ÄNTLIGEN VUXEN - avsnitt 5

Dialog som verktyg

Tidigare (se sid 8) har jag pekat på risken att vi blir verktygens slavar. Att vi är mera måna om att vårda verktygen och hålla dem intakta, än att skapa den värld och verksamhet vi önskar och sedan utveckla verktyg, system och strukturer som kan förverkliga detta. Men nu märker jag att jag framhåller dialogen som det viktigaste verktyget i alla de frågor och förändringsprojekt jag behandlar. Är jag själv en slav under det verktyg jag har tränat mest och bäst behärskar, att leda dialoger. Att jag sitter här med min ”hammare” och letar efter ”spikar” att använda den till?

Kanske är det så. För jag uppmärksammar ju bara problem som (ännu) inte är väldefinierade. Lösningen av problem som är tydliga och väl specificerade och kan delas upp i mål-medel-kedjor kan med fördel styras med program och planer, som en maskin. Eller t o m automatiseras. Här krävs inte så mycket dialog. Att däremot komma överens om målet eller problemet och specificera orsak-verkan-sambanden kräver ofta både forskning och dialog, eller i varje fall ett intensivt informationsutbyte. Men när detta är gjort, är vi ofta enormt effektiva. I boken ”The Necessary Revolution” beskriver Peter Senge m fl ett antal imponerande exempel på hur man lyckats eliminera nästan allt avfall genom att skapa olika kretslopp där spill av olika slag kan återvinnas. Trots dessa hoppingivande framsteg, ägnas huvudparten av boken åt hur man skall kunna påverka de sociala system som p g a okunnighet, omedvetenhet, hänsynslöshet, girighet, kortsiktighet, etc stör de naturliga kretsloppen som annars själva reglerar de ekologiska systemen.

Redan att acceptera tillgänglig kunskap kräver dialog. T ex finns fortfarande en grupp som betvivlar att klimathotet är orsakat av människans aktiviteter, trots att en överväldigande majoritet av klimatforskare är eniga om detta. Och visst, de som längtar efter förändring och gillar tanken på att klimathotet fordrar en sådan, har ingen lust att ifrågasätta forskarnas slutsatser. Andra kan ha starkare skäl att göra det.

Också att dra nytta av tillgänglig kunskap kan kräva dialog. På min farfars tid var elektriciteten ny. Han kunde utbilda sig till både konsthistoriker, arkitekt och elektroingenjör. Tillgänglig kunskap rymdes i en hjärna. För ca 25 år sedan frågade jag en öronprofessor om han kände en annan öronprofessor som jag också kände. ”Ja, jag vet vem han är. Men han har ytterörat och jag sysslar med innerörat, så vi har inte så mycket med varandra att göra.” Så stor kunskapsmassa hade man att hantera, att man måste specialisera sig på antingen ytterörat eller innerörat för att mäkta med. När vi då idag ställs inför uppgiften att kartlägga vilka system som är inblandade i hållbarhetsproblematiken och alla viktiga påverkanssamband inom och mellan dessa, anar vi vilket enormt informationsutbyte som krävs för att hitta och kombinera relevant kunskap. Här får vi samla människor med olika infallsvinklar och kunskaper, för att kombinera deras vetande och kreativitet till en kollektiv superhjärna. Det kräver en tvärvetenskaplig dialog.

Ofta planerar man förändringsprocesser ungefär som ett stafettlopp - med steg 1, steg 2, steg 3, o s v, där en aktör med sina talanger tar hand om steg 1 och sedan överlåter steg 2 till en ny aktör som är specialist på detta, o s v fram till målgång. Så kan man göra när man tillverkar något, har med maskiner att göra, eller när verkligheten ligger stilla som en löparbana medan man tar sig runt på den. Men en organisation är mera som en levande organism. Den reagerar på varje förändringsförsök. Och människor kan reagera olika på samma åtgärd utifrån beroende på hur de uppfattar förändringsinitiativet, hur det berör dem och deras arbete, om de gillar förändring eller ej. Därför kan olika åtgärder krävas parallellt. Och man behöver vara flexibel och lyhörd för vad som sker i samspelet. Därför liknar förändringsarbete i organisationer mera en fotbollsmatch

 där lagkamraterna behöver lära känna varandras egenheter väl. Eftersom detta inte är en vinna-förlora-match, utan en där man genom egna erfarenheter lär sig allt mera om förändringsarbete, vill man också dela så mycket som möjligt av hur motståndarlaget samspelar och vad som ligger bakom detta. Åter plats för dialoger.

