ÄNTLIGEN VUXEN - avsnitt 5

Dialog som verktyg

Tidigare (se sid 8) har jag pekat på risken att vi blir verktygens slavar. Att vi är mera måna om att vårda verktygen och hålla dem intakta, än att skapa den värld och verksamhet vi önskar och sedan utveckla verktyg, system och strukturer som kan förverkliga detta. Men nu märker jag att jag framhåller dialogen som det viktigaste verktyget i alla de frågor och förändringsprojekt jag behandlar. Är jag själv en slav under det verktyg jag har tränat mest och bäst behärskar, att leda dialoger. Att jag sitter här med min ”hammare” och letar efter ”spikar” att använda den till?

Kanske är det så. För jag uppmärksammar ju bara problem som (ännu) inte är väldefinierade. Lösningen av problem som är tydliga och väl specificerade och kan delas upp i mål-medel-kedjor kan med fördel styras med program och planer, som en maskin. Eller t o m automatiseras. Här krävs inte så mycket dialog. Att däremot komma överens om målet eller problemet och specificera orsak-verkan-sambanden kräver ofta både forskning och dialog, eller i varje fall ett intensivt informationsutbyte. Men när detta är gjort, är vi ofta enormt effektiva. I boken ”The Necessary Revolution” beskriver Peter Senge m fl ett antal imponerande exempel på hur man lyckats eliminera nästan allt avfall genom att skapa olika kretslopp där spill av olika slag kan återvinnas. Trots dessa hoppingivande framsteg, ägnas huvudparten av boken åt hur man skall kunna påverka de sociala system som p g a okunnighet, omedvetenhet, hänsynslöshet, girighet, kortsiktighet, etc stör de naturliga kretsloppen som annars själva reglerar de ekologiska systemen.

Redan att acceptera tillgänglig kunskap kräver dialog. T ex finns fortfarande en grupp som betvivlar att klimathotet är orsakat av människans aktiviteter, trots att en överväldigande majoritet av klimatforskare är eniga om detta. Och visst, de som längtar efter förändring och gillar tanken på att klimathotet fordrar en sådan, har ingen lust att ifrågasätta forskarnas slutsatser. Andra kan ha starkare skäl att göra det.

Också att dra nytta av tillgänglig kunskap kan kräva dialog. På min farfars tid var elektriciteten ny. Han kunde utbilda sig till både konsthistoriker, arkitekt och elektroingenjör. Tillgänglig kunskap rymdes i en hjärna. För ca 25 år sedan frågade jag en öronprofessor om han kände en annan öronprofessor som jag också kände. ”Ja, jag vet vem han är. Men han har ytterörat och jag sysslar med innerörat, så vi har inte så mycket med varandra att göra.” Så stor kunskapsmassa hade man att hantera, att man måste specialisera sig på antingen ytterörat eller innerörat för att mäkta med. När vi då idag ställs inför uppgiften att kartlägga vilka system som är inblandade i hållbarhetsproblematiken och alla viktiga påverkanssamband inom och mellan dessa, anar vi vilket enormt informationsutbyte som krävs för att hitta och kombinera relevant kunskap. Här får vi samla människor med olika infallsvinklar och kunskaper, för att kombinera deras vetande och kreativitet till en kollektiv superhjärna. Det kräver en tvärvetenskaplig dialog.

Ofta planerar man förändringsprocesser ungefär som ett stafettlopp - med steg 1, steg 2, steg 3, o s v, där en aktör med sina talanger tar hand om steg 1 och sedan överlåter steg 2 till en ny aktör som är specialist på detta, o s v fram till målgång. Så kan man göra när man tillverkar något, har med maskiner att göra, eller när verkligheten ligger stilla som en löparbana medan man tar sig runt på den. Men en organisation är mera som en levande organism. Den reagerar på varje förändringsförsök. Och människor kan reagera olika på samma åtgärd utifrån beroende på hur de uppfattar förändringsinitiativet, hur det berör dem och deras arbete, om de gillar förändring eller ej. Därför kan olika åtgärder krävas parallellt. Och man behöver vara flexibel och lyhörd för vad som sker i samspelet. Därför liknar förändringsarbete i organisationer mera en fotbollsmatch

 där lagkamraterna behöver lära känna varandras egenheter väl. Eftersom detta inte är en vinna-förlora-match, utan en där man genom egna erfarenheter lär sig allt mera om förändringsarbete, vill man också dela så mycket som möjligt av hur motståndarlaget samspelar och vad som ligger bakom detta. Åter plats för dialoger.

