ÄNTLIGEN VUXEN - avsnitt 4

Nya möjligheter?

Som sagt, vi lever och utvecklas i ett ständigt växelspel med vår omvärld. Föregående avsnitt ägnades främst åt hur vi behöver förändra vårt eget förhållningssätt för att möta dagens behov av förändring. Hur vi för planetens skull måste formulera nya mål och rita nya kartor som kan ersätta dem som utvecklades under bristsamhällets strävan efter mer åt fler. När vi nu börjar överskrida gränserna för vad jorden tål, behöver vi i takt med att alltfler människor får tillräckligt av livets nödtorft hitta andra värden att sträva efter än mer av det vi redan har. För att då inte fastna i jämförelsespelet, behöver vi frigöra oss från egots dominans och bli mera inifrånstyrda. Vi behöver ersätta mycket av vårt instrumentella ”Jag-Det-förhållande” till omvärlden med en ”Jag-Du-inställning”. I detta avsnitt skall vi mera peka på ömsesidigheten i detta samspel och fråga oss vilka nya möjligheter omvärlden inbjuder oss till.

Epigenitik är en ganska ny vetenskap som ägnar sig åt just detta. Genom tvillingstudier har man kunnat kartlägga hur enäggstvillingar med exakt samma DNA kan utveckla helt olika egenskaper om de lever i olika miljöer. Det kan t o m gälla så grundläggande egenskaper som sexuell läggning, där den ene kan vara homosexuell medan den andra är heterosexuell. Till en del är det den gamla frågan om arv och miljö som kommer upp i ny tappning. Men epigenitiken går ända ner på mikronivån och intresserar sig för både hur arvsmassan byggs upp och hur den styrs. Alla våra kroppsceller har identisk eller nära nog identisk arvsmassa. Men det är miljön, d v s var de hamnar och vad de skall användas till som avgör vilka arvsanlag som aktiveras respektive inaktiveras, ”use it or lose it”. Så fungerar t ex en levercell helt annorlunda än en hudcell eller en nervcell.

Detta samskapande med omvärlden kanske är naturens och livets ordning. När vi då också beaktar hur celler fortlöpande dör och ersätts av nya, så att hela kroppsdelar kan vara helt förnyade efter något år eller så, olika snabbt för olika kroppsdelar, ser vi hur dynamiskt livet är. Att följa naturens ständiga rörelse, kräver mycket mera av processtänkande och systemtänkande än det maskinlika mål-medel-tänkande vi har övat upp och vant oss vid. Det är den synen som präglar vad Peter Senge kallar ”lärande organisationer” och som via ett världsomspännande nätverk, SoL (Society for Organizational Learning) snabbt sprider sig och sätter praktiska avtryck runt om i världen.

Men låt oss börja hos en babianflock för att få ett exempel på hur en hel kultur genom omvärldens överraskande gensvar kan förgöra sig själv och ersättas av en helt ny och tidigare oprövad samlevnadsform.

Babianflocken

En forskare hade följt en babianflock under tiotals år. Som brukligt är bland babianer styrdes flocken av ett gäng aggressiva hanar som dels slogs med varandra om herraväldet, dels terroriserade honorna och de mer fridfulla hanarna. Men så hände något som förändrade denna djupt rotade kultur från grunden.

Flocken hittade en soptipp där de bekvämt kunde hämta sin föda. Detta fungerade länge. Men en dag hade någon slängt kött bland soporna. Det var tydligen dagens särklassiga läckerheter, som dock bara räckte till dem som hann först. Och de som var girigast och hade de vassaste armbågarna, var just de aggressiva hanarna. Men köttet var giftigt, så de dog alla. Kvar blev bara honorna och de hyggligare och fredligare hanarna.

Utan de aggressiva hanarna utvecklades en helt ny och fridsam kultur. Babianerna var plötsligt mycket snällare mot varandra och alla verkade trivas med den nya ordningen. De hade upptäckt nya möjligheter som de inte visste fanns. Och till skillnad mot förr fick de hyggliga hanarna para sig, så att deras fridsamma gener kunde fortplanta sig i flocken. Den nya kulturen blev allt mer etablerad.