I sin doktorsavhandling beskriver Eva Amundsdotter (2010) hur hon som förändringsledare försökte förändra kulturen på ett antal skolor och utveckla verklig jämlikhet. Att någon ojämlikhet alls rådde förnekades ganska ofta. I Evas strategi för att överbrygga glappet mellan ord och handling är begreppet ”framkallningsprocess” mycket central. Hon utgår från olika iakttagna handlingar och stannar upp för att tillsammans med andra berörda parter reflektera över vilka mer eller mindre omedvetna och för-givet-tagna normer och antaganden handlingarna bygger på. På så sätt låter hon det underliggande normsystemets mönster steg för steg träda fram och visa sig genom nyfiken och uppmärksam samvaro med situationen i fråga. Det är denna dialogbaserade process hon kallar framkallning i analogi med hur bilden på ett fotografi långsamt träder fram när den får bada i framkallningsvätskan. Först när normsystemet på detta sätt är framkallat, vidtar mobiliserings- och förändringsprocesserna. Så alldeles särskilt när man har att avslöja och frigöra sig från invanda föreställningar och normer är dialogen viktig. Och är det inte just det vi står inför, när vi skall ändra kurs från att göra mer av det vi redan gör till att göra något helt annat, utan att riktigt veta vad? Här finns mycket ”för-givet-taget” att avslöja och frigöra oss från.

Ju längre vi flyttar oss från invanda tankemönster och givna strukturer, desto viktigare blir dialogen i förändringsarbetet. Så länge vi i våra hållbarhetssträvanden nöjer oss med att minimera miljöfarliga utsläpp och dumpning av avfall, handlar det främst om tekniska lösningar i kända strukturer. Här krävs ingen omvälvande dialog, utan vårt gamla invanda mål-medel-tänkande fungerar, fast med nya mål eller ramvillkor. Men ju mer vi inriktar oss på en hållbar livsstil och världshandel, desto mer av dialog krävs. Ju mer vi är ute efter fundamentala lösningar, snarare än symtomlösningar, desto viktigare blir dialogen.

Symtomlösningar - fundamentala lösningar

När vi har huvudvärk är det frestande att ta en huvudvärkstablett. Och det fungerar ofta - huvudvärken försvinner. Här finns ett linjärt orsak-verkan-samband.

Men inte sällan är huvudvärken bara ett symtom på något större underliggande problem. Den vill signalera till oss att vi t ex är alltför stressade på jobbet, sover för lite, äter fel eller på andra sätt missköter oss. Om vi då med en huvudvärkstablett, en symtomlösning, tystar denna varningssignal, kan vi fortsätta att leva precis som förut så att det egentliga problemet lämnas i fred och kan växa till sig och få mycket allvarligare konsekvenser än huvudvärk. Att bara bota eller lindra symtomen hjälper alltså inte i längden.Vi måste ta oss an grundorsakerna till problemet och hitta fundamentala lösningar.

På liknande sätt är det med många företeelser i vår kultur. Vi har vant oss vid att flytta problem från en personligt mer krävande nivå - till symtomlösningar som snabbt och lätt kan klaras med hjälp av teknologi. Denna tillvänjning har gått så långt att vi i mångt och mycket har tappat bort förmågan till fundamentala lösningar som kräver mycket mer av Jag-Du-kontakt med situationen i fråga.