I sin doktorsavhandling beskriver Eva Amundsdotter (2010) hur hon som förändringsledare försökte förändra kulturen på ett antal skolor och utveckla verklig jämlikhet. Att någon ojämlikhet alls rådde förnekades ganska ofta. I Evas strategi för att överbrygga glappet mellan ord och handling är begreppet ”framkallningsprocess” mycket central. Hon utgår från olika iakttagna handlingar och stannar upp för att tillsammans med andra berörda parter reflektera över vilka mer eller mindre omedvetna och för-givet-tagna normer och antaganden handlingarna bygger på. På så sätt låter hon det underliggande normsystemets mönster steg för steg träda fram och visa sig genom nyfiken och uppmärksam samvaro med situationen i fråga. Det är denna dialogbaserade process hon kallar framkallning i analogi med hur bilden på ett fotografi långsamt träder fram när den får bada i framkallningsvätskan. Först när normsystemet på detta sätt är framkallat, vidtar mobiliserings- och förändringsprocesserna. Så alldeles särskilt när man har att avslöja och frigöra sig från invanda föreställningar och normer är dialogen viktig. Och är det inte just det vi står inför, när vi skall ändra kurs från att göra mer av det vi redan gör till att göra något helt annat, utan att riktigt veta vad? Här finns mycket ”för-givet-taget” att avslöja och frigöra oss från.

Ju längre vi flyttar oss från invanda tankemönster och givna strukturer, desto viktigare blir dialogen i förändringsarbetet. Så länge vi i våra hållbarhetssträvanden nöjer oss med att minimera miljöfarliga utsläpp och dumpning av avfall, handlar det främst om tekniska lösningar i kända strukturer. Här krävs ingen omvälvande dialog, utan vårt gamla invanda mål-medel-tänkande fungerar, fast med nya mål eller ramvillkor. Men ju mer vi inriktar oss på en hållbar livsstil och världshandel, desto mer av dialog krävs. Ju mer vi är ute efter fundamentala lösningar, snarare än symtomlösningar, desto viktigare blir dialogen.

Symtomlösningar - fundamentala lösningar

När vi har huvudvärk är det frestande att ta en huvudvärkstablett. Och det fungerar ofta - huvudvärken försvinner. Här finns ett linjärt orsak-verkan-samband.

Men inte sällan är huvudvärken bara ett symtom på något större underliggande problem. Den vill signalera till oss att vi t ex är alltför stressade på jobbet, sover för lite, äter fel eller på andra sätt missköter oss. Om vi då med en huvudvärkstablett, en symtomlösning, tystar denna varningssignal, kan vi fortsätta att leva precis som förut så att det egentliga problemet lämnas i fred och kan växa till sig och få mycket allvarligare konsekvenser än huvudvärk. Att bara bota eller lindra symtomen hjälper alltså inte i längden.Vi måste ta oss an grundorsakerna till problemet och hitta fundamentala lösningar.

På liknande sätt är det med många företeelser i vår kultur. Vi har vant oss vid att flytta problem från en personligt mer krävande nivå - till symtomlösningar som snabbt och lätt kan klaras med hjälp av teknologi. Denna tillvänjning har gått så långt att vi i mångt och mycket har tappat bort förmågan till fundamentala lösningar som kräver mycket mer av Jag-Du-kontakt med situationen i fråga.

Vi är tillbaka vid Mark Twains iakttagelse av ”hammaren” och ”spiken”, där vi förhastat definierar problem så att de passar tillgängliga lösningar - hellre än att grundligt undersöka deras natur innan vi fattar beslut. Där vi hellre förvränger verkligheten för att få den att passa den karta vi har vant oss vid och känner oss trygga med - än att rita om kartan så att den stämmer med dagens verklighet.