Men för att hindra inavel, behöver naturen se till att nytt blod kan tillföras flocken utifrån. Och babianer är ju vad de är av födsel och ohejdad vana. Så när en ny hanne kom för att söka lyckan i vår lilla flock, var han inställd på att det var den starkastes lag som gällde. Alltså inledde han med olika aggressiva utspel för att locka till sig eventuella rivaler bland hanarna i flocken, så att han sedan skulle kunna besegra dem och sätta dem på plats och ta över herraväldet. Samtidigt var det meningen att damerna skulle se honom och bli imponerade och charmade.

Men han fick inget gensvar. De hyggliga och fridsamma hanarna hade ingen lust att slåss, så han stod där ensam och viftade och skränade och kände sig väl så småningom allt mer dum och fånig, kan man tänka. Och damerna var totalt ointresserade av hans styrkedemonstrationer. Så den nye hannen fick i stället bli lite mera ödmjuk och började studera vad som gällde i den här märkliga flocken, hur man levde tillsammans och hur han skulle kunna välkomnas i gruppen. Och på något sätt måste den nyutvecklade kulturen ha varit attraktiv även för andra babianer. Ty även de aggressiva hanarna utifrån blev villiga att anpassa sig till flockens villkor, så att den fredliga kulturen kunde bibehållas trots angreppen. De måtte ha blivit glatt överraskade av vilka nya tilltalande möjligheter de kunde uppleva i den fridsamma och mera kärleksfulla samlevnaden.

Etik och juridik

En liknande skärningspunkt mellan maktutövning, rädsla och yttre hållpunkter å den ena sidan och kärlek och inre hållpunkter å den andra finns mellan juridik och etik.

Juridiken ställer lagen (och därmed staten) mellan brottsoffer och förövare. Brottet betraktas som ett brott mot lagen - snarare än som en kränkning av de utsatta individerna. Gärningsman och offer behöver inte mötas direkt utan enbart via lagtexter, som båda parter försöker utnyttja till sin fördel. Medan juridiken ser som sin uppgift att så objektivt som möjligt försöka fastslå i vad mån fel har begåtts utifrån givna regler och lagar, har etiken en helt annan utgångspunkt.

Etik handlar om att vi vågar se, stå för och ta ansvar för våra destruktiva och mörka sidor. Att vi erkänner att vi är giriga, avundsjuka, aggressiva och hämndlystna. Men också att vi har förmågan att älska något annat mer än vår egennytta. Och att vi åtar oss att själva skydda det vi älskar - en annan människa, naturen, rättvisa, ärlighet, självrespekt, ett tillräckligt rent samvete - mot våra giriga och aggressiva impulser.

Etik har inget med straff och belöning att göra. Den utgörs inte av normer - och uppstår inte ur rädsla, utan ur kärlek. Den föds ur dilemmat att det jag älskar och värnar om hotas av att jag tillägnar mig något jag gärna vill ha; att jag skor mig på det/den andras bekostnad. Här finns inget självklart ”Rätt” svar, utan vår etiska känsla hålls vid liv och utvecklas av att vi tillsammans medvetet brottas med de etiska dilemman vi möter i vår vardag.

Till skillnad från juridiken har etiken ingen överhet och ingen som lyder. Var och en är ansvarig för sina handlingar. Och ingen kan utfärda budord och listor över vad som är synder och plikter för andra. Vi måste utgå från oss själva och fråga oss: Vad skulle jag göra och hur skulle jag tänka och känna om det jag står inför skulle handla om mitt barn, min bror, min mor? Medan juridiken söker yttre vägledning, söker etiken riktmärken genom att lyssna inåt, att lägga märke till vilka tankar, känslor och impulser till handling som väcks av den situation jag står inför.

Men att brottas med etiska dilemman kan vara ganska krävande, smärtsamt och avslöjande. De val vi ställs inför tar vårt allra innersta i anspråk. Vi måste åtminstone för oss själva avslöja vilka skamliga frestelser vi brottas med. Och utan yttre vägledning måste vi förlita oss på vårt eget omdöme. Ju mera vi tror att det finns ett ”Rätt” svar, desto räddare blir vi att villrådighet är ett avslöjande tecken på skamliga brister i vår förmåga till inlevelse och kärlek. För att slinka undan dessa prövningar efterlyser vi ofta etiska regler, som andra har kommit överens om, att gömma oss bakom.

Men som sagt: ”Use it or lose it”. Talanger och förmågor som inte används, förtvinar lätt. De som har varit med om att formulera etiska regler har fått en chans att öva sin inneboende etiska känslighet. Men de som nöjer sig med att bara följa redan färdigformulerade etiska riktlinjer utan att tänka själva, löper stor risk att förlora sin inlevelseförmåga. De blir mera inriktade på att ”inte göra fel” än på att ”göra något gott”. Inneboende förmågor måste tas i anspråk och tränas för att hållas vid liv.

