hit och än dit - som fallet ofta är t ex vid VD-byten, fusioner, jakten på snabba klipp, etc.

I en tidigare studie, ”Built to Last”, undersökte Collins vad som ger varaktiga resultat. Vad som bidrog till detta var bl a:

• Kärnvärderingar - en vägledande filosofi, ett kärnsyfte. Där verksamheten vägleds och drivs framåt av passion - där vinster och kassaflöden är avgörande för överlevnad men inte är själva vitsen med verksamheten. Det gäller att bevara kärnideologin som ett ankare - men stimulera förändring, förbättring, förnyelse på alla andra områden.
• Bygga en klocka, inte säga vad den är. Bygg en organisation som kan bevaras och anpassas genom flera generationer av chefer - d v s motsatsen till att bygga upp ett företag kring en enda fantastisk chef eller idé. Det är bättre att lära en hungrande att fiska - än att ge honom en fisk. Det gäller att ständigt träna och utveckla de färdigheter som behövs för att möta den föränderliga omvärld företaget har att samspela med.

Jim Collins studier antyder således att de förhållningssätt och dialoger som förespråkas i denna bok snarare är en nyckel till framgång än en onödig kostnad. Förutom att få del av varandras olika perspektiv, handlar mycket om att träna och hålla liv i olika färdigheter som krävs för kunna samspela med en föränderlig värld.

Ikea har gått sin egen väg

Jim Collins & co har studerat verkliga företag och deras verkliga agerande. Ett svenskt företag som har varit osedvanligt framgångsrikt är Ikea. De har också gått från ord till handling. Eller kanske från handling till ord.

Ett skäl till att Ingvar Kamprad har vägrat att introducera Ikea på börsen kan vara att han vill hålla verksamheten fri från de kortsiktiga avkastningskrav som ofta råder där - för att i stället kunna fokusera på affärsidén: ”Att skapa ett bättre vardagsliv för många människor genom att erbjuda ett brett sortiment av väldesignade, funktionella möbler till priser som är så låga att så många som möjligt har råd att skaffa dem”

I stället för att delta i statusjakt och jämförelselek har Ikea gjort uppror mot exkluderande ”finkultur” och har gått sina egna vägar som bygger på enkelhet och rakhet i sitt förhållningssätt både till sig själva och andra. Genom internutbildning och exemplets makt - att de lever som de lär - försöker Ikea att medvetet befria sig från status och konventioner och bli friare som människor.

I ett dokument från 2007 manifesteras detta som Ikeas värdegrund:

Gemenskap och entusiasm

Vi respekterar varandras ansträngningar. Vi inser att vi alla behöver varandra. Alla är beredda att vid behov ge en hjälpande hand.

Konstant strävan efter förnyelse

Förändringsvillighet. Kontinuerligt sökande efter smartare lösningar,

Kostnadsmedvetande

Att nå goda resultat med små resurser. Aldrig producera en produkt eller tjänst utan en prislapp. Uppmärksamhet på alla de små utgifter som lätt hopar sig. Det är omöjligt att hålla låga priser om man inte har låga kostnader. Medvetenhet om att tid är pengar.

Villighet att acceptera och delegera ansvar

Vi måste alltid vara mer än villiga att acceptera och delegera ansvar. Att göra misstag då och då är den dynamiska medarbetarens privilegium - det är de som har förmågan att ställa allt till rätta igen. Vi uppmuntrar dem som har både önskan och mod att ta ansvar.

Ödmjukhet och viljestyrka

Sättet folk behandlar andra människor och deras idéer. Omtänksamhet, respekt, vänlighet, generositet, uppriktighet, medge sina misstag, lyssna på andra - detta är kvaliteter som vi vill uppmuntra inom Ikea. En fråga om att ta ansvar, fatta beslut och våga handla.

Enkelhet

Enkla vanor, enkla handlingar, är en del av Ikea, men vi får aldrig glömma att visa respekt för varandra.

Ledarskap genom det goda exemplet

Vara ett föredöme genom sitt sätt att vara och därigenom skapa en upplevelse av välbefinnande och gott arbetsklimat.

Att våga vara annorlunda

”Varför?”, ”Varför inte?” eller ”Finns det ett annat sätt att göra detta?” Vi uppmuntrar våra medarbetare att komma med okonventionella idéer och våga pröva dem. På Ikea är det alltid möjligt att testa nya spännande idéer inom ramen för vårt koncept.