Den teknologiska utvecklingen har länge varit snabb och vi har blivit vana vid att problem snabbt skall hitta sin tekniska lösning. Det har gått så långt att vi blandar samman framsteg med teknisk utveckling, trots att denna kanske inte alls har bidragit till större ”lycka” utan ibland t o m skapar fler problem än den löser. T ex åker vi gärna bil från dörr till dörr i stället för att gå eller cykla. I brist på motion får vi sedan skaffa en motionscykel, eller ge oss någon kur för att gå ner i vikt. Tekniken har gjort det möjligt för oss att springa fortare och fortare i samma spår som hittills. I samma mån har skadeverkningarna av vår invanda livsstil ökat och ansamlats. 

Om vi inte vill stoppa den tekniska utvecklingen, måste vi träna vår förmåga att hitta fundamentala lösningar. Att sätta in tekniken i sitt större sammanhang. Att märka vad som har mera värde än annat, vad som är mera centralt för livet på jorden än annat. Att tillsammans ta etiska dilemman på allvar och utveckla oss personligen till så mogna, kärleksfulla och ansvarskännande människor som möjligt.

Att hitta fundamentala lösningar kräver också mycket mer av systemtänkande och processtänkande än vi är vana vid med vårt mål-medel-tänkande. Vilka skeenden är det som leder fram till den problematiska situationen? Hur hänger de samman?

Utveckling i sitt större sammanhang

För att balansera vår alltför ensidiga tilltro till den tekniska utvecklingen, behöver vi utveckla vår förmåga till Jag-Du-kontakt både med varandra och de företeelser i omvärlden som vi växelspelar med - och lära oss att tillsammans använda våra direktupplevelser i samskapandet av en önskvärd framtid. Att mötas i den upplevda verkligheten snarare än i kartans värld.

Idag förlitar vi oss i hög grad på vetenskapen och förväntar oss att denna skall servera oss färdiga lösningar. Men detta är lika fel som att ensidigt förlita oss på andliga ledare och läror och svälja dessa som färdiga lösningar. De båda infallsvinklarna behöver integreras, så att vi tar vara på modern vetenskap - och använder den på ett klokt sätt i livets tjänst. Båda kan inspirera oss. Men vi kan inte bara passivt anamma lösningar utifrån och applicera dem utan att smälta dem och göra dem till våra egna. De kräver ett personligt engagemang, ett personligt ansvar och personliga ställningstaganden.

Att våga stå för sina egna uppfattningar och upplevelser kan dock vara svårt, särskilt när de upplevs som avvikande. Vi lever i och är beroende av vår närmaste omgivning. Att bli utstött ur gemenskapen kan vara katastrofalt. Samtidigt kan pressen att passa in vara stor, hårdare ju räddare gruppen är att det sammanhållande kittet skall spricka. Så rädslan att betraktas som en onormal kuf kan vara befogad. Hellre än att utmana etablerade normer och föreställningar, håller man då inne med personliga upplevelser som man tror strider mot normen.

Exempel: När man frågade ungdomar varför de rökte, svarade de: ”Därför att det är tufft.” På följdfrågan; ”Tycker du att det är tufft?” svarade dock en överväldigande majoritet: ”Nej.” Genom att ingen vågade prata högt om detta, kunde den falska föreställningen leva vidare och locka ungdomar att med stor vånda börja röka. Hur många vuxna håller inte på liknande sätt tyst om egna andliga upplevelser, därför att de tror att de är ensamma om dem. Det vi inte vågar prata öppet om och dela med andra, lämnar ett tomt utrymme att fylla med fantasier av olika slag. Både egna och andras.

Det krävs alltså ett visst mod att vara nytänkare och driva sina idéer. Och historien gör det inte lindrigare. Se bara hur det gick för Galilei eller oliktänkande från totalitära eller fundamentalistiska samhällen!

