Äntligen vuxen - avsnitt 3

ÄNTLIGEN VUXEN

En 70-årig gestaltterapeuts reflexioner kring

hållbar utveckling, framstegsmått och

kärlekens kraft

Inledning

Länge ville jag förändra världen, för att själv helhjärtat vilja delta i den. Först som rebelliskt skolbarn till förtret och bekymmer för mina föräldrar och lärare. Senare försökte jag först som konsult i framtidsorientering och förändringsprocesser och därefter i arbetsetik att få den västerländska civilisationen att ändra utvecklingsriktning. Att mera medvetet intressera sig för meningen såväl med som i arbetet. På vilka sätt vi bidrar till ökad livskvalitet genom vad vi åstadkommer i vårt arbete. Och hur sättet att arbeta ger människor den utmaning, utlopp för skaparlust, samhörighet, synlighet, respekt m m som är så viktiga för såväl självkänsla som livskänsla. Att göra livskvalitet till mål - och betrakta tillräcklig vinst som medel och överlevnadsvillkor. I linje med Russel Ackoffs liknelse: ”Vinsten är för företagen vad syret är för människan. Syret är nödvändigt för vår överlevnad, men livet handlar inte om syre.”

Det var en inspirerande verksamhet. Runt Stiftelsen Arbetsetik samlades ett antal likasinnade från olika delar av samhället och hade stort utbyte av varandra. Företagsvärlden var dock ganska svårflirtad. Kanske därför att det då på 1970-80-talet ännu fanns utrymme att trampa vidare i gamla invanda spår. Jag minns t ex hur ett gäng från Skandia visionerade frejdigt och spännande kring sin framtida verksamhet som ”the human company”. Men när det sedan gällde att förverkliga visionerna, sa man: ”Nja, folk kommer att tycka att vi är knäppa. Och vi har det ju ändå bra som vi har det, vi behöver inte förändra oss. Så vi struntar i det.” På olika sätt signalerade mina klienter: ”Det är roligt att lyssna på dig och leka med dina tankar, men nu måste vi hem och tjäna pengar. Det är ändå det det handlar om.” Och jag kände mig mera som någon i underhållningsbranschen än som den förändringskonsult och världsförbättrare jag ville vara.

I lågkonjunkturen 1978-79 var arbetsetik bland det första företagen skar ner på. Ludvig Jönsson blev Pastor Primarius och jag gav mig ut på arbetsmarknaden, utan att få något jobb på över ett år. I samma veva skilde jag mig. Mitt liv låg i spillror - och jag började gå i psykoterapi. Efter något år sa min terapeut att hon tyckte att jag skulle bli terapeut. ”Och säg nu inte”, sa hon ”att det inte räcker att sitta ner med enskilda människor!” Jag hade ju sysslat med de stora frågorna kring vad USA eller Sydafrika borde göra. Men så slog det mig att det nog är genom enskilda människor som i sitt vardagsarbete brinner för något, som verklig förändring åstadkoms. Människor som strålar ut sitt engagemang och på så sätt smittar andra människor.

Så jag utbildade mig till gestaltterapeut. Främst inspirerad av Lasse Norberg, som också fanns med i kretsen kring Arbetsetik. Jag gick GestaltAkademins utbildning och träffade min fru Barbro. Bl a tillsammans med henne arbetade jag sedan 1985 på heltid som gestaltterapeut för individer, grupper och par. 

Det tog mig några år att känna mig hemma i min nya roll som terapeut och kunna släppa min prestationsångest. Men när detta var gjort, var det paradiset för mig. Att upptäcka att jag kunde vara till nytta och glädje redan genom min helhjärtade närvaro. Att tas tillvara som vanlig hygglig människa. Där mina ärliga gensvar fungerar som spegel, bollplank eller strålkastare som belyser livsutrymmen som klienten av olika skäl inte uppmärksammat. Där jag med utgångspunkt i vad klienten tar upp tillsammans med honom utforskar vad det kan vara att vara människa fullt ut. Där jag lär mig lika mycket som klienten - och dessutom får betalt för det.

Som konsult hade jag ambitioner åt klienten. Jag hade idéer om i vilka banor företagen borde tänka och vilken typ av mål de borde ha som riktmärke. Jag försökte övertyga dem om hur klok jag var och hur illa det skulle gå för världen och dem, om de inte förstod. Som terapeut gäller det att hjälpa klienten att själv hitta fram till det liv han vill leva. Då kan man inte säga till honom hur han bör leva, utan bara vara med som ledsagare i hans brottning med livet och de val det inbjuder till eller påbjuder.

Anledningen till att man söker terapi är att invanda mönster inte fungerar tillfredsställande längre. Något är fel, men man vet inte riktigt vad. Är inte dagens samhälle i en liknande situation, med tanke på klimathot m m?! Mer av det vi redan har och gör blir fel. Vi kan inte bara springa fortare och fortare i gamla intrampade spår. Vi måste göra något annat, men vi vet inte riktigt vad. Eftersom gestaltterapin är utvecklad för att möta just denna typ av situation, har vi en rad verktyg att tackla den. Det är för att belysa detta, som jag vill skriva denna bok.

Att den fått titeln ”Äntligen vuxen” handlar om att jag vuxit ur ambitionen att övertyga världen om att den bör förändras - och hur. Samtidigt har naturen och en större global medvetenhet gjort (väst)världen mer förändringsvillig än förr. Så jag vill bara bjuda på mitt perspektiv, berätta hur jag ser på dagens situation och vilka möjligheter att tackla den som jag ser från min utsiktspunkt. Denna pusselbit kan sedan tillsammans med andra tillgängliga perspektiv, bidra med sin del till en rikare helhetsbild.

Hur ser jag på dagens situation?

Hur ser då min pusselbit ut? Vad är det jag främst lägger märke till - och hur reagerar jag på detta? Vad ser jag för möjligheter att möta situationen?

1. Hållbar utveckling

Hållbar utveckling har de senaste åren blivit en självklar ledstjärna i hela världen. Stor enighet råder om att vi har nått gränsen för vad vår gemensamma planet tål på en rad områden. Tydligast manifesterat i de klimatförändringar som hotar till följd av vår samlade verksamhet och vårt sätt att leva.

Begreppet myntades av ”Brundtlandkommisionen” och definierades 1987 i FN-rapporten ”Vår gemensamma framtid” som ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Hållbarheten byggs på tre grundpelare i harmonisk balans: ekonomi, miljö och sociala värden.

2. Bristsamhällets kartor fungerar inte längre

Våra mål, verktyg och sätt att organisera samhälle, arbetsliv och privatliv har under lång tid präglats av våra ambitioner att besegra bristsamhället. Fokus har därför till stor del lagts på ekonomisk tillväxt och ökad materiell välfärd. Vi har tagit för självklart att mera pengar mer eller mindre automatiskt leder till att vi får det bättre.

Men nu börjar det på allvar gå upp för oss, att jorden inte tål mycket mer av det vi redan har och gör idag. Kanske också att vi inte blir så mycket lyckligare av att konsumera mera. Samtidigt stannar ekonomi och världshandel om vi slutar konsumera. Vi står inför svåra dilemman som vi måste hantera på ett eller annat sätt. Men vi vet ännu inte hur.

3. Mål-medel-tänkandet har varit effektivt

När vi har väldefinierade mål eller problem - gärna kvantifierbara - är vi oerhört skickliga på att hitta verktyg och vägar att ta oss an dem. Det är så vi har tagit oss till månen. Det är också så vi försöker tackla klimathotet, genom att minimera utsläppen av växthusgaser. Eller där institutioner av olika slag försöker identifiera och mäta olika kriterier att lägga till grund för miljömärkning, rättvisemärkning och annan certifiering, för att hjälpa oss att välja miljösmart i butiken, eller att identifiera framsynta företag att investera i eller arbeta åt.

Det är också när vi börjar sätta upp tydliga mål - eller snarare ramvillkor - vad gäller olika slag av nedskräpning eller missbruk av mänskliga rättigheter som utvecklingen av hållbara mönster tar fart, ofta stöttad av ”gröna skatter”, ny infrastruktur och informationskampanjer. Vi ser t ex hur marknaden för och utvecklingen av miljöbilar har vuxit lavinartat de senaste åren tillsammans med marknaden för värmepumpar och annan miljösmart teknologi på olika områden.

4. En hållbar utveckling kräver nya kartor

När jorden inte tål mycket mer av det vi redan har och gör idag - mer åt fler, billigare, snabbare, lyxigare - behöver vi lyfta fram andra aspekter av tillvaron att sätta som mål för en hållbar utveckling. Vi som har tillräckligt av livets nödtorft och som brottas mera med att leva än överleva, står inför andra utmaningar än bristsamhällets. De ”mellanmått” vi har ställt upp för att avspegla framsteg, såsom vinst, statusprylar, kändisskap, kanske inte alls fungerar som mål i ett hållbart samhälle. De är medel, snarare än mål. För livet handlar ju inte om vinst, lika lite som om guldklockor, lyxigt badrum eller växthusgaser. Vi behöver på ett mera medvetet sätt lyfta fram de kvaliteter vi vill sträva efter - och hitta bättre och mera hållbara vägar att befrämja dessa än vad etablerade framstegsmått antyder och stimulerar. Vi behöver formulera nya mål och ”rita” nya kartor.

Att rita nya kartor, att konstruera och komma överens om nya bilder av verkligheten, är en helt annan konstart än att orientera sig i redan kartlagd terräng. För att kartlägga vad vi faktiskt sätter värde på i vårt växelspel med omvärlden, måste vi på ett helt annat sätt lyssna inåt på våra inre reaktioner på det vi möter och kommunicera detta till varandra, för att pröva vilka gemensamma nämnare vi hittar att lägga till grund för en vägledande karta.

Mycket kan vi göra med vägledning av etablerade kartor - t ex sätta normer och gränsvärden och utveckla miljösmartare teknologi som kan ge oss materiell basförsörjning. Men för utveckling utöver denna, att utveckla nya samspelsmönster eller nya livsberikande tjänster att fylla världshandeln med, behövs nya kartor.

5. Dialogens och det helhjärtade mötets kraft

Våra första kartor av verkligheten utvecklade vi som barn i ett aktivt växelspel med vår närmaste omgivning. Erfarenheterna av samspelet med våra vårdgivare ligger till grund för vår självbild och världsbild. Sådan är jag och sådan är världen. Detta är möjligt/omöjligt, välkommet/ovälkommet. Detta gillar/ogillar jag. Så här måste jag göra för att få den uppmärksamhet jag behöver. Kartorna byggs upp på grundval av våra spontana känsloreaktioner på det vi möter och de slutsatser vi drar av dem.