Strävan att möta verkligheten

Att bibehålla praktisk kontakt med de dagliga aktiviteterna.

Att alltid vara på väg

Att bli mer stimulerad av att söka vägar att nå målet än av själva målet. Att ständigt fråga oss vad av det vi gör idag som kan göras bättre i morgon.

Våga göra misstag

Att tillåta folk att göra fel då och då. Att uppmuntra egna initiativ med privilegiet att misslyckas och reparera misstag i efterhand (och lära sig av dem).

Mångfald är en del av detta

Vi uppmuntrar en miljö där människor med olika synsätt, ålder, nationalitet, kön och etnisk bakgrund känner sig välkomna. Vi tror att en arbetsstyrka sammansatt av många olikheter förbättrar affärsresultaten, stärker vår konkurrenskraft och gör Ikea till en bättre plats att arbeta på.

Och det lyckas. År efter år rankas Ikea i topp på studenternas listor över var de helst vill arbeta. Vi ser också hur väl Ikeas värdegrund stämmer med de egenskaper som kännetecknar enastående framgångsrika företag enligt Jim Collins forskning.

Denna hållning har också underlättat Ikeas expansion utomlands. Anna Jonsson (2007) har i sin doktorsavhandling studerat Ikeas erfarenheter av att etablera sig i Ryssland, Kina och Japan och hur och varför ömsesidig spridning av kunskap är så viktig i sådan internationell expansion. 

I ett så väsenskilt land som t ex Kina kan vi inte bara stövla in och göra som vi gör i Sverige. Vi måste använda vår nyfikenhet och intressera oss för vem kunden är: Vad är ett vackert och välmöblerat hem för dig? Vilken grad av självservice är OK för dig - och vad är du beredd att betala för högre servicegrad? Och vi måste klara ut vilken Ikeas särpräglade kompetens är: Vad är det för slags resurser vi kan använda oss av för att så långt som möjligt tillmötesgå kundernas önskemål? Alltifrån tekniska lösningar till öppen och ärlig kommunikation och en tilltalande umgängeston. Vad är en tilltalande umgängeston i denna kultur? Här är vars och ens iakttagelser från sina olika kontaktytor och knutpunkter för samspelet med den ovana miljön viktiga att förmedla vidare, för att ge en rättvisande bild och möjligheter att utveckla välanpassade samspelsmönster.

Ikea gör också sitt för att bidra till en hållbar utveckling. T ex är Kina ett viktigt leverantörsland till Ikea. Drygt 350 kinesiska företag levererar 22% av allt som Ikea säljer. Här gör Ikea stora insatser för att hjälpa dessa att leva upp till Ikeas uppförandekod - Iway - riktlinjer för socialt och miljömässigt ansvar. Man gör det inte bara genom att från en maktposition noggrannare än de flesta granska fabrikerna - utan framför allt genom att eftersträva långsiktiga relationer och få ett ömsesidigt utbyte av kunskap, råd och dåd. Alltifrån dialog-inriktad kommunikation till tekniska lösningar. Allt utom att gå med på höjda priser. Här använder Ikea sin storlek på ett medvetet konstruktivt sätt. (SvD 2008-05.16, Näringsliv)

Om nu en hållbar utveckling kräver att vi i många avseenden växlar in på nya både okända och oprövade spår - befinner vi oss inte då i en situation som är ganska lik den där småländska Ikea skall etablera sig i Kina? Ikea kan - och tycker dessutom att det är roligt. Varför skall då inte vi andra klara av det?! Särskilt om vi tar lärdom av exempel som faktiskt redan finns.

Mogna människor

Enligt Collins var startpunkten för särskilt framgångsrika företag ett antal självständiga och mogna människor som ville göra något tillsammans. Först vem - sedan vad.

När vi talar om mogna människor, menar vi medvetna hela människor som inte omedvetet drivs av sina egon. Att detta är viktigt för ett bra ledarskap påpekade Konfusius redan 500 år f.Kr: ”Om du vill vara en ledare, måste du vara en hel människa. Du måste ha någon känsla för livets innersta mening, innan du kan vara en stor ledare. Du måste lära känna dig själv först.”