Men liksom kunskapsutvecklingen så småningom hann ifatt Galilei, håller kanske inställningen till andliga upplevelser och andligt intresse på att utvecklas så att vi mera frimodigt vågar tala om det. Att vi börjar skilja på andliga upplevelser som vi själva är villiga att ta ansvar för och gammaldags religiös vidskepelse som vi matats med. Att vi börjar se Newtonvärlden och kvantvärlden som lika verkliga och lika vetenskapliga. Där vi under lång tid har utvecklat och tränat både förmåga och verktyg att handskas med Newtonvärlden, medan vi ganska nyligen upptäckte kvantvärlden och därför är otränade och saknar verktyg att möta den. Där kvantfysiken kan hjälpa oss att förstå en del oförklarliga och osannolika andliga fenomen - och där en del andliga traditioner och övningar kan ses som intuitiv träning att möta kvantvärlden.

Utveckling in på nya spår kräver något mer än spännande idéer och diskussioner, ”prat om”. Fröna till verklig förändring hittar vi i egna erfarenheter som vi gör i vår vardag. Också därför är det så viktigt att vi utvecklar tillitsfulla mötesplatser där vi kan känna oss tillräckligt trygga för att öppet och ärligt våga dela våra upplevelser, hur märkliga de än kan förefalla. Det kan vara nätverks- eller näringsgrupper som träffas för ömsesidig inspiration. Men ju närmare den egna arbetsplatsen sådana mötesplatser finns, desto kortare är det mellan ord och handling.

Av samma skäl är det viktigt att utgå från sin egen vardag. Att tala om globala lösningar kan lätt skrämma bort människor och få dem att släppa sitt engagemang. För vem lever sin vardag på den globala scenen? Nej, helhetens bästa är något du märker inom dig var du än befinner dig. Att vara i helhetens tjänst och engagera dig för en önskvärd framtid är att bry dig om det du uppmärksammar från din utsiktspunkt och överlämna dig till vad ”helheten” eller en ”önskvärd framtid” begär av dig i denna stund. Helheten visar sig lokalt i sina respektive delyttringar. Allt hänger samman och en förändring i en del av det sammanvävda systemet fortplantar sig genom grenverket till andra delar.

Vi kan kanske inte förändra de större systemen över en natt, men vi kan engagera oss i fortlöpande utveckling av medvetenhet och förmåga att välja. Det är därför personlig utveckling är så viktig. Den håller dig levande.

Sammanfattning - Nya möjligheter?

Medvetenheten om behovet av fundamentala förändringar sprider sig. Miljö- och hållbarhetshänsyn präglar alltmer människors val både som konsumenter, arbetssökande och finansiärer. I hela världen. Försöken att få till stånd globala överenskommelser intensifieras, vilket ökar den globala medvetenheten. Vilket också vars och ens möjligheter att söka information på internet gör.

I takt med att den etiska medvetenheten ökar, kan också intresset att föra dialoger kring etiska dilemman öka. Eftersom etik är en djupt personlig angelägenhet, kan sådana dialoger sprida och öka förmågan till verklig Jag-Du-kontakt. Denna förmåga kommer väl till pass när det gäller att tillsammans, från sina olika perspektiv formulera nya hållbara mål och framstegsmått.

Trots att kvantfysiken är 100 år gamm al, är det först nu som dess rön lite försiktigt börjar söka sin in i det allmänna medvetandet, utanför fysikernas krets. Ny kunskap och nya sätt att tänka tar lång tid att slå rot, trots att vi sedan länge har använt produkter som bygger på den. Förutom att erbjuda nya tekniska lösningar, kan kvantfysiken öppna dörrar till andliga erfarenheter, vilket i sin tur kan öka vår medvetenhet och stärka vår förmåga söka svar inom oss. Det kan bidra till att vi blir mera inifrånstyrda och mindre utifrånstyrda.

Babianflocken visar hur verkliga upplevelser av nya tidigare okända attraktiva möjligheter kan förändra djupt inrotade instinkter och kulturmönster.

ÄNTLIGEN VUXEN - avsnitt 4

Nya möjligheter?