Vi är tillbaka vid Mark Twains iakttagelse av ”hammaren” och ”spiken”, där vi förhastat definierar problem så att de passar tillgängliga lösningar - hellre än att grundligt undersöka deras natur innan vi fattar beslut. Där vi hellre förvränger verkligheten för att få den att passa den karta vi har vant oss vid och känner oss trygga med - än att rita om kartan så att den stämmer med dagens verklighet.

Den teknologiska utvecklingen har länge varit snabb och vi har blivit vana vid att problem snabbt skall hitta sin tekniska lösning. Det har gått så långt att vi blandar samman framsteg med teknisk utveckling, trots att denna kanske inte alls har bidragit till större ”lycka” utan ibland t o m skapar fler problem än den löser. T ex åker vi gärna bil från dörr till dörr i stället för att gå eller cykla. I brist på motion får vi sedan skaffa en motionscykel, eller ge oss någon kur för att gå ner i vikt. Tekniken har gjort det möjligt för oss att springa fortare och fortare i samma spår som hittills. I samma mån har skadeverkningarna av vår invanda livsstil ökat och ansamlats. 

Om vi inte vill stoppa den tekniska utvecklingen, måste vi träna vår förmåga att hitta fundamentala lösningar. Att sätta in tekniken i sitt större sammanhang. Att märka vad som har mera värde än annat, vad som är mera centralt för livet på jorden än annat. Att tillsammans ta etiska dilemman på allvar och utveckla oss personligen till så mogna, kärleksfulla och ansvarskännande människor som möjligt.

Att hitta fundamentala lösningar kräver också mycket mer av systemtänkande och processtänkande än vi är vana vid med vårt mål-medel-tänkande. Vilka skeenden är det som leder fram till den problematiska situationen? Hur hänger de samman?

Utveckling i sitt större sammanhang

För att balansera vår alltför ensidiga tilltro till den tekniska utvecklingen, behöver vi utveckla vår förmåga till Jag-Du-kontakt både med varandra och de företeelser i omvärlden som vi växelspelar med - och lära oss att tillsammans använda våra direktupplevelser i samskapandet av en önskvärd framtid. Att mötas i den upplevda verkligheten snarare än i kartans värld.

Idag förlitar vi oss i hög grad på vetenskapen och förväntar oss att denna skall servera oss färdiga lösningar. Men detta är lika fel som att ensidigt förlita oss på andliga ledare och läror och svälja dessa som färdiga lösningar. De båda infallsvinklarna behöver integreras, så att vi tar vara på modern vetenskap - och använder den på ett klokt sätt i livets tjänst. Båda kan inspirera oss. Men vi kan inte bara passivt anamma lösningar utifrån och applicera dem utan att smälta dem och göra dem till våra egna. De kräver ett personligt engagemang, ett personligt ansvar och personliga ställningstaganden.

Att våga stå för sina egna uppfattningar och upplevelser kan dock vara svårt, särskilt när de upplevs som avvikande. Vi lever i och är beroende av vår närmaste omgivning. Att bli utstött ur gemenskapen kan vara katastrofalt. Samtidigt kan pressen att passa in vara stor, hårdare ju räddare gruppen är att det sammanhållande kittet skall spricka. Så rädslan att betraktas som en onormal kuf kan vara befogad. Hellre än att utmana etablerade normer och föreställningar, håller man då inne med personliga upplevelser som man tror strider mot normen.

Exempel: När man frågade ungdomar varför de rökte, svarade de: ”Därför att det är tufft.” På följdfrågan; ”Tycker du att det är tufft?” svarade dock en överväldigande majoritet: ”Nej.” Genom att ingen vågade prata högt om detta, kunde den falska föreställningen leva vidare och locka ungdomar att med stor vånda börja röka. Hur många vuxna håller inte på liknande sätt tyst om egna andliga upplevelser, därför att de tror att de är ensamma om dem. Det vi inte vågar prata öppet om och dela med andra, lämnar ett tomt utrymme att fylla med fantasier av olika slag. Både egna och andras.

Det krävs alltså ett visst mod att vara nytänkare och driva sina idéer. Och historien gör det inte lindrigare. Se bara hur det gick för Galilei eller oliktänkande från totalitära eller fundamentalistiska samhällen!