Från och med 3-4-årsåldern, när språket gör sitt inträde och tar över kommandot, kan kartorna tas över i färdigt och osmält skick. Ju mindre vi blir sedda och respekterade i våra inre reaktioner och ju mer vi blir trimmade att lyda omgivningens krav och förväntningar, desto mer förlorar vi kontakten med våra inre signaler - och därmed med oss själva. Ju mera livet präglas av yttre auktoriteters definitioner av Rätt och Fel, desto mer utifrånstyrda blir vi. Och därmed desto mer beroende av färdigformulerade kartor.

Om vi skall skapa nya vägledande kartor för en hållbar utveckling, behöver vi således återerövra den spontana, lyhörda och nyfikna kontakt med våra inre signaler som vi en gång hade som barn. Och våga släppa taget om de kartor som länge har varit till så stor både hjälp och trygghet. Det är samma typ av utmaning som terapiklienter står inför, när de skall släppa taget om gamla invanda men otillfredsställande mönster, för att pröva nya och ännu okända förhållningssätt i livet. Där mod och uppmuntran kan hämtas ur ”Jag-Du-kontakten” med t ex en gestaltterapeut/konsult, som har erfarenhet av denna situation och därför orkar stanna kvar i det kreativa tomrummets ovisshet och förvirring tills nya mönster och en ny möjlighet visar sig.

6. Lärande organisationer

Det är liknande förhållningssätt och utmaningar som präglar de lärande organisationer som behövs för en omställning till vår globaliserade och föränderliga värld, enligt Peter Senge m fl. Där vi måste släppa taget om gamla förlegade och missledande modeller av verkligheten. Lämna en del av vårt invanda linjära orsak-verkan-tänkande, för att lära oss att tänka mera i termer av system och processer. Vara öppna och medvetna om våra upplevelser, för att lära av varandras olikheter.

7. Tankar sprids snabbt genom nätverkande

I dagens IT-värld sprids tankar och idéer väldigt snabbt. Uppfattningar som slår igenom i människors och medias medvetande är på bara några månader på var mans läppar som självklara sanningar. Detta är naturligtvis på både gott och ont.

Kanske har vi människor ganska lika grundbehov. Och delar en förmåga att känna igen vad som är bra för oss, när vi stöter på det. Möjligheter att befrämja livet vill vi ju gärna ta till oss och sprida till andra.

Risken är att det går mode i förhoppningar som delas av många och att rent önsketänkande etablerar sig som beprövade sanningar.

Men ett ansvarsfullt och medvetet nätverkande kan bidra till att hålla engagemanget levande och avsätta sig i visioner som går att omsätta i handling. Samtidigt som det är viktigt att ord och handling följs åt, behöver vi ha tålamod och uthållighet nog att invänta effekterna av våra ansträngningar.

I resten av boken tänker jag belysa ovanstående ur olika aspekter och fördjupa resonemanget. Jag kommer att utgå från vad som främst gjort intryck på mig och vilka slutsatser jag har dragit. I stället för att alltför noggrant hänvisa till mina inspirationskällor, kommer jag att samla ihop ett urval av dem till en litteraturlista på slutet.

Mer blir fel

Klimathot, vattenbrist på många håll och annat visar att vi inte bara kan fortsätta att springa fortare och fortare i samma spår som hittills. Samtidigt kan vi fråga oss, om vi blir så mycket lyckligare av ”mer” av det vi redan har och gör idag.

Stora delar av världens befolkning är fortfarande upptagna av att hålla svält och armod från dörren, för att överleva. I takt med att vi börja nå eller överskrida gränserna för ökat uttag av jordens begränsade naturresurser, blir det därför allt viktigare att tillgängligt utrymme för ökad konsumtion reserveras för dem som verkligen behöver det och inte går åt till ytterligare överkonsumtion av dem som redan har tillräckligt.

Sedan vi har tillräckligt av livets nödtorft är det mesta av vår konsumtion socialt betingad. Den handlar om jämförelser med varandra, om status och inne-ute-skap. Så fort man har etablerat vissa tecken som mått på människors värde och plats i jämförelsehierarkin, får dessa ett symbolvärde och betraktas ofta som mål i sig. Som kläder där varumärket flerdubblar priset. Eller en akademisk examen som i sig blir viktigare än den kunskap utbildningen ger, yrkestitlar där de flesta blir direktörer, eller yrken som skyddas av en tvivelaktig certifiering, en viss åsikt som visar att man hänger med, en viss ledarstil, en speciell innekrog eller vänkrets.

I sin bok ”Tomhetens triumf” visar Mats Alvesson (2006) hur dessa framgångsmått urholkas på sitt ursprungliga värde, när de betraktas som mål i sig. I takt med att själva måttet/symbolen blir viktigare än det som skall mätas/symboliseras, blir kopplingen till symbolens/titelns/slagordens innehåll och innebörd allt svagare. Till slut har man glömt vad de stod för. Policydokument och tjusiga deklarationer blir tomma ord, som inte alls behöver följas av handling. Vad som står på visitkortet blir viktigare än vad man faktiskt kan eller gör. Att synas i vimlet blir viktigare än verklig vänskap och gemenskap. O s v. Och i takt med att allt fler strävar efter och lyckas nå dessa symboler/framgångsmått, minskar deras jämförelsevärde. Mer åt fler blir som att uppmana människor i en folksamling att ställa sig på tå för att synas bättre.

Dessutom visar Mihaly Csikszentmihalyi (1990) i sin bok ”Flow” att lycka inte handlar så mycket om vad som händer människor eller om pengar och makt. Han och hans forskarlag kunde bekräfta uttrycket: ”Det är inte om hur man har det, utan hur man tar det, som gäller.” De ställde frågor kring vad som gör oss lyckliga till tusentals människor från olika kulturer runt om i världen. Samstämmiga svar oberoende av ålder, yrke och kulturell bakgrund visade att lycka framför allt handlar om en personlig inställning. Att kunna finna glädje i det man möter. 

Denna personliga förmåga att uppleva ”flyt” i sitt liv, att helhjärtat vara i flödet, kan övas upp. Det kräver medvetenhet. Att uppmärksamma vad man möter - och hur man blir berörd av det - så att man kan göra medvetna val och ta ansvar för dessa. Att med öppna sinnen och öppet hjärta möta ”det som är”. Att vara närvarande i det som sker - och inte förlora sig i orealistiskt önsketänkande eller i katastroffantasier.

Mer av det vi redan gör eller har, gör oss således knappast lyckligare. Då måste vi göra något annat, utan att riktigt veta vad. De framstegsmått vi använder behöver bytas ut.  Bristsamhällets kartor är förlegade. Men själva sökandet efter lockande alternativ kräver den medvetna uppmärksamhet som enligt Csikszentmihalyi bidrar till flyt och lyckokänsla.

Motstånd mot förändring

Att släppa taget om kartor och framstegsmått som länge har tjänat oss väl, är inte så lätt. Att lämna gamla ingrodda vanor som vi blivit trygga med och som givit mening åt vardagen, för att ge sig ut på okända och oprövade farvatten kan vara skrämmande. Det måste kännas nödvändigt eller värt offret. Och man måste få tid och möjlighet att sörja och säga adjö till det gamla, för vilja välkomna det nya.

Vi märker detta bl a på den polariserade reaktionen på klimathotet. En grupp förändringsivrare välkomnar klimathotet som incitament till förändring, Många människor har sedan länge reagerat mot vår utbredda materialism, konsumism och hänsynslösa miljöförstöring. Om denna livsstil tas som föredöme för hela jordens befolkning, kommer våra begränsade naturresurser snart att vara förbrukade, fruktar de. Eller också kommer klyftorna mellan fattiga och rika att öka, tills de exploderar i förödande våldsamheter. Denna grupp står nu redo och ivrig att ta sig an de utmaningar dagens situation ställer oss inför.

En annan grupp bestående av förändringsmotståndare hävdar på olika sätt att klimathotet är överdrivet och t o m politiskt betingat. De har funnit sig väl till rätta och är framgångsrika i dagens samhälle. De har ingen lust att ändra på ett vinnande koncept. Och de kan vara rädda att vi raserar något, som har tagit lång tid att mödosamt bygga upp.

Sant är att bristsamhällets kartor, system och mål-medel-tänkande har varit framgångsrikt. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen har varit och är enorm. Till stor del har vi i västvärlden lyckats ta oss ur fattigdomen. Ett naturvetenskapligt tänkande har frigjort oss frän vidskepelse och kyrkans auktoritära grepp. Utbildning åt alla har frigjort oss från patriarkala och feodala system och påskyndat demokratin. Storskalig produktionsteknik har tillsammans med informationsteknologin gjort hela jorden till vår gemensamma angelägenhet och påskyndat globaliseringen. Hela världen är därmed sammanvävd i komplicerade system, där förändringar i en del snabbt och ibland överraskande kan sprida sig till helt andra delar. Att alltför klåfingrigt komma och peta i detta, kan kännas vådligt.

Mycket sköts kanske bäst enligt invanda modeller. Vår materiella basförsörjning sköts t ex troligen bäst genom stordrift för en världsmarknad. Liksom att minska skadan av vår framfart genom utveckling och spridning av miljösmartare teknologi. Samtidigt kvarstår det faktum att mer av det vi redan har och gör blir fel. Så när vi talar om framsteg och att reservera utrymmet för fler att tillgodose sina materiella basbehov till dem som bäst behöver det, måstre vi söka oss andra vägar.

Maskintänkande - verktygens slavar

När vi har väldefinierade mål kan vi ofta formulera lämpliga mål-medel-hierarkier, mål-delmål där det ena leder till det andra. Det är då vi kan mekanisera hela produktionskedjan och göra den mycket effektivare än vad som är möjligt med hantverksmässig produktion. Det var detta som låg till grund för industrisamhället.  

En maskin är ju något som konstruerats av människor för att utföra vissa förutbestämda uppgifter på ett så pålitligt och förutsägbart sätt som möjligt. Genom att den bara gör sådant den har programmerats till, behöver man inte ens veta hur den fungerar för att kunna styra den. Det räcker att lära sig vilka knappar man skall trycka på. Den bygger på mätbarhet och kontrollerbarhet och dess finess är precision, uthållighet och upprepning av exakt samma arbetsmoment.

Mycket av maskinens ofta imponerande prestanda byggs in av konstruktören en gång för alla. Ju mer komplicerad maskinen är, desto viktigare är det att styr- och kontrollmekanismerna fungerar pålitligt. För att minimera risken att misstag förorsakas av ”den mänskliga faktorn”, ser man till att så mycket som möjligt är inbyggt och så lite som möjligt är åtkomligt för andra än djupt invigda. Det som måste överlåtas till människor att sköta manuellt skall vara så enkelt och överblickbart som möjligt. Resten automatiseras.