Är det inte just människor som vågar tänka själva, som är mera inriktade på att skapa något gott än att inte göra fel, som världen av idag behöver många fler av?! Där vi behöver träna upp en mycket högre grad av inifrånstyrning än vi behövde i industrisamhället. I så fall är brottningen med etiska dilemman en utmärkt träningsarena. Och vardagen erbjuder många träningsmöjligheter. 

Exempel: På en dialysavdelning stod man inför frågan om man skulle fortsätta att ge dialys till patienter som blivit så dementa att de varken förstod vad dialysen egentligen handlade om eller kände igen de sköterskor som skött dem i flera år. Att fortsätta behandlingen var att blockera denna resurs för någon annan som behövde den. Att sluta ge dialys var att avbryta en livsuppehållande behandling.

Det är lätt att förstå att detta är ett känslomässigt omskakande beslut att fatta, särskilt för dem som skött den demente sedan hans krafts dagar och känner honom väl. Likaså att frestelsen då är stor att hänskjuta beslutet till klinikchefen eller politikerna. Då har vi lättare att rättfärdiga oss och skylla på någon annans beslut.

Men om vi inte håller med om beslutet - och har ett levande samvete i behåll - sitter vi ändå kvar med den etiska konflikten att göra något som vi inte gillar och inte tror på. Vad kostar det i form av inre slitage att på detta sätt gå och bära på olösta inre konflikter och spänningar?! Och är detta sätt försöka stänga av sitt inre och frånhända sig sitt ansvar till en yttre makt något som utvecklar de självständigt tänkande, ansvarsfulla, kännande människor som vi behöver som mest i dagens samhälle?

På dialysavdelningen lät man ingen frånhända sig sitt ansvar. I stället fick personalen hjälp att bearbeta sina inre etiska konflikter genom att på regelbundna ”etiska ronder” få dela dem med sina kolleger. De uppmuntrades att vara öppna och ärliga med sina känslor och tankar kring situationen, i stället för att försöka övertyga varandra om den bästa lösningen. Genom att dela sina känslostormar och tillsammans leva sig igenom sin vanmakt och villrådighet letade man sig fram till vettiga sätt att hantera situationen.

Etik handlar mindre om att hitta de ”rätta” lösningarna än om att låta sig beröras känslomässigt av det etiska konflikt man ställs inför. Och att våga möta den i stället för att fly undan. Det är främst genom dramatiska händelser vi upptäcker vad som är väsentligt för oss, vad som har mera värde än vår egennytta. Det är genom själva brottningen med det etiska dilemmat, där ett värde endast kan vinnas på bekostnad av ett annat väsentligt värde, som den etiska känslan hålls vid liv och utvecklas. Och det är genom att utsätta sig för sådana brottningsmatcher som den etiska självkänslan och stoltheten stärks.

Särskilt känslomässigt omskakande - och utvecklande - är det att ansikte mot ansikte möta en annan människa som man av girighet eller annan egennytta har gjort illa. T ex där gärningsmannen under ledning av en medlare får möta sitt brottsoffer.

Brottsoffret får en chans att klargöra vad brottet faktiskt har kostat henne känslomässigt och på andra sätt, som ju ofta är av en helt annan art och grad än den materiella förlusten (som är vinsten för brottslingen). Gärningsmannen får en chans att ta ansvar för vad han har gjort. Dessa möten är smärtsamma för båda parter. Båda är lika rädda för dem. Men av dem som vågar brukar mötet upplevas som både lättande och berikande - särskilt jämfört med alla fantasier och oriktade känslor de gick och bar på innan mötet. Medling arrangeras först sedan dom har fallit. Så den påverkar inte den juridiska handläggningen, utan handlar helt om att känslomässigt få avsluta händelsen med varandra som personer.

De allra flesta ungdomar som tillfrågas vill möta sina brottsoffer trots sin rädsla och olust inför mötet. Det verkar som om viljan att ta personligt ansvar trots allt är väldigt stark. Åtminstone så länge den tas i bruk och inte har trubbats av. Det är genom att mötas ansikte mot ansikte man kan försonas. Och det är genom att ta ansvar för sina gärningar som man kan känna stolthet och självrespekt. 