Men liksom kunskapsutvecklingen så småningom hann ifatt Galilei, håller kanske inställningen till andliga upplevelser och andligt intresse på att utvecklas så att vi mera frimodigt vågar tala om det. Att vi börjar skilja på andliga upplevelser som vi själva är villiga att ta ansvar för och gammaldags religiös vidskepelse som vi matats med. Att vi börjar se Newtonvärlden och kvantvärlden som lika verkliga och lika vetenskapliga. Där vi under lång tid har utvecklat och tränat både förmåga och verktyg att handskas med Newtonvärlden, medan vi ganska nyligen upptäckte kvantvärlden och därför är otränade och saknar verktyg att möta den. Där kvantfysiken kan hjälpa oss att förstå en del oförklarliga och osannolika andliga fenomen - och där en del andliga traditioner och övningar kan ses som intuitiv träning att möta kvantvärlden.

Utveckling in på nya spår kräver något mer än spännande idéer och diskussioner, ”prat om”. Fröna till verklig förändring hittar vi i egna erfarenheter som vi gör i vår vardag. Också därför är det så viktigt att vi utvecklar tillitsfulla mötesplatser där vi kan känna oss tillräckligt trygga för att öppet och ärligt våga dela våra upplevelser, hur märkliga de än kan förefalla. Det kan vara nätverks- eller näringsgrupper som träffas för ömsesidig inspiration. Men ju närmare den egna arbetsplatsen sådana mötesplatser finns, desto kortare är det mellan ord och handling.

Av samma skäl är det viktigt att utgå från sin egen vardag. Att tala om globala lösningar kan lätt skrämma bort människor och få dem att släppa sitt engagemang. För vem lever sin vardag på den globala scenen? Nej, helhetens bästa är något du märker inom dig var du än befinner dig. Att vara i helhetens tjänst och engagera dig för en önskvärd framtid är att bry dig om det du uppmärksammar från din utsiktspunkt och överlämna dig till vad ”helheten” eller en ”önskvärd framtid” begär av dig i denna stund. Helheten visar sig lokalt i sina respektive delyttringar. Allt hänger samman och en förändring i en del av det sammanvävda systemet fortplantar sig genom grenverket till andra delar.

Vi kan kanske inte förändra de större systemen över en natt, men vi kan engagera oss i fortlöpande utveckling av medvetenhet och förmåga att välja. Det är därför personlig utveckling är så viktig. Den håller dig levande.

Sammanfattning - Nya möjligheter?

Medvetenheten om behovet av fundamentala förändringar sprider sig. Miljö- och hållbarhetshänsyn präglar alltmer människors val både som konsumenter, arbetssökande och finansiärer. I hela världen. Försöken att få till stånd globala överenskommelser intensifieras, vilket ökar den globala medvetenheten. Vilket också vars och ens möjligheter att söka information på internet gör.

I takt med att den etiska medvetenheten ökar, kan också intresset att föra dialoger kring etiska dilemman öka. Eftersom etik är en djupt personlig angelägenhet, kan sådana dialoger sprida och öka förmågan till verklig Jag-Du-kontakt. Denna förmåga kommer väl till pass när det gäller att tillsammans, från sina olika perspektiv formulera nya hållbara mål och framstegsmått.

Trots att kvantfysiken är 100 år gamm al, är det först nu som dess rön lite försiktigt börjar söka sin in i det allmänna medvetandet, utanför fysikernas krets. Ny kunskap och nya sätt att tänka tar lång tid att slå rot, trots att vi sedan länge har använt produkter som bygger på den. Förutom att erbjuda nya tekniska lösningar, kan kvantfysiken öppna dörrar till andliga erfarenheter, vilket i sin tur kan öka vår medvetenhet och stärka vår förmåga söka svar inom oss. Det kan bidra till att vi blir mera inifrånstyrda och mindre utifrånstyrda.

Babianflocken visar hur verkliga upplevelser av nya tidigare okända attraktiva möjligheter kan förändra djupt inrotade instinkter och kulturmönster.