På så sätt kan vi överlämna den tekniska utvecklingen till en välutbildad och kreativ elit av experter. För att få en tillräckligt stor marknad måste de samtidigt se till att de apparater och maskiner de konstruerar är tillräckligt användarvänliga. Följaktligen blir vi alltmer beroende av en teknologi som vi inte förstår, utan bara lär oss att hantera. Och det är ju ganska fantastiskt och ett tecken på en hög civilisation, att vi vågar lita så mycket på varandra och överlämnar oss till den lilla grupp som verkligen förstår sina respektive vitala teknikområden.

Risken är dock att vi blir verktygens slavar. Att vi blir så fast i den lilla del av styr- och kontrollsystemen som vi behärskar att vi inte vågar peta i dessa, för att inte riskera att gå miste om hela den teknologi som de styr. Det är då vi säger: ”Systemet kräver ...”

Eftersom mål-medel-tänkandet eller maskintänkandet har varit så effektivt för den tekniska utvecklingen, har vi applicerat det också på själva samhällsbygget. På organisationen av verksamheter av olika slag. På utvecklingen av ekonomiska och politiska system. På infrastruktur, redovisnings- och kontrollsystem, informationssystem och andra administrativa system, etc. Även här säger vi ofta: ”Systemet kräver ...”

På samhälls- och organisationsnivå är det ännu värre att vi fastnar med fokus på att värna om de system vi själva utvecklat i något visst syfte. Där vi glömmer syftet - kanske därför att det är alltför komplicerat för att vi skall våga uppmärksamma det - och inriktar oss på verktyget. Mark Twain har kärnfullt sammanfattat detta i sin iakttagelse: ”Om det enda verktyg jag förfogar över är en hammare - tenderar varje problem att bli en spik.” Det är samma fenomen som ligger bakom att man som forskningsområde hellre väljer något som är någorlunda lättforskat än det som känns viktigt. Eller där mycket av utbildning i t ex företagsekonomi är verktygsutbildning - marknadsföring, personaladministration, företagsledning, organisation, ADB, o s v - snarare än att klara ut vad man egentligen vill med sin verksamhet och sedan utveckla verktyg för att förverkliga detta.

Levande företag

Ett företag av idag är mycket mera lik en levande organism än en maskin. En levande organism fungerar på ett helt annat sätt. Det räcker med en växt, för att man skall upptäcka på vilket personligt sätt den kan svara på (till synes) exakt samma behandling. Och hur många variabler man har att samspela med såsom fukt, temperatur, ljus, jordmån och kanske t o m vårdarens humör. Hur är det då inte att få ett antal människor att samverka i ett företag - som i sin tur har att på ett fruktbart sätt växelspela med ett omgivande samhälle av människor med egna personligheter och viljor, i olika grupperingar, med olika intressen, kulturer, roller, etc - i en starkt föränderlig och sammanvävd värld?! Att få detta att fungera, kräver en helt annan kompetens än att sköta en maskin.

Att försöka styra organisationer med disciplin och byråkratiska regler är redan inom etablerade strukturer i kartlagd terräng mycket svårt idag. I takt med ökande demokratisering och allt högre utbildning kräver människor att få tänka själva. Och i takt med globaliseringen, måste det globala samarbetet omfatta allt fler kulturer och olika levnadsförhållanden. Både företag och samhällen blir allt mindre maskinlika och allt mer lika levande organismer. När vi nu står inför att formulera nya mål och framstegsmått och att rita om kartorna, förstärks denna tendens ytterligare. De yttre hållpunkterna luckras upp och vi måste bli skickligare på att lyssna till och använda våra inre signaler som hållpunkter, att bli inifrånstyrda snarare än utifrånstyrda.

Detta är vi relativt otränade i. Redan i skolan lär vi oss att ge rätt svar på de frågor läraren (med hjälp av läroplan m m) finner relevanta att ställa. Vad som betraktas som relevant, grundar sig på vilka aspekter av verkligheten man har valt att lyfta fram. Vi tränas alltså att tolka verkligheten med ledning av redan etablerade kartor/modeller av den. Vilka andra upplevelser av mötet med verkligheten vi kan ha som nyfikna och öppenhjärtiga barn, efterfrågas inte. Jämfört med min skoltid är man nog idag mera intresserad av barnens sätt att uppleva världen, vad de förundras över, blir förskräckta inför, förtjusta över, hur de själva tolkar det de ser och hör - vilket jag hoppas inte är vad man kallar ”flumskola”. Men enligt min erfarenhet är skolan betydligt mera inriktad på att lära ut etablerade kartor och träna oss att orientera oss med hjälp av dem, än att träna oss att tänka själva och kanske lyfta fram helt andra aspekter av verkligheten än dem som ryms inom kartan.

Det intränade mål-medel-tänkandet fullföljs sedan i arbetslivet, där de anställda har att nå de mål som ställts upp av ledningen. I vårt resultatinriktade samhälle lockar det mätbara och kontrollerbara. T ex är kvantitativ forskning, där man testar klara hypoteser, mera utbredd och erkänd än kvalitativ, där man söker innebörden i olika fenomen. Kognitiv terapi, där man först tillsammans definierar vilka problem/symtom som skall behandlas, har ersatt många av de terapiformer som har en bredare inriktning på existentiella frågor än på enskilda symtom. O s v.

Grupperingarna ”utifrånstyrda” och ”inifrånstyrda” identifierades redan på 1970-talet av Hans Zetterberg. Han identifierade ytterligare en grupp, nämligen ”basbehovsstyrda” vars fokus var försörjning, trygghet, överlevnad - det gamla bondesamhällets värderingar. Runt 1980 tillhörde 23% denna grupp i Sverige. Enligt samma Sifo-undersökning var 43% utifrånstyrda med yttrevärldsvärderingar och fokus på uppskattning och tillhörighet. 34% var inifrånstyrda med inrevärldsvärderingar och fokus på självförverkligande. (Se t ex http://zetterberg.org/Books/b83_Osyn/b83ch2.htm) Kanske har procentsatserna ändrats något sedan dess. Men jag tror att Zetterbergs grupperingar har mycket att säga om den utmaning vi står inför, om vi måste rita om gällande kartor, för att de skall fungera i dagens terräng. Och om skillnaden mellan förändringsmotståndare och förändringsivrare.

Neuropsykologiska aspekter på att byta vanor

Vi talar ofta om vanans makt. Ett skäl till denna är att det faktiskt krävs en neurofysiologisk omkoppling av våra hjärnor, för att byta ut invanda förhållningssätt mot nya. Med nya tekniker att genom skiktröntgen avbilda kroppen inifrån (fMRI och PET) har man kunnat se vad som händer i hjärnan när vi har att anpassa oss till förändringar av olika slag. Av denna forskning kan vi dra några slutsatser gällande ambitionen att utveckla nyckelpersoner för vår tids nya utmaningar.

1. Olika beteenden efterfrågas i olika sammanhang. Våra invanda sätt att vara, styrs rutinmässigt och utan ansträngning från ryggmärgen. Nytänkande kräver däremot ett mycket mer ansträngande engagemang från ”klokhjärnan”, frontalloben i neocortex. För att hushålla med värdefull hjärnklraft, försöker hjärnan rutinisera så mycket som möjligt av vardagens bestyr, så att de kan hållas nere i gammelhjärnans instinktiva och reflexmässiga strukturer. Det tar tid för hjärnan att acceptera att nya intryck är värda att släppa in och anpassa sig till, genom att arbeta in dem i ”ryggmärgen”, samtidigt som förlegat material måste kastas ut därifrån, för att ge plats åt det nya eller bringas att vara samstämmigt med detta
2. Extra jobbigt blir det att släppa taget om det gamla och förlegade, eftersom amygdala i reptilhjärnan genast rycker ut till försvar av det trygga invanda. Här har vi ”dumskallen”, som helt präglad av tidigare erfarenheter reflexmässigt uppfattar det nya som hot mot gamla beprövade och fungerande överlevnadsstrategier och därför reagerar med rädsla. Liksom en tvångsneurotiker som försöker bota sin bacillskräck genom att ständigt tvätta händerna, snarare förstärker kopplingen mellan stimulus och respons, finns samma risk om vi försöker lösa dagens problem med mera av vad vi redan gör, i stället för att pröva helt andra ovana sätt att tackla situationen.
3. Försök att övertyga och övertala slår bara tillbaka. Nytänkande slår bara rot, när det grundas inifrån, på egna upplevelser. Det är den positiva ”aha-upplevelsen” av en ny upptäckt eller ett nytt sätt att vara, som läggs till grund för ett nytt tänkesätt och beteende.
4. Fokusering krävs för att hålla sig öppen för nya intryck. När man lämnar det gamla, uppstår ett ”kreativt tomrum”, innan det nya har funnit sin form. Genom att stanna kvar här och fokusera på tänkbara men ännu okända nya möjligheter, är man beredd att uppmärksamma alla små positiva upplevelser som pekar i samma riktning, så att man kan känna igen en ny möjlighet när den visar sig och kan gripa fågeln i flykten.
5. Upprepad och uppmuntrande uppmärksamhet från andra krävs, för att hålla fokus vid liv tillräckligt länge för att det nya skall kunna etablera sig inombords som välgrundade och välanpassade kartor av verkligheten. Man vill ju inte vara ensam om sin karta. För att uppleva att man lever i samma värld som andra, behövs personliga möten med dem som också upplevt nya sätt att vara i världen. T ex i ”näringsgrupper” av olika slag.

Hushållning med dyrbar hjärnkraft håller oss alltså kvar i ingrodda spår. För att bryta vanor, krävs en neurofysiologisk omkoppling i hjärnan. Detta är ytterligare en förklaring till varför det är så svårt att släppa taget om gamla beprövade mönster, trots att vi kanske rent intellektuellt kan förstå att de börjar bli skadliga och ohållbara i längden.

Sammanfattning av motståndet mot förändring

För att byta spår, måste hjärnan rent neuropsykologiskt kopplas om. Polarisering mellan en grupp ivriga förespråkare av förändring - och en annan grupp som inte vill ändra på det koncept som varit grunden för deras framgångar. Mål-medel-tänkandet är vältränat i vår kultur. Det fungerar utmärkt för alla frågor där vi kan behandla verkligheten som en maskin. Våra kartor av verkligheten är ofta uppbyggda enligt samma modell. Ju mer komplicerad verkligheten är, desto mer beroende blir vi av överblickbara kartor - och desto mera fast blir vi i kartans värld och kartans språk. Demokratisering, globalisering och behovet att formulera helt nya mål och framstegsmått gör dock dagens värld betydligt mer lik en levande organism än en maskin. För att hitta nya värden att sträva efter, måste vi söka inne i oss själva. Att umgås med vår inre värld och att kommunicera denna är vi otränade för i vår kultur - samtidigt som invanda kartor inte ger oss vägledning. Vi måste rita om en del förlegade kartor, för att klara en hållbar utveckling. Men hur byggde vi då upp våra första kartor av verkligheten och plöjde in våra första spår i hjärnan?