Som sagt, vi lever och utvecklas i ett ständigt växelspel med vår omvärld. Föregående avsnitt ägnades främst åt hur vi behöver förändra vårt eget förhållningssätt för att möta dagens behov av förändring. Hur vi för planetens skull måste formulera nya mål och rita nya kartor som kan ersätta dem som utvecklades under bristsamhällets strävan efter mer åt fler. När vi nu börjar överskrida gränserna för vad jorden tål, behöver vi i takt med att alltfler människor får tillräckligt av livets nödtorft hitta andra värden att sträva efter än mer av det vi redan har. För att då inte fastna i jämförelsespelet, behöver vi frigöra oss från egots dominans och bli mera inifrånstyrda. Vi behöver ersätta mycket av vårt instrumentella ”Jag-Det-förhållande” till omvärlden med en ”Jag-Du-inställning”. I detta avsnitt skall vi mera peka på ömsesidigheten i detta samspel och fråga oss vilka nya möjligheter omvärlden inbjuder oss till.

Epigenitik är en ganska ny vetenskap som ägnar sig åt just detta. Genom tvillingstudier har man kunnat kartlägga hur enäggstvillingar med exakt samma DNA kan utveckla helt olika egenskaper om de lever i olika miljöer. Det kan t o m gälla så grundläggande egenskaper som sexuell läggning, där den ene kan vara homosexuell medan den andra är heterosexuell. Till en del är det den gamla frågan om arv och miljö som kommer upp i ny tappning. Men epigenitiken går ända ner på mikronivån och intresserar sig för både hur arvsmassan byggs upp och hur den styrs. Alla våra kroppsceller har identisk eller nära nog identisk arvsmassa. Men det är miljön, d v s var de hamnar och vad de skall användas till som avgör vilka arvsanlag som aktiveras respektive inaktiveras, ”use it or lose it”. Så fungerar t ex en levercell helt annorlunda än en hudcell eller en nervcell.

Detta samskapande med omvärlden kanske är naturens och livets ordning. När vi då också beaktar hur celler fortlöpande dör och ersätts av nya, så att hela kroppsdelar kan vara helt förnyade efter något år eller så, olika snabbt för olika kroppsdelar, ser vi hur dynamiskt livet är. Att följa naturens ständiga rörelse, kräver mycket mera av processtänkande och systemtänkande än det maskinlika mål-medel-tänkande vi har övat upp och vant oss vid. Det är den synen som präglar vad Peter Senge kallar ”lärande organisationer” och som via ett världsomspännande nätverk, SoL (Society for Organizational Learning) snabbt sprider sig och sätter praktiska avtryck runt om i världen.

Men låt oss börja hos en babianflock för att få ett exempel på hur en hel kultur genom omvärldens överraskande gensvar kan förgöra sig själv och ersättas av en helt ny och tidigare oprövad samlevnadsform.

Babianflocken

En forskare hade följt en babianflock under tiotals år. Som brukligt är bland babianer styrdes flocken av ett gäng aggressiva hanar som dels slogs med varandra om herraväldet, dels terroriserade honorna och de mer fridfulla hanarna. Men så hände något som förändrade denna djupt rotade kultur från grunden.

Flocken hittade en soptipp där de bekvämt kunde hämta sin föda. Detta fungerade länge. Men en dag hade någon slängt kött bland soporna. Det var tydligen dagens särklassiga läckerheter, som dock bara räckte till dem som hann först. Och de som var girigast och hade de vassaste armbågarna, var just de aggressiva hanarna. Men köttet var giftigt, så de dog alla. Kvar blev bara honorna och de hyggligare och fredligare hanarna.

Utan de aggressiva hanarna utvecklades en helt ny och fridsam kultur. Babianerna var plötsligt mycket snällare mot varandra och alla verkade trivas med den nya ordningen. De hade upptäckt nya möjligheter som de inte visste fanns. Och till skillnad mot förr fick de hyggliga hanarna para sig, så att deras fridsamma gener kunde fortplanta sig i flocken. Den nya kulturen blev allt mer etablerad.