Så brottsoffer som ställer upp på medling gör verkligen en helande insats, om gärningsmannen vågar möta upp och låta sig beröras i ett Jag-Du-möte. Det betyder mycket mer än vilka straff som utdöms, tror jag. Samtidigt får man som brottsoffer möjlighet att omvandla hämndbegär till ett försonande möte, som kan göra det lättare att lägga den kränkande händelsen till historien.

Förutsättningen för ett lyckat resultat är ömsesidigheten. Att inblandade parter är villiga att mötas, lyssna på varandra och försöka leva sig in i varandras perspektiv. Att det blir ett ”Jag-Du-möte”. Ett sådant personligt möte gör det troligen mycket lättare att inse vad utdömda straff handlar om och att acceptera dem. 

Men om någon av parterna vägrar att mötas på detta sätt, är man utlämnad till juridiken. För många gärningsmän kan detta kännas som att ställas inför en övermäktig församling av människor som ofta upplevs som en annan sort - och vara ett objekt för deras bedömningar och argumenteringar, ”Jag-Det”. Risken är då betydligt större att eftersmaken färgas mera av bitterhet än av försoning och att straffet närmast upplevs som ett övergrepp. Samtidigt kräver oförsonliga brottsoffer nästan alltid högre straff, för att det skall motsvara den smärta de själva har åsamkats - i tron att ordentlig vedergällning skall dämpa denna i gammal beprövad vendetta-anda: öga för öga och tand för tand.

Etiskt forum på varje arbetsplats

Egna känsloreaktioner, inlevelseförmåga och medkänsla är viktiga och naturliga resurser i växelspelet med omvärlden. De ger liv och ömsesidighet åt samspelet. Att inte ta dem i bruk, är något som i längden deformerar människor, tar bort det mänskliga i dem och gör dem till robotar, iskalla byråkrater eller giriga affärsmän. Den etiska känslan och förmågan att älska är något som behöver tränas för att hållas vid liv och utvecklas, t ex genom att brottas med etiska dilemman.

Om vi vill hålla liv i människors etiska hållning och om vi vill dra nytta av våra medarbetares helhjärtade engagemang och medansvar, är ett ”etiskt forum” på varje arbetsplats av största värde. Där får medarbetarna vädra sina tvivel, sina känslor och tankar, sin villrådighet och känsla av vanmakt. Kanske kan detta också påverka sjukfrånvaro och personalomsättning. För det sliter på människor att gå omkring med inre konflikter utan att få dela dem med andra eller att tvingas stänga av sig känslomässigt för att stå ut.

Ett etiskt forum är något annat än traditionella problemlösningsdiskussioner, där man söker lösningar på definierade problem. Här handlar det om att mera förutsättningslöst mötas kring besvärliga situationer. Att dela varandras upplevelser och reaktioner på dem, utan några speciella förväntningar på vad mötet skall resultera i. Fokus är att hålla de etiska frågorna vid liv genom att ta dem i bruk. Att i handling visa att det är idé att bry sig om etiska dilemman. Vad som kommer ut av mötet får växa fram ur själva samvaron. Genom denna form av kontakt tvingas vi att allt tydligare känna efter vad vi sätter mer eller mindre värde på - och ta ansvar för detta - i såväl arbetsliv som privatliv och samhällsliv.

Möjligheten att på ett etiskt forum i ett icke-bedömande klimat få ta upp egna reaktioner på upprörande och svårhanterliga situationer som man möter i sitt arbete, kan hjälpa dig att våga känna efter och låta dig beröras som en hel människa. På ett etiskt forum kan du få tröst, stöd och ny inspiration. Andra kanske har varit med om en liknande situation och känner igen sig i dina reaktioner. Eller kanske de reagerade på ett annat sätt och hittade en tillfredsställande lösning på dilemmat. Om vi vågar vara öppna och ärliga med våra våndor och svårigheter, slipper vi gå omkring och tro att vi är ensamma om att känna oss villrådiga, medan alla andra har det så lätt. Genom att dela det som faktiskt är, slipper vi känna oss misslyckade i jämförelse med vad vi enligt mer eller mindre orealistiska ideal och föreställningar anser borde eller kunde vara. Vi lär oss mera om vad det är att vara människa fullt ut på vår arbetsplats. Vi kan få bekräftelse och respekt för de etiska dilemman vårt arbete ställer oss inför. Och när de blir synliga, blir de också tillgängliga för eventuella åtgärder.