Utveckling i växelspel med omvärlden

Vi lever och utvecklas och hittar vår plats i världen genom ett ständigt växelspel mellan behov och möjligheter. Behov märker vi genom signaler inifrån våra kroppar. Möjligheter att tillgodose dessa hittar vi i omvärlden. Det är genom detta växelspel vi skapar någon meningsfull ordning i det myller av intryck både inifrån och utifrån som bombarderar oss redan som spädbarn. Det är så vi skapar våra första kartor av verkligheten, vår världsbild och vår självbild. Genom erfarenheterna från det direkta samspelet med modern/vårdgivaren utvecklas känslan för vad som är välkommet/ovälkommet, möjligt/omöjligt, tryggt/riskabelt, vad man måste göra för att få den uppmärksamhet man behöver, o s v. Här plöjs de första spåren i hjärnan in.

Så länge allt är som det brukar, präglas detta samspelsmönster in som en giltig karta och mycket av gensvaren kan rutiniseras och skötas av ryggmärgen.

Barn föds tillitsfulla och kontaktsökande. Spädbarn ger starka uttryck av förvåning och upprördhet vid uteblivet eller ”konstigt” gensvar på deras kontaktförsök. De är ju totalt utlämnade till vuxenvärlden runt omkring dem och förväntar sig att bli sedda och mötta i sina behov.

Långt före orden får vi en upplevelse av om vi kan påverka världen eller ej, om den är välvillig, likgiltig eller fientlig. Och/eller om jag och mina behov är värda att respekteras. De första inre kartorna är således affektiva snarare än kognitiva - och därför inte åtkomliga med bara ord. Att nå fram till dem kräver någon form av upplevelse och känsla.

Så länge barnet får förväntade gensvar på sina kontaktförsök är allt frid och fröjd. Men titt som tätt uppstår små överraskningar. Barn och mor missförstår varandra. Barnet drar mamma i håret så att det gör ont. Viljor kolliderar. Här uppstår heta och personligt laddade ögonblick av disharmoni som behöver repareras.

Det är erfarenheten av att vara delaktig i lyckade sådana reparationer som ger barnet en självkänsla och en upplevelse av att världen går att växelspela med. Och om de tillsammans hittar en ny balanspunkt och ett nytt sätt att vara tillsammans som ingen av parterna har upplevt förr, har ett utvecklingssteg tagits. Båda har upptäckt ett nytt attraktivt sätt att vara i världen. Det är detta Daniel Stern och spädbarnsforskarna benämner ”moments of meeting”. ”Jag-Du-mötets”

 helande och utvecklande kraft, som är kärnan i såväl barns utveckling som i psykoterapi.

Om modern däremot av olika skäl regelmässigt är onåbar för kontakt och barnet misslyckas i sina kontaktförsök, kommer uppgivenhet att prägla växelspelet med omvärlden även framöver.

Så länge samspelet sker på en förspråklig nivå är det höger hjärnhalva som är mest aktiv, det vill säga den del som står för känslomässig bearbetning och inlärning som sker på ett omedvetet plan. Vår djupast liggande självbild och världsbild är alltså omedveten och oåtkomlig för intellektuell påverkan. De kan bara påverkas genom verkliga upplevelser av nya möjligheter, som man inte trodde fanns.

I och med språkets inträde i 3-4-årsåldern tas herraväldet över av vänster hjärnhalva, som tänker linjärt, sekventiellt och logiskt - till skillnad från den högra, som fungerar intuitivt och icke-linjärt och uppfattar helheter och övergripande mönster.

Med språket kan redan färdigformulerade kartor förmedlas och tas över i osmält skick. Kartor som beskriver andras upplevelser. Eller ännu oftare uppfattningar om vad man bör tänka och tycka. Oftast i vänster hjärnhalvas termer, d v s linjärt, sekventiellt och logiskt - som därmed inte rymmer det processinriktade systemtänkande som dagens situation kräver mycket mera av. När dessa färdiga kartor kommer från auktoriteter är det lätt att lägga dem mellan sig själv och verkligheten, så att man börjar tvivla på sina egna upplevelser.

Om vi vill skapa nya kartor som bättre än dagens vägleder oss mot en hållbar utveckling är det alltså viktigt att vi återerövrar spädbarnets förmåga att mera förutsättningslöst samspela med omvärlden.

Samskapad utveckling

Så länge livet går sin gilla gång enligt invanda mönster kan det mesta skötas rutinmässigt av ryggmärgen - utan att uppmärksammas medvetet. Invanda spår bekräftas och gör dig trygg med att allt är som det brukar vara. Inget pockar på förändring - åtminstone inte förrän livet börjar kännas tråkigt och händelsefattigt.

Så händer något som bryter mot det invanda mönstret. Något som överraskande utmanar det du tagit för givet och självklart. Du vaknar till och blir uppmärksam på situationen. Om det är en oviktig händelse, som inte nämnvärt påverkar ditt liv, slinker den kanske bara förbi som ett litet avbrott. Men om den berör dig djupare, väcker den ditt intresse. Överraskningen måste hanteras på ett eller annat sätt.

Till att börja med prövar du de verktyg du har till ditt förfogande och är van att hantera. Men om inga av dessa fungerar för att återställa jämvikten och komma på spåret igen, stiger spänningen. Nu-situationen kräver alltmer uppmärksamhet. Förvirringen griper omkring sig och kan stiga till panik i takt med upptäckten att du faktiskt inte vet hur du skall handla. Du hamnar i ett ”kreativt tomrum” och måste pröva dig fram till något nytt i samspel med omvärlden.

Det är här förändring och utveckling tar sin början. Du märker att du måste agera på ett nytt och mera medvetet sätt. Du letar i ditt inre - i dina känsloreaktioner, tolkningar av situationen, impulser till handling - efter lösningar. Med hjälp av omvärldens gensvar på dina mer eller mindre tafatta försök att hantera situationen, kan du sedan steg för steg leta dig fram till ett nytt tidigare oprövat sätt att vara i världen.

Genom att lyssna på dina inre reaktioner får du reda på hur du uppfattar och berörs av den nya situationen. Gensvaret utifrån ger dig i sin tur information om hur omvärlden uppfattar och reagerar på ditt sätt att uppleva och tackla den. I den mån inblandade parter är villiga att försöka förstå varandras olika perspektiv vidgas medvetenheten om situationens karaktär till er sammanlagda upplevelse av den.

Om parterna förmår att dra nytta av denna utvidgade medvetenhet, ökar naturligtvis chansen att finna en gemensam lösning. En lösning där alla kan få en djupt meningsfull upplevelse av att något annat är möjligt än vad de är vana vid och brukar ta för givet. Det blir då ett sådant utvecklande möte, som kommer att leva kvar inom var och en som var med som en viktig och lärorik händelse - ett ”moment of meeting”.

Både personlig utveckling och utveckling av gemensamma verksamheter kan ske enligt detta mönster. Även om det är samma naturliga utvecklingsprocess som vi alla har praktiserat som spädbarn, behöver den ändå lite skydd och speciell omvårdnad för att hållas vid liv:

• Den bygger på öppenhet, ärlighet och tillit - ett klimat som inte är självklart i alla företag, utan måste skapas och vårdas.

• I vår resultatinriktade mål-medel-präglade kultur har vi svårt att släppa kontrollen och stanna i det kreativa tomrummet tillräckligt länge för att något nytt skall kunna träda fram. I stället för att släppa taget om det gamla beprövade - innan det nya har visat sig - frestas vi att dra förhastade slutsatser som stämmer med invanda föreställningar.

• Förändringen sker genom verkliga upplevelser av nya möjligheter. Det räcker inte att intellektuellt förstå situationen som en intressant tanke eller idé.

• Att dela upplevelser kräver dialog, snarare än den typ av försök att argumentera och övertyga varandra om det rätta svaret, som präglar många av våra vanliga diskussioner.

Hur få med allas perspektiv?

Gestalt utvecklades ursprungligen som en terapimetod. Människor söker psykoterapi när de upplever att något i deras liv är fel, utan att de riktigt vet vad. Eftersom detta är ganska likt vad samhället står inför idag - något är fel, men vad? - har gestalt beprövade metoder och verktyg att möta situationen.

Gestalt bygger i hög grad på filosofen Martin Bubers ”Jag-Du-kontakt” (dialog) och medveten närvaro (mindfulness). Det vill säga varje människas rätt - för att inte säga skyldighet - att ha en personlig relation till det hon möter i sitt liv, till andra människor, meningen med arbetet, naturen, världen och livet i stort.

Förhållningssättet handlar om det personliga valet. Att möta världen med öppna sinnen och öppet hjärta och ta ansvar för sina val och ickeval i såväl privat- som arbets- och samhällsliv. Vi tränar alltså medvetet en mycket högra grad av inifrånstyrning än vad som är vanligt i dagens samhälle.

Gestalt är tillämpad fenomenologi, vilket innebär att det är världen sådan den upplevs ur olika perspektiv som står i fokus. I stället för att söka och luta oss mot någon en gång för alla given och giltig objektiv Sanning, utgår vi från att allas perspektiv är giltiga delar av den totala helheten. Och att vad som känns relevant att uppmärksamma kan växla utifrån vars och ens upplevda behov. Som gestaltkonsulter försöker vi därför att samla de viktigaste inblandade parterna för att tillsammans tackla gemensamma angelägenheter. På olika sätt försöker vi hjälpa dem att dela sina upplevelser med varandra. Hur de från sina olika utsiktspunkter berörs av situationen, vad de har sett, tänkt, känt och fått impulser att göra.

Vi nöjer oss alltså inte med att prata om situationen. I stället försöker vi med olika tekniker - visualisering, vägledda fantasier, rollspel, konstellationer, bild, rörelse, dialog, tomma stolen, etc - att få en upplevelse i nuet av den, där både sinnen, känslor och tankar är engagerade. För det är ju hela upplevelsen vi internaliserar och tar med oss som en lärorik erfarenhet att använda i liknande situationer framöver. Och det är själva färdigheten att tackla knepiga situationer vi vill träna upp. ”Ge en hungrande en fisk och han äter sig mätt för en dag - eller lär honom att fiska”, säger ett kinesiskt ordspråk.

När man lär sig cykla, är det inte själva cykeln man internaliserar - utan samspelet mellan cykeln, cyklisten och terrängen man cyklar i. Det handlar alltså om rörelser, känslor, visuella intryck, upplevelser av balans och fart. Det är hela upplevelsen man tar med sig som en inre bild för framtida bruk i nya cykelturer, på andra cyklar i annan terräng.