Men för att hindra inavel, behöver naturen se till att nytt blod kan tillföras flocken utifrån. Och babianer är ju vad de är av födsel och ohejdad vana. Så när en ny hanne kom för att söka lyckan i vår lilla flock, var han inställd på att det var den starkastes lag som gällde. Alltså inledde han med olika aggressiva utspel för att locka till sig eventuella rivaler bland hanarna i flocken, så att han sedan skulle kunna besegra dem och sätta dem på plats och ta över herraväldet. Samtidigt var det meningen att damerna skulle se honom och bli imponerade och charmade.

Men han fick inget gensvar. De hyggliga och fridsamma hanarna hade ingen lust att slåss, så han stod där ensam och viftade och skränade och kände sig väl så småningom allt mer dum och fånig, kan man tänka. Och damerna var totalt ointresserade av hans styrkedemonstrationer. Så den nye hannen fick i stället bli lite mera ödmjuk och började studera vad som gällde i den här märkliga flocken, hur man levde tillsammans och hur han skulle kunna välkomnas i gruppen. Och på något sätt måste den nyutvecklade kulturen ha varit attraktiv även för andra babianer. Ty även de aggressiva hanarna utifrån blev villiga att anpassa sig till flockens villkor, så att den fredliga kulturen kunde bibehållas trots angreppen. De måtte ha blivit glatt överraskade av vilka nya tilltalande möjligheter de kunde uppleva i den fridsamma och mera kärleksfulla samlevnaden.

Etik och juridik

En liknande skärningspunkt mellan maktutövning, rädsla och yttre hållpunkter å den ena sidan och kärlek och inre hållpunkter å den andra finns mellan juridik och etik.

Juridiken ställer lagen (och därmed staten) mellan brottsoffer och förövare. Brottet betraktas som ett brott mot lagen - snarare än som en kränkning av de utsatta individerna. Gärningsman och offer behöver inte mötas direkt utan enbart via lagtexter, som båda parter försöker utnyttja till sin fördel. Medan juridiken ser som sin uppgift att så objektivt som möjligt försöka fastslå i vad mån fel har begåtts utifrån givna regler och lagar, har etiken en helt annan utgångspunkt.

Etik handlar om att vi vågar se, stå för och ta ansvar för våra destruktiva och mörka sidor. Att vi erkänner att vi är giriga, avundsjuka, aggressiva och hämndlystna. Men också att vi har förmågan att älska något annat mer än vår egennytta. Och att vi åtar oss att själva skydda det vi älskar - en annan människa, naturen, rättvisa, ärlighet, självrespekt, ett tillräckligt rent samvete - mot våra giriga och aggressiva impulser.

Etik har inget med straff och belöning att göra. Den utgörs inte av normer - och uppstår inte ur rädsla, utan ur kärlek. Den föds ur dilemmat att det jag älskar och värnar om hotas av att jag tillägnar mig något jag gärna vill ha; att jag skor mig på det/den andras bekostnad. Här finns inget självklart ”Rätt” svar, utan vår etiska känsla hålls vid liv och utvecklas av att vi tillsammans medvetet brottas med de etiska dilemman vi möter i vår vardag.

Till skillnad från juridiken har etiken ingen överhet och ingen som lyder. Var och en är ansvarig för sina handlingar. Och ingen kan utfärda budord och listor över vad som är synder och plikter för andra. Vi måste utgå från oss själva och fråga oss: Vad skulle jag göra och hur skulle jag tänka och känna om det jag står inför skulle handla om mitt barn, min bror, min mor? Medan juridiken söker yttre vägledning, söker etiken riktmärken genom att lyssna inåt, att lägga märke till vilka tankar, känslor och impulser till handling som väcks av den situation jag står inför.