GestaltAkademins 4-åriga utbildning till gestaltterapeut eller gestaltkonsult är upplagd enligt samma mönster: De två första åren ägnas åt ”Jag”, ”Jag-Du”, ”Jag-Du-Vi”. Inte förrän de två sista åren vidtar själva yrkesträningen. Målet är att utveckla mogna, hela människor som själva förmår att gå in i och skapa Jag-Du-kontakt - innan de börjar utöva sitt yrke som terapeuter eller konsulter.

Personlig utveckling kan emellertid upplevas som närgånget och påfrestande - men i lika mån belönande. Därför krävs en gestaltterapeutisk grundkurs som inträdeskrav, så att man skall veta vad man ger sig in i när man börjar på GestaltAkademin, GA. Ofta är en sådan grundkurs upplagd på 4x4 dygn på internat, utsträckt över ett halvår. Internat därför att man skall kunna ”bada” i det närande klimat som brukar uppstå. Utsträckt över ett halvår därför att man i sitt vardagsliv skall få tid att pröva de nya insikter man får under gruppträffarna och under hyggligt lång tid har en trygg plats att återkomma till för stöd och näringstillförsel. Avsikten med gruppterapin är att den skall sätta sina spår i vardagslivet. Och på ett halvår hinner en hel del att hända och man märker av en förändring både hos sig själv och varandra.

Första omgången handlar mycket om att få ihop gruppen och skapa ett tryggt och tillitsfullt klimat. Vi tar fatt i de frågor deltagarna naturligen kommer in med: Vad är det för grupp jag har kommit till? Vem är du? Varför är du här? Vilka resurser finns i gruppen - likheter/olikheter, trygghet/utmaningar, etc? För att kunna besvara frågorna, måste vi visa oss för varandra - och får samtidigt svar på frågor av typen: Vem är jag? Hur ser jag på mig själv idag - och hur ser andra mig? Var har jag mina viktigaste glädjeämnen resp utmaningar i min vardag? Vad hoppas jag på av den här gruppen? Vad är jag rädd skall hända eller inte hända? Förutom att få en klarare personlig startpunkt för gruppterapin brukar den viktigaste behållningen av första omgången vara upplevelsen att bli sedd och accepterad av andra och det nära, varma, berörande och förtroliga klimat detta skapar. Att känna igen oss i varandra och dela vad det är att vara människa, trots att vi kanske lever väldigt olika liv.

Den andra gruppomgången ägnas åt barndomen - hur jag har blivit den jag är. Vilka barndomsupplevelser som ännu färgar mitt liv. Genom familjekonstellationer kan man bli varse vilka uppgifter i familjesystemet man omedvetet kan ha tagit på sig. Avsikten är att uppmärksamma skillnader mellan vad som var DÅ som beroende barn och vad som är NU som vuxen med helt andra möjligheter att säga ja & nej, flytta sig, etc. Att försöka avsluta och försonas med det som varit, för att ta över ansvaret för sitt liv framåt som vuxen.

Tredje gruppomgången ägnas åt manligt-kvinnligt, sexualitet-sinnlighet, närhet-rädsla för närhet. Detta sammanfaller ofta med att gruppen är inne i någon slags ”tonårstid” som grupp och brottas med frågor som: Gillar du mig fortfarande, trots att jag tycker annorlunda än du? Kan jag vara avvikande och ändå vara välkommen? Så förutom erfarenheter av parrelationer och kärlek, har vi ofta här en del gruppdynamiska processer att brottas med - och lära av.

Fjärde omgången, inför gruppens avslut, arbetar vi med liv-död-mening. Vad är viktigt i mitt  liv - i ljuset av döden? Hur skulle jag ändra mitt liv om jag hade 5 år kvar att leva? .... 5 dagar kvar att leva? Hur ser min begravning ut? Vilka kommer dit? Vad säger de om mig? Om min allra närmaste vän/kärlekspartner håller ett innerligt och ärligt tal, vad säger han/hon? Vad står på min gravsten? Hur vill jag leva resten av mitt liv? Gruppen avslutas med att alla möter alla för att ta farväl och tacka varandra för vad de främst har fått med sig från den andre.