Sådana etiska dialoger kan initieras från olika håll. Medarbetare kan behöva vädra vissa svårhanterliga dilemman med kolleger och chefer. Eller någon som haft att hantera vissa återkommande destruktiva intressekollisioner med kunder eller andra intressenter kan vilja samla berörda parter för klara ut hur de yttrar sig ur olika perspektiv och vad man kan göra åt dem. Byråkratiska regler kan få omänskliga konsekvenser, som man vill undvika. En hel bransch eller en viss typ av verksamhet kan ge upphov till etiska dilemman. Dilemmat kan beröra många eller få personer. O s v.

Etiska dialoger kan ha många olika former, mer eller mindre spontana eller välorganiserade och storståtliga: 

• Allmänna etiska dilemman som ”ingår i yrket” kan samlas i en burk. Sedan kan man på kafferaster o d slumpmässigt dra en beskrivning av ett dilemma ur burken och dela olika erfarenheter av detta. Andra kan komplettera förrådet i burken med självupplevda dilemman ur yrkesvardagen. 
• En samtalsledare kan hjälpa berörda parter att föra en dialog, ”Jag-Du”, kring någon intressekollision eller ett etiskt dilemma som de var och en är del i. Det kan gälla alltifrån två personer till hela arbetsgrupper, eller grupperingar från olika avdelningar.
• Företaget kan bjuda in till seminarier med flera intressenter vars perspektiv skulle underlätta lösningen av vissa dilemman i relationerna med dem.
• En branschorganisation kan samla olika företag i sin bransch för att klara ut hur man vill hantera vissa etiska dilemman som branschen står inför.
• En ”etisk dialog” kan föreslås av den som känner behov av det. Eller man kan samlas vissa tider till ett ”open space-möte” där deltagarna får lista vilka etiska dilemman de vill ta upp.
• O s v

Ett etiskt forum kan se ut på många sätt. Det viktiga är att avsätta tid och plats att brottas med etiska dilemman. 

Viktigt är också att utveckla mötesformer som ger ett tillräcklig tryggt klimat för att människor skall vilja öppna sig för varandra och en struktur som hjälper dem att komma i kontakt med egna etiska dilemman. Sättet att samtala vid ett etiskt forum kan vara avgörande för om det känns tillräckligt meningsfullt och berikande för att hålla intresset vid liv.

Dialog - inte diskussion och argumentation. Det handlar mindre om att hitta de rätta svaren än om att brottas tillsammans och leva sig fram till personliga ställningstaganden. Att träna ett sätt att möta och hantera etiska inre konflikter.

Alltför ofta urartar samlingar av detta slag till diskussionsklubbar där vi hänger oss åt att argumentera och försöka övertyga varandra om hur det borde se ut och var de bästa lösningarna finns att söka. För oss resultatinriktade västerlänningar kan det kännas ovant och frustrerande att stanna kvar i processen och låta svaren växa fram ur denna. Vi är vana att tänka i mål-medel-termer, problemlösning. Vi är otåliga att hitta en lösning och har svårt att stå ut med villrådighet. Det är inte platser för denna typ av diskussioner vi saknar. De erbjuds i rikligt mått av politiska, religiösa och andra intressegrupper.

Den etiska medvetenhet vi vill utveckla genom att mötas i etiska fora handlar om en inre process. Det gäller att tillsammans leva sig igenom ett etiskt dilemma, snarare än att prata om det som ett objekt utanför sig själv. Som psykoterapeuter kan vi inte säga till våra klienter hur de skall leva sina liv - det är deras sak. Lika lite kan vi föreskriva hur människor skall känna och hantera ett etiskt dilemma. Men vi kan hjälpa dem genom att vara tillsammans med dem medan de våndas och letar sig fram. Vi kan lyssna, fråga, dela med oss av våra egna upplevelser av det vi hör, bekräfta, utmana och som bollplank på olika sätt hjälpa dem att grunda sina slutsatser och val på en rikare verklighet, fångad ur fler perspektiv. Det är ett ”coachande” förhållningssätt som bygger på individens inneboende resurser.

Eftersom ”Jag-Du-dialogen” är långt ifrån självklar i vår målinriktade kultur, kan starthjälp behövas för att få igång ett etiskt forum. En erfaren samtalsledare kan behövas åtminstone tills tillräckligt många har upplevt innebörden av verklig dialog och förmår att återföra samtalet hit om det börjar urarta till diskussioner kring olika åsikter och förutfattade meningar.