Men att brottas med etiska dilemman kan vara ganska krävande, smärtsamt och avslöjande. De val vi ställs inför tar vårt allra innersta i anspråk. Vi måste åtminstone för oss själva avslöja vilka skamliga frestelser vi brottas med. Och utan yttre vägledning måste vi förlita oss på vårt eget omdöme. Ju mera vi tror att det finns ett ”Rätt” svar, desto räddare blir vi att villrådighet är ett avslöjande tecken på skamliga brister i vår förmåga till inlevelse och kärlek. För att slinka undan dessa prövningar efterlyser vi ofta etiska regler, som andra har kommit överens om, att gömma oss bakom.

Men som sagt: ”Use it or lose it”. Talanger och förmågor som inte används, förtvinar lätt. De som har varit med om att formulera etiska regler har fått en chans att öva sin inneboende etiska känslighet. Men de som nöjer sig med att bara följa redan färdigformulerade etiska riktlinjer utan att tänka själva, löper stor risk att förlora sin inlevelseförmåga. De blir mera inriktade på att ”inte göra fel” än på att ”göra något gott”. Inneboende förmågor måste tas i anspråk och tränas för att hållas vid liv.

Är det inte just människor som vågar tänka själva, som är mera inriktade på att skapa något gott än att inte göra fel, som världen av idag behöver många fler av?! Där vi behöver träna upp en mycket högre grad av inifrånstyrning än vi behövde i industrisamhället. I så fall är brottningen med etiska dilemman en utmärkt träningsarena. Och vardagen erbjuder många träningsmöjligheter. 

Exempel: På en dialysavdelning stod man inför frågan om man skulle fortsätta att ge dialys till patienter som blivit så dementa att de varken förstod vad dialysen egentligen handlade om eller kände igen de sköterskor som skött dem i flera år. Att fortsätta behandlingen var att blockera denna resurs för någon annan som behövde den. Att sluta ge dialys var att avbryta en livsuppehållande behandling.

Det är lätt att förstå att detta är ett känslomässigt omskakande beslut att fatta, särskilt för dem som skött den demente sedan hans krafts dagar och känner honom väl. Likaså att frestelsen då är stor att hänskjuta beslutet till klinikchefen eller politikerna. Då har vi lättare att rättfärdiga oss och skylla på någon annans beslut.

Men om vi inte håller med om beslutet - och har ett levande samvete i behåll - sitter vi ändå kvar med den etiska konflikten att göra något som vi inte gillar och inte tror på. Vad kostar det i form av inre slitage att på detta sätt gå och bära på olösta inre konflikter och spänningar?! Och är detta sätt försöka stänga av sitt inre och frånhända sig sitt ansvar till en yttre makt något som utvecklar de självständigt tänkande, ansvarsfulla, kännande människor som vi behöver som mest i dagens samhälle?

På dialysavdelningen lät man ingen frånhända sig sitt ansvar. I stället fick personalen hjälp att bearbeta sina inre etiska konflikter genom att på regelbundna ”etiska ronder” få dela dem med sina kolleger. De uppmuntrades att vara öppna och ärliga med sina känslor och tankar kring situationen, i stället för att försöka övertyga varandra om den bästa lösningen. Genom att dela sina känslostormar och tillsammans leva sig igenom sin vanmakt och villrådighet letade man sig fram till vettiga sätt att hantera situationen.

Etik handlar mindre om att hitta de ”rätta” lösningarna än om att låta sig beröras känslomässigt av det etiska konflikt man ställs inför. Och att våga möta den i stället för att fly undan. Det är främst genom dramatiska händelser vi upptäcker vad som är väsentligt för oss, vad som har mera värde än vår egennytta. Det är genom själva brottningen med det etiska dilemmat, där ett värde endast kan vinnas på bekostnad av ett annat väsentligt värde, som den etiska känslan hålls vid liv och utvecklas. Och det är genom att utsätta sig för sådana brottningsmatcher som den etiska självkänslan och stoltheten stärks.

Särskilt känslomässigt omskakande - och utvecklande - är det att ansikte mot ansikte möta en annan människa som man av girighet eller annan egennytta har gjort illa. T ex där gärningsmannen under ledning av en medlare får möta sitt brottsoffer.