Förutom genom Jag-Du-dialog försöker vi genom hela gruppterapin hjälpa deltagarna att komma från ”prat om” till konkreta upplevelser av temat i fråga, d v s till andra former av Jag-Du-kontakt. Vi kan hjälpa till med vägledda fantasier eller minnesresor, som en inre videofilm. Vi kan uttrycka oss i bild, rörelse, rollspel, tårar och skratt. Vi kan lyssna på varierande musik och lägga märke till vad som händer med oss, vilka bilder, känslor eller andra upplevelser som väcks. Vi kan låta kroppen tala fritt till oss - bara ligga ner och andas djupt, märka vad som händer i kroppen, låta olika kroppsförnimmelser utveckla sig fritt och uttrycka sig som de vill. Allt under betryggande former.

Detta berättar jag bara som ett exempel på hur jag som gestaltterapeut har hjälpt människor att brottas med sina liv på ett sådant sätt att de utvecklas till mogna, ansvarsfulla individer. Även om jag är stolt och glad över hur framåt jag faktiskt tycker att gestalt är, finns många fler sätt att arbeta med personlig utveckling. Och många kursarrangörer som erbjuder utmärkta utvecklingsmöjligheter och träningsmetoder.

Vad jag vill ha sagt här är framför allt att medarbetare som själva aktivt söker sig till någon form av personlig utveckling är en utmärkt tillgång för företag som vill ta lärdom av Collins forskning eller Ikeas exempel. Eller som delar min bild av vägen till en hållbar utveckling.

Jag-Du-kontakt utvecklar människor

Jag-Du-kontakten med det man möter i världen är kanske kärnan i vad som menas med mogna och hela människor. Att man har och vågar stå upp för en personlig relation till det man möter, där både kropp och själ, tanke och känsla är engagerade. Om tanken på att delta i någon form av personlig utveckling eller terapi känns alltför främmande, kan upplevelsen av Jag-Du-kontakt uppstå eller framkallas på flera andra sätt.

Jag har tidigare nämnt idén om att inrätta någon form av etiskt forum på arbetsplatsen. De som på ena eller andra sättet upplever etiska dilemman i sitt arbete, att de känner sig tvingade att göra eller medverka i något de tycker är fel, har redan en personlig relation till det de gör. De bryr sig och blir berörda. Och om de får lust att dela sitt bryderi med andra och kolla hur de har det med saken, så vore ett etiskt forum en naturlig mötesplats.

Andra har kanske inte tänkt så mycket på vad de egentligen gör och bidrar till i sitt arbete, men vaknar till när de blir indragna i etiska resonemang. Om de blir tillfrågade var de står i frågan och vilka upplevelser de grundar sin uppfattning på, börjar de kanske utveckla ett Jag-Du-förhållande till den och får lust att föra en dialog kring den på ett etiskt forum, om sådana möjligheter finns.

För åter andra kan ett etiskt forum kännas alltför konstlat och konstruerat. Men de blir kanske väldigt upprörda över eller engagerade i någon organisationsförändring, chefstillsättning eller annan händelse som drabbar dem själva eller deras närmaste arbetskamrater. Korridorsnacket går och rätt vad det är har det bildats olika grupperingar som står emot varandra. Om man vill mota Olle i grind, innan det hela har förgiftat hela arbetsplatsen och urartat till ett evigt ältande, kallar man kanske på en konsult för att få hjälp att lösa upp situationen. Alla är kanske eniga om att de behöver hjälp, utan att vara klara över vilken hjälp de vill ha.

Några kanske hoppas på att en klok konsult skall komma och lösa tvisten åt dem, genom att avgöra vad som är rätt och fel. Men om de kallar på min fru Barbro eller någon av hennes kolleger på Gestalthuset, får de i stället hjälp att själva lösa tvisten genom att bättre förstå situationen ur alla inblandade perspektiv. Samtidigt får de träna en Jag-Du-dialog, som både utvecklar dem som människor och ger dem verktyg att själva tillsammans lösa konflikter och ta tag i andra gemensamma frågor framöver. Hon ”lär dem att fiska, snarare än att ge dem en fisk”. Och det gör hon på följande sätt (efter att ha presenterat upplägget och fått det godtaget av hela församlingen av berörda parter):