Det är sällan man kan se helheten från en enda utsiktspunkt. Det är förmågan att se från olika infallsvinklar som ger en vidgad medvetenhet. Det gäller att verkligen vilja lyssna på varandra. Att inte genast hävda och skydda sitt eget perspektiv så fort någon annan upplever situationen annorlunda från sitt håll. Genom att samla alla inblandades iakttagelser får man en sammanlagd verklighet som är tillgänglig för alla. Därefter kan man tillsammans börja tolka det man upplevt från sina olika perspektiv, genom att gruppera iakttagelserna på olika sätt och se om någon ny och överraskande mening träder fram.

Sådana utvecklingsprocesser hjälper oss när omställningen till en hållbar utveckling kräver att vi bryter ett antal ingrodda vanor. Att vi fyller den globala ekonomin med annat innehåll än resurskrävande och nedskräpande varor. Att vi hittar samspelsmönster som bättre tar tillvara våra olikheter och gagnar människors självrespekt och egna initiativförmåga - och som gynnar fredlig samlevnad här på jorden.

I den omställningen behöver allas perspektiv tas tillvara - liksom allas lust att bidra. Här finns plats för ny- och samskapande! Men då gäller det också att uppmuntra alla människor att dela med sig av sin syn - också människor som inte är vana att bli lyssnade till, med upplevelser som ingen har brytt sig om förr. Vi måste ge dem tid, plats och struktur att dela sina upplevelser på sätt som känns meningsfulla.

Frigörelse från jämförelsespelen

Konsumtionen utöver att trygga försörjningen av våra basbehov är socialt betingad. Strävan efter mer handlar då om jämförelser och platsen i jämförelsehierarkin, om uppskattning och tillhörighet. Just sådana yttrevärldsvärderingar som enligt Hans Zetterberg präglar utifrånstyrda människor (se sid 9). Ett sätt att bryta överkonsumtionen kan då vara att frigöra oss från jämförelseleken. Och att hitta vägar att tillfredsställa behov som bygger på inre värden - typ självförverkligande eller förnöjsamhet och förmåga att finna glädje i det man möter - utan omvägen via statusprylar. Ja även känslan av uppskattning och tillhörighet - utan att behöva yttre mått och bevis på att vi är lyckade människor. Det är då vi kan ha särskild nytta av den träning i medveten närvaro som enligt Csikszentmihalyi kan öka känslan av flyt och lycka i livet (se sid 6).

Egots herravälde

Vad är det då för instans inom oss som driver jämförelsespelet? Enligt Eckhart Tolle (2007) är det egot som är i farten. I dagligt tal säger vi ju också att ”han har ett stort ego” om personer som är skrytsamma och måna om att visa sig på styva linan.

Egot livnär sig på jämförelser och tävling. Det blir därför aldrig nöjt. Egot jämför sig främst med dem som har det bättre - sällan med dem som har det sämre. Det är själva strävan som gäller. Att nå upp till jämförelseobjektens standard. Men behovet av mer är ett bottenlöst hål som aldrig går att fylla. För när man fått det man strävade efter, finns det alltid andra i en ”högre division” att tävla med. Egot har dålig förmåga att stanna upp och njuta av det det har. Det är hela tiden mer, större, exklusivare, snabbare ... som gäller.

För att kunna jämföra sig med andra, behöver egot tydliga mått att mäta sig med. Inre mått som bygger på egna upplevelser duger inte; t ex att jag gillar detta bättre än det där. Nej, tävlingen pågår i yttervärlden och kräver mått som är synliga för alla. Den kräver yttre hållpunkter. Det är här modetrender slås fast. Att man - eller ett inne-gäng av etablerade trendsättare - kommer överens om vilka ideal som skall gälla. Egot strävar sedan efter att vara så perfekt som möjligt i förhållande till dessa. I vad mån man lyckas eller misslyckas i dessa strävanden avgör ens värde som människa, enligt egot.

Egot är helt inriktat på hur vi tar oss ut i andras ögon, hur vi uppfattas av andra. Egot har ingen kontakt med vår inre värld. Meningen med livet handlar om att lyckas i förhållande till givna yttre mål och normer. Därför är egot ivrigt att benämna och förklara allt. Bara sådant som går att beskriva, mäta och kontrollera är giltigt. Likaså blir det väldigt viktigt att idealen håller, att människor är lojala mot dem. De som ifrågasätter uppställda ideal och normer hotar egots hela trygghet i tillvaron. De yttre hållpunkterna måste försvaras till varje pris. Här finns grunden till dogmatism och fundamentalism. För vad skall man hålla sig i om man saknar inre förankring i livet och de yttre ledstängerna hotas att tas bort?!

Egots behov av att vara i centrum för allas uppmärksamhet har drag av paranoia. Misstänksamheten att alla människor skulle vara upptagna med att förfölja just mig är ju väldigt egocentrisk. Högmodig - eller som kompensation för känslan av att ingen ser mig, ingen bryr sig om mig. Hur som helst väcks en försvarsinställning mot en fantiserat fientlig omvärld. Det kollektiva egot hos stammar, nationer och religiösa grupper har också ofta starka drag av paranoia: det är vi goda mot de andra som är onda.

Det är inget fel på egot i sig. Vi har alla vårt ego inom oss. Vi behöver lite beröm och uppskattning och få känna oss stolta över yttre framgångar. Eller vi kan känna oss fel i olika sammanhang. Och visst kan det vara klokt att veta med vilka mått vi troligen blir mätta och bedömda i samhället eller i olika grupperingar. Eller vilka förväntningar människor har på oss och vilka gensvar de blir kränkta och sårade av. Egot hjälper oss att orientera oss i dagens samhälle och att göra välöverlagda val. Men vi är inte bara ego. Vi behöver vara medvetna om när det är egot som blir kittlat och börjar styra, för att kunna frigöra oss från dess dominerande grepp. För så som världen ser ut idag, verkar egot ha alltför stort inflytande.

Överlevnadsreflexer

En annan instans som hindrar oss från att möta ”det som är” med öppet hjärta är våra omedvetna reflexmässiga överlevnadsstrategier. I det limbiska systemet finns amygdala, som hindrar oss från att doppa fingrarna i kokande vatten mer än en gång. Nästa gång vi försöker, ropar hela vår kropp: ”Akta dig, det gör djävligt ont!” Detta är ju väldigt praktiskt. Felet är bara att denna instans är så ”dum”.

Dels kan man inte resonera med den. Den ligger nere i reptilhjärnan och är omedveten och därmed oåtkomlig för intellektet. Dels kan den inte skilja mellan då och nu eller mellan en tänkt och en verklig tiger. Den reagerar med samma rädsla som den smärtsamma upplevelse som först gav upphov till varningssignalen, som om det är samma sak som är på väg att återupprepas.

Detta är ganska dumt och opraktiskt. Mycket av det som upplevdes som ”kokande vatten” när man var ett litet värnlöst och beroende barn, kan vara helt ofarligt när man idag som vuxen har helt andra möjligheter att skydda sig eller gå därifrån. Den skrämmande upplevelsen kan också ha gett upphov till helt irrelevanta orsak-verkan-kopplingar. Om t ex en dam i en röd kappa passerade samtidigt som jag råkade ut för en allvarlig bilolycka, kan åsynen av en röd kappa väcka samma skräck som olyckan gjorde. 

Och, som sagt, eftersom upplevelsen ligger nergrävd i hjärnans äldre strukturer på ett omedvetet känslomässigt plan, kan man inte komma åt automatförsvaret med ord för att försöka förändra det. Det är bara mottagligt för egna direkta erfarenheter; man måste doppa fingrarna i vad kroppen uppfattar som ”kokande vatten” och uppleva att det faktiskt inte bränns, för att automatförsvaret skall bli övertygat och vågar släppa sitt grepp. Det är så vi i gestaltterapi försöker avsluta oavslutade händelser ur det förflutna; genom att försöka skapa situationer där klienten kan uppleva att något annat är möjligt än han genom tidigare (smärtsamma) erfarenheter trodde.

Smärtsamma erfarenheter som inte bearbetas, avslutas och lämnas, ligger kvar i kroppen och färgar vår syn på världen. Vi kan älta en oförätt i evigheter. Samtidigt lagrar vi då på oss ilska, hämndbegär, försvarsberedskap och längtan efter upprättelse. Detta gäller även på kollektiv nivå och kan ge upphov till stamfejder, gatudemonstrationer eller terrorism.

Så länge vi söker en yttre förklaring till vårt inre tillstånd, ger obearbetade smärtsamma upplevelser som ligger kvar i kroppen lätt upphov till negativa tankar. Konflikter eller idén att omvärlden är illvillig eller orättvis kan ju erbjuda utmärkta förklaringar till olustiga känslor. Om vi är omedvetna om den smärta vi bär inom oss, projicerar vi den ofta på omvärlden.

Du kan t ex omedvetet och affektivt dra slutsatsen att orsaken till att du mår dåligt idag är att du tidigare i livet blev illa behandlad. Då utgår du lätt från att världen fortfarande är sådan och blir automatiskt försvarsinställd mot den. När då människor som ärligen vill dig väl blir bemötta som om de hade illvilliga baktankar, känner sig dessa inte sedda sådana de är - och blir kränkta och förbannade. Så får du tillbaka just det dina förutfattade meningar förväntade sig. Så blir din offerroll bekräftad och får ny näring. Som du ropar - får du svar.

Även om det kan verka berättigat med anklagelser, förblir du fångad i ditt ego så länge du lägger skulden på andra och på så sätt ger näring åt ditt omedvetna automatförsvar med dina tankar. Därför finns bara en skyldig förövare: människans omedvetenhet.

Släppa taget om orealistiskt önsketänkande

Den främsta orsaken till olycka är sällan situationen i sig, utan dina tankar om den. Oftast är det tankar om hur det borde vara eller ha varit i stället för hur det faktiskt är/har varit. Det är den visdomen som ligger bakom AA:s ”sinnesrobön” (ursprungligen Mäster Eckhart):

Ge mig kraft att förändra det jag kan förändra!

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra!

Ge mig visdom att inse skillnaden!

Att erkänna fakta är alltid stärkande. Verkligheten vinner i längden, vad vi än tycker om den. Det du tänker ger i stor utsträckning upphov till de känslor du känner. I stället för att vara dina tankar och känslor,var medvetenheten bakom dem! Smyg ömsint på dina vanor och ovanor!

Världen är inte alltid sådan vi skulle önska. Den är vad den är. Det är det vi har att acceptera.

Det handlar inte om att passivt och uppgivet ”gilla läget”, utan om att lägga uppmärksamhet och energi där de gör bäst nytta. Att ägna sig åt det som faktiskt finns snarare än åt det som inte finns - annat än som tankefoster, farhågor, önskedrömmar, glappet mellan ideal och verklighet, oavslutade händelser ur det förflutna, m m.