Här har gestaltteori och gestaltmetodik en hel del att erbjuda eftersom ”Jag-Du-kontakt” och medveten närvaro är några av dess hörnstenar. Gestaltterapeuter/konsulter har alltså redan i sin utbildning minst 4 års träning i dialog. Men även andra processkonsulter arbetar med dialog som redskap.

Äkta vara berör alltid

En viktig avsikt med att inrätta ett etiskt forum är att skapa en träningsarena där man kan öva upp sin inlevelseförmåga och medkänsla, genom att ta dem i anspråk. I en värld som präglas av strävan efter yttre, kontrollerbara och mätbara framgångsmått på såväl arbetets värde som det personliga värdet, är risken annars stor att de förtvinar allt mer i brist på användning. Men företagsamhet med hjärta är vad som behövs som mest i dagens situation.

Det är de som struntar i att leva upp till andras framgångsmått och slutar spela roller för att i stället följa sin inre röst, som kan föra in den nya medvetenheten och förändra världen. De kan se med egna ögon och känna med eget hjärta. De kan uppfatta även sådant som inte ryms inom etablerade kartor. De vågar stå för vem de är och kan öppet och ärligt uttrycka sina upplevelser, utan att ängsligt snegla åt sidan för att kolla vad som är passande. Det är de som öppnar nya perspektiv - också för andra. Och i längden är det de som vinner människors aktning, dem man lyssnar till.

Inte bara omgivningen, utan också man själv mår väl av äkta vara. Enligt min erfarenhet från ett stort antal terapigrupper är vad som främst läker i dessa just möjligheten att få visa sig precis sådan man är - och på ett icke-bedömande sätt bli mött ärligt och respektfullt i detta. Där alltså även människor i omgivningen kan reagera ärligt och öppet - även med ”negativa känslor” eller spontana tankar och fantasier. Inte som bedömningar eller objektiva sanningar, utan som en deklaration av fakta: ”Så här reagerar jag. Här är jag.” Vad som väcker irritation är ytterst sällan det människor faktiskt visar av sig själva - även om detta kan vara skamliga sidor, eller obekväma, som de från början själva var rädda att visa - utan sådant de försöker dölja och försköna.

Detta är egentligen logiskt: Att våga visa även skamliga sidor av mig själv är en akt av förtroende och en inbjudan till andra att också frimodigt vara sig själva. Att bara visa en vacker fasad är ett misstroende mot andras människokärlek och förmåga att tolerera verkligheten. Då ser jag dem som potentiella mobbare. Och vi går miste om att vara verklighetstrogna speglar åt varandra. Och att få del av varandras olika perspektiv och på så sätt berika vår värld och lära av varandra.

Ett etiskt forum är till just för att vi skall få del av varandras etiska perspektiv. Eftersom etik är något djupt personligt, kan regelbundna möten i ett etiskt forum träna upp förmågan att skapa ett tryggt, ärligt och öppet klimat. En förmåga som är ytterst värdefull i alla andra sammanhang där vi vill ta del av varandras olika perspektiv.

Helhetssyn byggd på flera perspektiv

Saker och ting ser olika ut från olika utsiktspunkter. Sett uppifrån ser ett bord annorlunda ut än sett från sidan eller underifrån. Trots sina olikheter är inget perspektiv mera sant än något annat. De är olika aspekter av ett bord. Alla tre behövs för att vi skall se bordet i sin helhet. Och för att vi skall kunna avgöra vad det är för bord och vad det kan användas till, kan vi behöva belysa det från ytterligare infallsvinklar. Kan man sitta vid det utan att slå i knäna? Även om man är lång? Tål bordsytan värme? Fukt? Hur känns den att ta på? Hur luktar den? Hållbarhet, ömtålighet? Andra kvaliteter som kräver någon form av sakkunskap för att känna till?

Genom vår personliga historia och våra olika erfarenheter har vi olika syn på världen, olika bilder av verkligheten. Från våra olika positioner och uppgifter i samhället eller i arbetet träder olika företeelser fram som viktiga och relevanta för oss, medan andra passerar utan att vi lägger märke till dem. Vår ovilja att känna oss maktlösa kan få oss att enligt Mark Twains

 iakttagelse stå där med vår ”hammare” och främst uppmärksamma världens ”spikar”. Ni märker hur vi är tillbaka vid frågan om karta och terräng, i hur hög grad vi umgås med verkligheten via våra kartor av den. 