1. Dialogbaserad nulägesanalys. För att få del av alla inblandade perspektiv genomförs ett samtal med var och en. Detta är mer än bara en intervju. Samtalet är också ett verkligt försök att förstå och utröna hur den andre tänker, känner och har det i situationen. Det blir redan här en Jag-Du-dialog mellan konsulten och den intervjuade, som får en upplevelse av att känna sig sedd och respekterad.
2. De iakttagelser som gjorts under samtalen sammanställs av respektive konsult som genomfört dessa. Tillsammans ställer de sedan samman alltihop till en överblickbar, sammantagen helhetsbild. 
3. Därefter reflekterar konsulterna över de sammantagna iakttagelserna. Vilka mönster ser de? Vad säger dessa om situationen? Vilka oavslutade konflikter och händelser behöver avslutas, innan man kan gå vidare? Vad kan vara lämpliga steg att bygga framåt? Genom att konsulterna har intervjuat var sin gruppering, representerar de ofta olika perspektiv, som de bär  inombords. Så redan här uppstår inte sällan en intressant parallellprocess mellan konsulterna, som på sin egen hud får en försmak av vilka spänningar som finns i organisationen.
4. Efter att helhetsbilden och konsulternas reflexioner kring denna har förankrats hos uppdragsgivaren, samlas inblandade parter igen för att muntligen få del av samma information. Deltagarna delas in i smågrupper för att reflektera över informationen. Känner de igen sig i bilden? Är det något de vill lägga till eller dra ifrån? Hur stämmer konsulternas tolkning och förslag att gå vidare för dem? Beslut om och i så fall hur man skall gå vidare fattas.

Tanken bakom denna gemensamma dialogbaserade nulägesanalys är att redan genom att se och acceptera ”det som är” sker en förändring. Förändringsprocessen har alltså härigenom förberetts och startats. Och eftersom alla stegen bygger på så öppna och ärliga dialoger som möjligt, har deltagarna samtidigt fått träning i Jag-Du-kontakt.

Om man väljer att gå vidare med konsulthjälp, är nästa steg att klara ut relationerna i gruppen och avsluta sådant som är oavslutat:

1. Alla möter alla två och två under ledning av en samtalsledare som stöttar en fördjupad dialog. De möts kring frågor av typen: Vad är det jag främst uppskattar i mitt samröre     med dig? Är det något jag skulle önska mer eller mindre av? Är det något som ligger kvar och skaver och känns oavslutat med dig?

Här blir det många dialoger och därmed en intensiv ”lärarledd” träning i Jag-Du-kontakt. Man kan tycka att det kostar många konsulttimmar. Men då skall man jämföra vad dessa ärliga Jag-Du-möten kring verkliga och angelägna frågor kan tillföra relationerna, arbetsklimatet och den framtida problemlösningsförmågan jämfört med att skicka samma personalstyrka på kurs.

Efter dessa dialoger är marken beredd att gå vidare med gemensamt visionerande och annat man kan behöva göra tillsammans för att utveckla företaget. Och för att hålla liv i engagemanget för kreativa bidrag till en hållbar utveckling.

Finessen är att man aldrig behöver nämna ord som undervisning, träning, coaching, dialog eller vad det nu är man som konsult gärna vill överföra till klienten. Man möts på klientens villkor och har fokus på de frågor klienten finner angelägna att ta fatt i. Det är sedan konsulternas sätt att ta fatt i dessa som ger träningen i Jag-Du-dialog.

Även om lösningen av det akuta problemet är viktig, kanske den mest bestående och värdefulla effekten av konsultinsatsen är den kompetens i Jag-Du-kontakt som tränats upp och etablerats i klientorganisationen. Genom konsulternas sätt att umgås och hantera de problem man samlats för att ta itu med, har klienterna fått konkreta upplevelser av vad Jag-Du-kontakt kan ge. De har upplevt nya attraktiva sätt att vara och har fått träna in detta med de egna aktuella problemen som praktikfall.

För att så skall bli fallet, är det viktigt att konsulterna har Jag-Du-kontakten naturligen i sig. Att de lever som de lär och blir så goda föredömen att de inte ens behöver prata om det. Där de släpper prestige och ego, för att i stället vara sig själva och använda sig själva som instrument.

De som upplever detta sätt att vara som en så attraktiv möjlighet att de vill lära sig mer, kan t ex börja i GestaltAkademins Organisationslinje. Och så är cirkeln sluten.