Det var samma slutsatser som Byron Katie drog när hon 1986 vaknade upp ur en djup depression på ett behandlingshem. Plötsligt var hennes svarta tankar som bortblåsta och glädjen kunde komma in i hennes liv. Från den dagen har livskänslan bara vuxit sig starkare inom henne.

Det var när hon försökte förstå vad som egentligen hade orsakat förändringen, som hon såg mönstret och utvecklade de frigörande stegen i ”The Work” (Katie, B (2002) Älska livet som det är. Malmö: Richters Pocket):

1. Utgå från den person eller situation som du tycker förgiftar ditt liv. Beskriv så levande som möjligt allt som du retar dig på, allt som du tycker är fel med honom/henne eller situationen. Allt som borde vara annorlunda. Skriv ner hur du faktiskt tänker och reagerar, så att detta blir synligt och uppenbart för dig! Samtidigt får du tillfälle att uttrycka din ilska och få den ur dig.

Detta är fakta. Så här tänker och känner du. Sedan är det dags att ta ansvar för att det faktiskt  är du som irriterar dig på allt detta. Det är ingen objektiv och absolut sanning.

1. Pröva sanningshalten i din beskrivning av personen/situationen!  a) Är det sant? Stämmer beskrivningen med verkligheten? Skulle er samvaro bli så mycket bättre om din partner eller den situation du tänker på ändrade sig så som du önskar - eller är det främst dina idéer om hur det borde vara som gör dig illa?  b) Är du alldeles säker på att det är sant? Hur vet du det, hur märker du det?

1. Pröva för vart och ett av dina påståenden vad din uppfattning gör med dig!  a) Vilka känslor väcker den? Hur påverkar den ditt sätt att se på och möta världen? Har du någon glädje av tanken, hjälper den dig i livet?  b) Hur skulle det kännas om tanken uteblev?

Det vi irriterar oss särskilt mycket på är ofta sådant vi minst av allt tolererar hos oss själva: Här har andra mage att uttrycka allt det som jag egentligen också känner innerst inne, men tycker så illa om!

1. Vänd på steken! Vad av det jag har lagt ut på omvärlden handlar i själva verket om mig själv? Hur skulle det kännas om jag tog hem mina projektioner genom att i stället säga ”jag” om allt som jag i pkt 1 tyckte att omvärlden skulle ändra på?  (Medan omvärlden och andra personer kan vara svåra att förändra, kan jag ta ansvar för mig själv och mitt förhållningssätt till verkligheten.)

The Work är ett personligt jobb för var och en, för att rensa det egna synfältet och underlätta kontakten med omvärlden framöver. Det är alltså inget för partnerns ögon.

Egodrivet arbete

När arbetet präglas av egot, arbetar man för att få erkännande, vinst eller makt. Arbetet är bara ett medel för att nå ett helt annat mål än vad själva verksamheten är till för. Ditt arbetet blir i-stället-för ... - en omväg till det eftersträvade målet.

Egot har mycket dålig förmåga att stanna i nuet och möta det-som-är. Det är hela tiden strävan som gäller. Egot har därför enligt Tolle tre dysfunktionella sätt att hantera det innevarande ögonblicket:  1) som ett medel att nå ett framtida mål,  2) som ett hinder, eller  3) som en fiende.

Medel att nå ett mål: Framtiden finns bara som en tanke. Du är aldrig helt och hållet närvarande, när du hela tiden är upptagen med att komma någon annanstans. Till målet där framme, som är något annat än det du gör just nu.

Västerländska bergsbestigare i Himalaya märkte att trots att de själva var väldigt trötta när de slog läger, var deras bärare/sherpas sällan det. När de undersökte varför, upptäckte de att sherpas hela tiden var närvarande i nuet. De var där de var, på väg, och kunde njuta av själva vandringen, solen som sken på dem, utsikten, fjärilen de mötte. Västerlänningarna hade ständigt siktet inställt på bergstoppen och var upptagna av hur långt det fortfarande var kvar dit. I stället för att fokusera på det som var för handen, uppmärksammade de det som inte fanns, vad som fattades mellan målet och nuet. De kunde inte vila i nuet och njuta av det.

Hinder som skall övervinnas: Livet betraktas som en räcka problem som måste lösas innan du kan vara lycklig och känna dig tillfreds nog att verkligen börja leva. Lyckan är villkorlig och måste förtjänas. Den kan inte bara tas emot sådan den erbjuds i stunden. Det är här som otålighet, frustration och stress uppstår.

Fiende: När du gör sådant du verkligen ogillar, bannar eller grämer dig över saker som händer eller har hänt, ser världen i termer av ”borde” eller ”borde inte”, av skuld och anklagelser, då dömer du det som är, det som redan är ett faktum. Den yttre verkligheten som avspeglar ditt inre tillstånd upplevs då som fientlig. Och som du ropar får du svar. Så om du behandlar världen som fientlig, svarar den ofta upp mot dina förväntningar och blir fientlig.

Från Jag-Det till Jag-Du

Egot har en instrumentell syn på omvärlden och betraktar den som ett medel till något. Eller som orsak till det egna inre tillståndet. Egot har en ”Jag-Det-relation”, ett subjekt-objekt-förhållande med sin omvärld. Omvärlden skall hela tiden hanteras på ett eller annat sätt. Egot måste ständigt göra något för att ....

En del av att umgänget med omvärlden blir så inriktat på att göra något, har att göra med jämförelsespelet där allt blir en tävling. Där självförtroendet kan få sig en knäck och avunden kittlas av att någon annan är duktigare eller mera omtyckt än man själv. Hur mycket skitsnack pågår inte på många arbetsplatser ute i korridorerna eller vid kaffeborden redan kring existensen av någon arbetskamrat som är osedvanligt angenäm, duglig, flitig, modig. Hur ofta är inte en sådan person utsatt för olika former av förtal, misstänkliggörande och tuff konkurrens, utan själv vilja konkurrera?!

En väg att frigöra sig från jämförelsespelet är alltså att bryta egots herravälde.

Om egots umgänge med omvärlden i hög grad präglas av en ”Jag-Det-inställning”, så finns en helt annan hållning att pröva: ”Jag-Du”. Jag-Du-möte myntades av filosofen Martin Buber som arbetade vidare med existentialismens betoning av det personliga, existentiella mötet med omvärlden. Jag-Du betecknar just det äkta personliga mötet - med en annan människa eller med en företeelse i världen. Det innefattar inlevelseförmåga/empati, att verkligen se och ta in den andre, sätta sig in i hans/hennes situation och låta sig beröras - utan att tappa bort sig själv. Här handlar det om möten mellan två (eller flera) subjekt med eget existensberättigande som ömsesidigt respekteras.

Jag-Du-mötet handlar inte enbart om möten människor emellan, utan är ett förhållningssätt till världen. Att möta en fågel, ett träd, ett äpple, ett ljud, solskenet, regnet eller vad som helst med hela sin varelse, kropp och själ - och låta sig beröras på ett eller annat sätt (bli överraskad, glad, uppfylld, imponerad, nyfiken, ledsen, arg, upphetsad, rädd, lugn) - och i ord, handling eller bara känsloupplevelse ge något gensvar (avnjuta det, fly undan, attackera, röra vid det, undersöka det, smaka, lukta, ge verbala gensvar, ...) - stanna med det och växelspela med det tills mötet känns avslutat, därför att man är mätt på det och börjar tappa intresset. Det är så vi lär oss allt mera om världen och om oss själva i världen; det är så vi konstruerar våra kartor av verkligheten. Även signaler inifrån - törst, hunger, leda, lust, ... - kan initiera sökandet efter ett Jag-Du-möte i den miljö man befinner sig i just nu.

Om egots Jag-Det-inställning är fokuserat på att göra, ger Jag-Du-hållningen mycket mera utrymme till att bara vara. 

Fig 1. Jag-Du-mötet

Bland inre reaktioner som kan ha väckts av situationen finns även tankar och fantasier, förhoppningar och farhågor och annat som kan vara sprunget ur egots behov. Men genom att de tillkännages, kan de inte verka i det fördolda, utan är bara en del av den verklighet som Jag-Du-mötet handlar om. Genom att egots behov på detta sätt kommer upp på bordet, kan man bli medveten om dem och kan ta ansvar för dem.

HÄR & NU

Jag-Du-mötet kan bara ske här och nu. Liksom Jag-Du-mötet handlar Här & Nu om den konkreta fenomenologiska upplevelsen - till skillnad från det mera distanserade ”prat om” där och då som en intressant historia därute, som man inte behöver ha någon personlig känslomässig kontakt med; där man byter och bryter åsikter mot varandra. Här & Nu handlar alltså om någonting mer än själva tidsdimensionen. Det handlar om kontaktens kvalitet. Här och nu kan jag vara väldigt medveten och berörd av något som hände där och då. Det kan vara så levande i mig, att jag kan möta det som om det händer här och nu. Därför talar vi också om medveten närvaro (eller mindfulness).

Det handlar om att möta ”det som är”, vare sig det är en aktuell människa/företeelse eller en minnesbild, dröm, tanke eller annat som just nu lever i mitt medvetande - till skillnad från intellektuella diskussioner om hur det borde vara eller kunde vara utifrån ideal och föreställningar av olika slag.

Just detta, att personligen möta det som är, är kärnan i fenomenologin. Vi lever inte i en absolut, objektiv, mätbar värld, utan i den subjektivt upplevda världen. Som gestaltterapeut har jag lätt att känna mig hemma i fenomenologins kärnbegrepp ”upplevelsevärlden” , ”den levda kroppen”, ”intersubjektivitet”. Och det är väl inte så konstigt för vi är samma andas barn. Förutom österländsk filosofi grundas gestalt på existentialism, fenomenologi och gestaltpsykologi. Merleau-Ponty, en av den moderna fenomenologins främsta förespråkare, umgicks mycket med Sartre (existentialism) innan han träffade Husserl (fenomenologins grundare). Dessutom var gestaltpsykologin och fenomenologin starkt påverkade av varandra. Både Merleau-Ponty och Fritz Perls arbetade tillsammans med Goldstein med hjärnskadade krigsoffer från första världskriget och lärde sig mycket om samspelet kropp-själ (vad man idag kallar neuropsykologi).

Ett av gestaltterapins viktigaste verktyg är just fenomenologiskt fokuserande - att stanna med det som är här och nu. Att vara nyfiken på vilka fenomen som aktiveras i det aktuella Jag-Du-mötet och hur dessa fenomen samspelar. Vad är det jag fångar upp med mina sinnen, ser, hör, smakar, luktar, känner med huden (ytterzon)? Vad händer i min kropp? Känslor, kroppsförnimmelser, överlevnadsreflexer (pirr, spänning, fjärilar i magen, hjärtat i halsgropen, tårar, värme, värk, impulser till handling, ...) (innerzon). Vilka tankar lägger jag märke till? Tolkningar, fantasier, förhoppningar, farhågor, minnen, drömmar, ... (mellanzon). Att notera vad som händer i samtliga tre kontaktzoner och undersöka samspelet och vad detta har att säga oss.