Från toppen av berget har man överblick. Man kan se andra berg, vattendrag, skogar, fält, vägar m m. Blomsterängar kan avnjutas som färgglada ytor. Men vill man veta hur blommorna doftar, måste man stå på marken där de växer. Och härifrån kan världen upplevas helt annorlunda. Detaljerna framträder. Dofter, jordens konsistens och fuktighet, småkryp som lever där. Fåglar som trivs i hålträd, o s v. Men inne i skogen ser man inte skogen för bara träd. För att få en helhetsbild av livet på och runt berget, måste alla bjuda varandra på sina olika perspektiv. Och om man tillsammans vill skapa en livsbefrämjande miljö här, måste man först komma överens om vilket liv man framför allt vill gynna och sedan berätta för varandra vilka företeelser man från sina olika utsiktspunkter har sett påverka dessa livsmöjligheter positivt eller negativt. Och hur påverkan går till.

Har inte företag och organisationer en liknande uppgift att skapa en livsbefrämjande miljö där de verkar?! Att söka sig fram till ett växelspel med omvärlden som gynnar livet både i omvärlden och i företaget. De som vill ha en helhetssyn på denna uppgift, har samma behov av att ta del av och beakta alla inblandade perspektiv. Särskilt om vi som tidigare påpekats behöver rita nya kartor, eftersom de etablerade börjar bli förlegade i sin ekonomiska ensidighet.

Samtidigt ger både den demokratiska och tekniska utvecklingen allt bättre förutsättningar att ta tillvara olika perspektiv. Ta t ex IT-utvecklingen:

När konjunktursvackan 1977-78 gjorde det omöjligt för mig att arbeta kvar i Stiftelsen Arbetsetik, började jag intressera mig för hur datoriserade informationssystem

 infördes på löpande band. Eftersom alla datasystem på den tiden var programmerade för ”ekonomichefens” behov, infördes de under ganska stort motstånd från användarna. De hade ingen större lust att mata systemen med siffror som de själva inte hade någon glädje av, utan som främst användes av ekonomichefen för att kontrollera och styra dem.

Detta tyckte jag var synd. Och ganska lätt att ändra på. Ty datorers specialitet är ju att minnas och hantera stora mängder data. Då kunde datorerna lika gärna programmeras så att användarna själva hade direkt glädje av dem. Ursprungsdata skulle sedan automatiskt kunna tas om hand av ett program bakom scenen och bakas ihop till överblickbar information till ekonomichefen. Har man tillgång till minsta enheten har datorn lätt att lägga ihop, medan det är svårare att bryta ner hoplagda data till sina beståndsdelar.

I stället för att maskintillverkarna satt och gjorde program som passade beställaren, som ju ofta var ekonomichefen eller liknande, och maskinerna - ville jag fråga användarna hur de skulle vilja använda en datamaskin och vilken glädje de skulle ha av den - och ta det som utgångspunkt för utveckling av såväl program som maskiner. 

Jag gick till IBM med idén och tyckte också att Sverige skulle vara en utmärkt marknad för experiment med sin homogena befolkning där en idé snabbt slår igenom och blir mode - och som aldrig skulle acceptera något annat, om de upptäckte att man kunde dela upp datahanteringen i personligt anpassade moduler. Men IBM nobbade idén och tyckte att Sverige ändå var en så liten marknad att det inte spelade någon större roll hur det gick här. Jag fortsatte till Data-Saab, som dock var på väg att lägga ner. Rank Xerox var lite intresserade, men det blev inget, vad jag vet. Så fältet lämnades öppet till Apple och McIntosh - vilket sedan satte fart på utvecklingen av PC m m.

Denna lilla historia ur datavärlden visar hur ogärna vi lämnar ett vinnande koncept - IBM gick som tåget på den tiden. Historien visar också hur snabbt utvecklingen kan gå, om vi tänker utanför invanda banor. Hur Apple och modern IT i dess spår har gjort det lättare att ta vara på olika perspektiv. Internet gör dessutom kunskap tillgänglig för alla, vilket också gör det möjligt för var och en att sätta in sitt perspektiv i ett större sammanhang. 

Förutsättningarna att ta till vara olika perspektiv växer alltså, samtidigt som även anledningarna att verkligen göra det växer i takt med att vi måste utveckla nya framstegsmått och kartor.