Redan genom att mötas och vara i det som är sker en förändring (den paradoxala förändringsteorin). Du kan bara röra dig från den plats där du står. Genom att stanna upp här, se dig omkring lite noggrannare och lägga märke till hur du reagerar blir du klarare över om du vill flytta dig och i så fall åt vilket håll. Om jag som konsult/terapeut går över från Jag-Du till Jag-Det och har ambitioner åt dig, väcks en motkraft och vi hamnar i kamp. ”Don´t push the river!” säger Perls. Gestalt bygger på egna val och eget ansvar. Som gestaltutövare kan vi försöka visa på vad som är och genom experiment bjuda på upplevelser av olika nya möjligheter och valsituationer - i den mån du vill delta i detta.

Som hjälpare handlar det alltså inte om att göra något med den andre. Bara genom att vara med henne och hjälpa henne att uppleva det hon upplever i just den stunden kan hon få en glimt av vad som är möjligt, en glimt av vad som redan finns inom henne. Det är detta man i zentraditionen kallar Satori - ett ögonblick av Närvaro, då man kopplar bort rösten i huvudet och alla dess tankeprocesaer.

Det bästa du har att erbjuda - är dig själv

När du är närvarande, när din uppmärksamhet är helt och hållet i nuet, då kommer detta att märkas i det du gör. Lägg t ex märke till hur du själv påverkas av att vara i närheten av människor som helt går upp i det de gör - en musiker som är ett med sin musik, ett barn som är totalt uppslukad av sin lek, ett intensivt samtal. Du är närvarande när det du gör inte enbart är ett medel till ett ”i-stället-för-mål” (pengar, prestige, att vinna) utan är tillfredsställande i sig, när du finner glädje och livfullhet i det du gör.

Kritik och skuldbeläggning är en attack mot egot, som ofta genast blir aktiverat och försöker återupprätta sig genom självrättfärdigande, försvar eller motanklagelser. Pröva då att i stället för att gå i försvar - inte göra någonting. När du inte längre försvarar eller försöker stärka din mentala självbild, släpper du din identifikation med den yttre formen och ger ditt ”varande”, ditt väsen plats att träda fram. Om du är nöjd med att inte vara någon särskild, nöjd med att inte utmärka dig, nöjd och trygg med att vara den du är - då är du i samklang med universums kraft.

Själv brottades jag förr mycket med temat duga/inte duga. Kanske var det just därför jag uppmuntrande skrev ”Det bästa du har att erbjuda - är dig själv” i inbjudningar till seminarier av olika slag. Och jag menade det: Det kan aldrig bli bättre än det du i varje nu helhjärtat bjuder - om du är där med hela din varelse och inte håller en del av dig upptagen med att bedöma dig själv genom jämförelser och självförebråelser. Det var det jag ville ge mina gruppdeltagare en egen upplevelse av. För när denna tanke lämnade huvudet och ramlade ner i magen på mig som ett faktum som även gällde mig, då vände hela mitt liv. Då släppte jag min identifikation med egot.

Detta att helhjärtat vara i det du gör, är något man förstår inom idrottsvärlden. Det är det som får Ingemar Stenmark att säga: ”Det är bara å åk!” Eller som fick Björn Borg att fokusera varje boll för sig, oberoende av hur han låg till i matchen. Eller när TV-kommentatorn säger: ”Nu börjar nerverna spöka” när skidskytten börjar bomma sina skott just när han har som störst chans att vinna. Och när Sanna Kallur efter sitt världsrekordlopp glädjestrålande utbrister: ”Det bor en liten häckdjävul i mig. Det svåra är att släppa taget och springa avslappnat och överlåta själva loppet åt henne. Det kan jag nu!” Idrottsstjärnorna vet vad medveten närvaro är. Genom egna direkta erfarenheter och genom mental träning.

Låt dig förundras över livets mysterier

Att man inom en så prestationsinriktad värld som idrottens förstår innebörden i dessa luddiga begrepp, beror nog på det snabba utbytet i form av förbättrade resultat. För många andra i vår mål-medel-tänkande kultur verkar det helflummigt att de goda resultaten skulle komma som en följd av att man släpper tanken på dem.

Vi är tillbaka vid svårigheten att förklara vad det nya är. Så här långt är det främst beskrivet i termer av vad det inte är: Det är inte mål-medel-tänkande. Det är inte mera av det vi har eller gör idag. Det handlar om att inte identifiera sig med egot eller offerrollen. Men vad är det nya? Nyckelorden är medveten närvaro. Medveten närvaro i vad?

Tolle gör sina försök att klargöra genom att särskilja ”objektmedvetenhet” från ”rymdmedvetenhet”. Han pekar på hur de flesta människors liv till bredden är fyllda av saker: materiella saker, saker att göra, saker att tänka på. Denna objektmedvetenhet behöver balanseras av rymdmedvetenhet. Där rymdmedvetenhet betyder att man förutom att vara medveten om saker - vilket alltid inbegriper sinnesförnimmelser, tankar och känslor - också uppfattar en underström av medvetenhet, där du är medveten om att du är medveten.

Om du någonsin har upplevt en förundran när du tittat ut i rymden och kanske t o m känt en djup vördnad inför detta oförklarliga mysterium, betyder det att du för ett ögonblick har släppt taget om din önskan att förklara och benämna och har blivit medveten om inte bara föremålen ute i rymden utan också om rymdens oändliga djup.

När ögat inte finner något att betrakta, upplevs detta ingenting som rymd. När örat inte finner något att höra, upplevs detta ingenting som stillhet. När sinnena, som är utformade för att uppfatta formens värld, möter en frånvaro av form, då döljer formen inte längre det formlösa medvetandet som ligger bakom perceptionen och som gör all perception och alla upplevelser möjliga.

När du får höra talas om den inre rymden kanske du börjar leta efter den som om du letade efter ett föremål eller en upplevelse. Men så kommer du aldrig att finna den, eftersom den finns inom oss. T ex finns ett gemensamt drag i förmågan att se skönheten, uppskatta enkla saker, njuta av sitt eget sällskap och bemöta andra med kärleksfull vänlighet. Detta gemensamma drag är känslan av förnöjsamhet, frid och livfullhet som finns i den osynliga bakgrund utan vilken dessa upplevelser inte vore möjliga. Vi har en del inneboende förmågor som hör själva livet till. Förmågan att känna igen liv när vi möter det.

Det är från den inre rymden, från det obetingade medvetandet självt, som sann lycka, glädjen att bara finnas till kommer. För att vara medveten om små obetydliga ting behöver du vara stilla inombords. En vaken stillhet. Ta några djupa andetag för att komma hem till dig själv! Var stilla! Titta! Lyssna! Var närvarande! Känn innebörden i Jag Är - här - i denna värld - just nu.

Verklighet i flera dimensioner

Tolles sätt att särskilja rymdmedvetenhet från objektmedvetenhet påminner om skillnaden mellan höger och vänster hjärnhalva. Där höger hjärnhalva fungerar intuitivt och icke-linjärt och uppfattar helheter och övergripande mönster - medan vänster hjärnhalva tänker linjärt, sekventiellt och logiskt. Där rymdmedvetenheten verkar höra hemma i höger hjärnhalva, medan objektmedvetenheten omfattas av vänster hjärnhalvas mål-medel-tänkande.

Ralph Jenkins & Marie Örnesved (2010) gör i sin bok Sensitelligent - a guide to Life samma uppdelning. De talar om ”den 4- eller flerdimensionella värlen, 4D (kvantvärlden): Intuition” som handlar om varande, kontemplation och mera andlig medvetenhet byggd på universella lagar - till skillnad från ”den 3-dimensionella världen, 3D (Newtonvärlden, sinnenas värld): Logik” som mera bygger på görande, resonerande, kontroll, mätbarhet. 3D är en utveckling av lägre dimensioners överlevnadsinstinkter och hjälper oss att hitta praktiska lösningar på hur vi skall klara vår materiella basförsörjning och skapa regler och normer som kan stötta en trygg och ordnad samlevnad.

Medan 3D är inriktad på görandet, på hur vi skall sköta våra jordiska åligganden, handlar 4D om vårt varande, hur vi berikar våra liv och ger dem mening. Vårt sätt att leva kärleksfullt och tillitsfullt. Att våga tro på livets och kärlekens kraft, även om en del egna erfarenheter pekar åt andra håll. Att acceptera det som är och våga överlämna oss till Livet; att våga lita på processen och överlämna sig till den.

Tillit och intuition, 4D:s förhållningssätt: I sin bok listar och beskriver Jenkins & Örnesved ett antal förhållningssätt som leder till och bygger på tillit och intuition. De som vill få hjälp att tolka och hantera respektive förhållningssätt kan få utmärkt vägledning av deras bok ”Sensitelligent”. Här nöjer jag mig med att räkna upp dem och överlåter resten åt läsarens egen förmåga att meditera över dem och ta vara på sina egna reflexioner.

Alltså, koncentrera dig på vart och ett av nedanstående förhållningssätt, ett i sänder: Blunda, ta några djupa andetag, upprepa förhållningssättet tyst för dig själv och lägg märke till vilka tankar, känslor och reflexioner det ger upphov till.

• Jag accepterar det som är
• Jag är närvarande i det jag möter
• Jag är i min kraft, jag ger helhjärtat av mig själv
• Jag förstår min smärta
• Jag ber om råd och vägledning när jag behöver det
• Jag skapar genom att lita på min intuition
• Jag fattar mina beslut inifrån mig själv
• Jag följer min inre kompass
• Jag förlåter, försonas med det som har varit
• Jag älskar mig själv för den jag är
• Jag älskar andra för dem de är
• Jag säger nej till gamla förlegade tankesystem
• Jag uttrycker öppet och tydligt min sanning
• Jag är öppen för att ta emot det oväntade
• Jag tar ansvar för mina handlingar
• Jag tar ansvar för mina känslor
• Jag litar på processer jag deltar i
• Min närvaro är neutral

Den som vill kan hämta en färglagd bild av detta på www.sensitelligent.com 

Rädsla och kontroll: Vad som kan sabotera våra försök att lyfta oss till 4D är ett antal företeelser i 3D, som fördunklar synen:

• Vrede
• Förnekande
• Tvivel
• Smitning, undanflykter
• Förväntningar
• Rädsla
• Skuld
• Identifiering med egot
• Smärta
• Tidigare erfarenhet
• Projektion, skylla på omvärlden
• Försvarsinställning
• Bortförklaringar
• Spekulationer
• Stress
• Egot
• Oro

Återigen ser vi brottningen mellan inifrånstyrning och utifrånstyrning, mellan 4D:s helhetssyn och förankring i universella värden och 3D:s kast mellan snabbt föränderliga och kortsiktiga yttre krav och förväntningar och de känslostormar de orsakar. Men det kanske inte är antingen-eller, utan både-och.

I min ungdom tog jag ofta mina problem med mig till skogs och delade dem med ett löv eller ett grässtrå. Som 17-åring och olyckligt kär kunde jag av hela mitt hjärta uttrycka att livet inte var värt att leva. Och som blad kunde jag svara mig själv: ”OK, det är sant, det gör djävligt ont. Och samtidigt, du är 17 år - och livet är mångdubbelt längre. Och därute finns många fler tjejer som du ännu inte har träffat. Så chansen är ändå ganska stor att kärleken åter kan blomma och livet blir värt att leva igen.” För mig var det mycket läkande att både få dela den aktuella smärtan - och få betrakta situationen i ett lite vidare perspektiv. Trots att de motsade varandra var båda perspektiven lika verkliga.

I jämförelse med den jordnära konkreta 3-dimensionella världen kan den mera andliga 4-dimensionella upplevas som väldigt abstrakt och luftig. Som en fantasi eller vision och önskedröm snarare än en verklighet. Att så många människor har delat liknande andliga upplevelser och kan känna en innebörd i många andliga begrepp antyder dock att de är verkliga på något sätt. Förutom att de hör hemma i höger hjärnhalva, som är svåråtkomlig med ord, kan svårgripbarheten handla om bristande observationsinstrument.

Även om Newtons fysik duger väl till att förklara de flesta observerbara fenomen, öppnade Einsteins fysik helt nya dimensioner. Einstein och kvantfysikerna upptäckte att världen kan förstås som antingen massa eller energi (e=mc2). De studerade mikrokosmos - förbi cellnivå, molikulär nivå och atomnivå ner på subatomär nivå och kvantnivå (tomrummen). Där skillnaden mellan atomnivån och den subatomära nivån är lika stor som mellan den värld av träd och stenar som vi uppfattar med våra sinnen och atomnivå. På dessa nivåer upptäckte man att det vi vanligtvis kallar materia i själva verket till 99,9 % består av tomrum. Så stort är avståndet mellan atomerna i förhållande till deras storlek, och det finns lika mycket rymd inom varje atom. Dessutom är ingenting avskilt, utan allt hänger ihop och befinner sig i ständigt energiutbyte. Så ser verkligheten ut.


Faktum är att vi lever i både Newtons värld och kvantvärlden samtidigt. Så länge objekt har tillräckligt stor massa för att ha ett gravitationsfält, lyder de Newtons lagar. Objekt med mindre massa än så följer kvantfysikens lagar. Och de förra större objekten innefattar ju de senare mindre.


Samtidigt kan kvantvärlden bära sig märkligt åt. T ex kan ljus antingen visa sig som partiklar (fotoner) eller som vågor. Om en forskare vill undersöka ljus i form av partiklar, är det så det kommer att presentera sig. På kvantnivå finns alltså inga objektiva observatörer, eftersom forskarens intentioner påverkar resultatet. Hur detta går till är inte klarlagt, men att det sker är man överens om. Fenomenet kallas Bell´s teorem.


Intressant nog är synapserna, d v s gapet mellan nervcellerna i vår hjärna, av samma storleksordning som objekt har på gränsen mellan Newtonvärlden och kvantvärlden. De två världarna möts alltså i vår hjärna. Detta kan förklara något av tankens påverkan på kroppen, där tankarna från kvantvärlden samspelar med fysiologiska företeelser i Newtonvärlden.


En annan aspekt är iakttagelsen ur kvantvärlden att där du lägger din uppmärksamhet, dit går energin. Tänk t ex en stund på din högra hand - och lägg märke till vad som händer. Växla sedan fokus till din mage eller din nacke - och märk vad som händer. Min gissning är att du efter ett tag kommer att känna värme och ett pirrande energiflöde där du lägger uppmärksamheten. Eller en spänning eller smärta om platsen är blockerad, så att energin inte har fritt flöde.

Utöver att vara en materiell organism styrd av kemiska reaktioner av olika slag kan vi alltså betrakta människan som en energivarelse. Vi kan tala om livsenergi och livsflöde som är något formlöst.

Det besvärliga är att tanke och ord tillhör formens värld i vänster hjärnhalva; de kan inte uttrycka det formlösa. Detta är bara tillgängligt genom någon form av direktupplevelse. Kan jag förnimma min inre rymd, min egen närvaro - förnimmelsen av Jag Är? Är jag medveten inte bara om vad som händer just nu, utan också själva Nuet som den levande tidlösa inre rymd i vilken allting sker? Pröva genom att skärpa uppmärksamheten på ingenting! Det är just denna förmåga de flesta meditationsformer är avsedda att träna upp. Genom stillhet som blockerar tankebruset.

Det handlar om att ta emot intryck från yttervärlden eller inifrån dig själv precis sådana de är, utan att försöka förstå dem, benämna dem eller kategorisera in dem i något välbekant sammanhang. Att bara lyssna på ett ljud och märka hur det låter - innan du tänker att det är en bil som kommer därifrån, vilket kan betyda att .... Eller umgås ett tag nyfiket och uppmärksamt med signalerna från din kropp - utan att försöka styra dem eller tolka dem; låt dem leva sitt eget liv och lägg märke till vad som händer med dem; låt dem utveckla sig på sitt eget sätt och i sin egen takt - tills själva processen eventuellt säger dig något. Det vi inom gestalt kallar ”fenomenologiskt fokuserande” eller ”awareness continuum”.

Detta tomrum liknar i hög grad det kreativa tomrum jag talat om tidigare. Där vi släpper mål-medel-tänkandet och överlämnar oss till det som är. Där vi låter Varandet fylla våra handlingar, så att vi inte tappar bort oss i det vi gör.

Lev den du är

Du har att leva ditt liv som den du är, i samspel med den värld du lever i. Ingen utifrån rätt att definiera vem du är eller vad du bör göra med ditt liv. Det kan bara du göra genom själva samspelet mellan å ena sidan dina behov och önskningar och å den andra möjligheterna att tillgodose dessa i den omvärld du lever i - eller mellan omvärldens krav och förväntningar på dig och dina gensvar på dessa.

Egot har en tendens att skapa motsättningar i samhället genom att fragmentera verkligheten i ditt eller mitt, rätt eller fel, vinnare eller förlorare. Handlingar som inte skapar motreaktioner är de som syftar till att befrämja det goda för alla inblandade. De är inte till för mitt land utan för mänskligheten, inte för min religion utan för att öka medvetenheten hos alla människor, inte för min art utan för naturen och alla förnimmande varelser. Ju mera du kan befria dig från egots självcentrering, orealistiska behov av att styra och kontrollera livet och dess sedvanliga fragmentering av verkligheten i antingen-eller - desto rikare kan utbytet av samspelet med omvärlden bli.

När du släpper taget om din önskan att förklara och benämna, kan du uppleva den medvetna närvarons underström. Medvetet handlande är när det du gör är i samklang med den du är. Det är inte vad du gör utan hur du gör det som avgör i vad mån du uppfyller ditt inre syfte att bli medveten och fortsätta att vara medveten.

Samskapandets glädje

Hur väl ditt arbete och annat du gör är i samklang med den du är och det som är, d v s hur medvetet ditt handlande är visar sig på tre sätt: accepterande, glädje och entusiasm.

Accepterande: Just nu kräver den här situationen och den här stunden att jag skall göra det här - och därför göra jag det gärna. Jag accepterar det som är och förlorar mig inte i orealistiskt önsketänkande eller bittert klagande.

Glädje: Låt glädje snarare än upplevelsen av brist motivera dina handlingar. När du helt enkelt gör det du tycker bäst om att göra - utan strävan att själv uppnå något särskilt med detta - blir arbetet som roligast. Det är då du troligen som allra mest kommer att berika andras liv med dina kreativa handlingar.

Entusiasm innebär att du finner en djup glädje i det du gör samtidigt som du ser en mening med det. Att det har ett yttre syfte som du gillar. Entusiasmen skapar inget motstånd. Den konfronterar inte. Den skapar inga vinnare och förlorare. Den smittar ofta av sig på andra och inkluderar snarare än utestänger. Där egot i sin strävan ofta försöker ta från någon eller något, kan entusiasmen ge av sitt överflöd. Entusiasmen och egot kan helt enkelt inte existera tillsammans.

Du lever i ett sammanhang och har att på ett eller annat sätt hitta ett livsrum här där du får plats att leva som den du är. Finner du det där du är, är allt gott och väl. Men om du märker att du måste stympa dig eller på andra sätt vara dig själv otrogen för att passa in, är det din sak att göra något. Ingen annan kan leva livet åt dig, eller se till att omständigheterna passar dig. När du inte kan acceptera din nuvarande situation eller kan finna någon glädje och entusiasm i ditt liv, får du flytta dig och/eller i samspel med din omvärld samskapa ett sammanhang där du kan och vill leva ditt liv. När du är ärlig och tydlig med dig själv, kan omgivningen vakna till och få en chans att se dig, lära sig något om hur människor kan ha det i detta sammanhang, bry sig om dig och kanske försöka svara upp mot dina behov. Och omgivningens ärliga gensvar på dina signaler ger dig en chans att vakna till och undersöka om det är något i din syn på livet som i onödan gör dig olycklig, om du t ex har fastnat i orealistiska förväntningar på hur livet borde vara. Genom sådana öppna och ärliga dialoger kan ett nytt och människovänligare samhälle samskapas.

Eftersom man från början inte har någon klar definition av hur problemet ser ut, vad som är fel eller hur en tillfredsställande lösning ser ut, fungerar inte vårt intränade mål-medel-tänkande. I stället är det en skapelseprocess där vi genom en fortlöpande dialog tillsammans söker oss fram mot ett ännu okänt tillstånd, som när det är förverkligat kan upplevas som en tillfredsställande lösning. Det är som att måla en tavla, där själva målandet börjar leva sitt eget liv genom dialogen mellan konstnären och den halvfärdiga bilden. Vad som vägleder är de inre gensvaren på varje nyskapat element. Det är här som accepterande, glädje och entusiasm kan användas som tecken på att man är på rätt väg.

Vars och ens upplevelse av att något känns väldigt fel, kan alltså användas som startsignal för sådana här samskapelseprocesser. Genom dessa kan samhället förändras steg för steg, så att vi till slut får en mera hållbar utveckling präglad av kärlek mera än ego-behov.