Brottsoffret får en chans att klargöra vad brottet faktiskt har kostat henne känslomässigt och på andra sätt, som ju ofta är av en helt annan art och grad än den materiella förlusten (som är vinsten för brottslingen). Gärningsmannen får en chans att ta ansvar för vad han har gjort. Dessa möten är smärtsamma för båda parter. Båda är lika rädda för dem. Men av dem som vågar brukar mötet upplevas som både lättande och berikande - särskilt jämfört med alla fantasier och oriktade känslor de gick och bar på innan mötet. Medling arrangeras först sedan dom har fallit. Så den påverkar inte den juridiska handläggningen, utan handlar helt om att känslomässigt få avsluta händelsen med varandra som personer.

De allra flesta ungdomar som tillfrågas vill möta sina brottsoffer trots sin rädsla och olust inför mötet. Det verkar som om viljan att ta personligt ansvar trots allt är väldigt stark. Åtminstone så länge den tas i bruk och inte har trubbats av. Det är genom att mötas ansikte mot ansikte man kan försonas. Och det är genom att ta ansvar för sina gärningar som man kan känna stolthet och självrespekt. 

Så brottsoffer som ställer upp på medling gör verkligen en helande insats, om gärningsmannen vågar möta upp och låta sig beröras i ett Jag-Du-möte. Det betyder mycket mer än vilka straff som utdöms, tror jag. Samtidigt får man som brottsoffer möjlighet att omvandla hämndbegär till ett försonande möte, som kan göra det lättare att lägga den kränkande händelsen till historien.

Förutsättningen för ett lyckat resultat är ömsesidigheten. Att inblandade parter är villiga att mötas, lyssna på varandra och försöka leva sig in i varandras perspektiv. Att det blir ett ”Jag-Du-möte”. Ett sådant personligt möte gör det troligen mycket lättare att inse vad utdömda straff handlar om och att acceptera dem. 

Men om någon av parterna vägrar att mötas på detta sätt, är man utlämnad till juridiken. För många gärningsmän kan detta kännas som att ställas inför en övermäktig församling av människor som ofta upplevs som en annan sort - och vara ett objekt för deras bedömningar och argumenteringar, ”Jag-Det”. Risken är då betydligt större att eftersmaken färgas mera av bitterhet än av försoning och att straffet närmast upplevs som ett övergrepp. Samtidigt kräver oförsonliga brottsoffer nästan alltid högre straff, för att det skall motsvara den smärta de själva har åsamkats - i tron att ordentlig vedergällning skall dämpa denna i gammal beprövad vendetta-anda: öga för öga och tand för tand.

Etiskt forum på varje arbetsplats

Egna känsloreaktioner, inlevelseförmåga och medkänsla är viktiga och naturliga resurser i växelspelet med omvärlden. De ger liv och ömsesidighet åt samspelet. Att inte ta dem i bruk, är något som i längden deformerar människor, tar bort det mänskliga i dem och gör dem till robotar, iskalla byråkrater eller giriga affärsmän. Den etiska känslan och förmågan att älska är något som behöver tränas för att hållas vid liv och utvecklas, t ex genom att brottas med etiska dilemman.

Om vi vill hålla liv i människors etiska hållning och om vi vill dra nytta av våra medarbetares helhjärtade engagemang och medansvar, är ett ”etiskt forum” på varje arbetsplats av största värde. Där får medarbetarna vädra sina tvivel, sina känslor och tankar, sin villrådighet och känsla av vanmakt. Kanske kan detta också påverka sjukfrånvaro och personalomsättning. För det sliter på människor att gå omkring med inre konflikter utan att få dela dem med andra eller att tvingas stänga av sig känslomässigt för att stå ut.

Ett etiskt forum är något annat än traditionella problemlösningsdiskussioner, där man söker lösningar på definierade problem. Här handlar det om att mera förutsättningslöst mötas kring besvärliga situationer. Att dela varandras upplevelser och reaktioner på dem, utan några speciella förväntningar på vad mötet skall resultera i. Fokus är att hålla de etiska frågorna vid liv genom att ta dem i bruk. Att i handling visa att det är idé att bry sig om etiska dilemman. Vad som kommer ut av mötet får växa fram ur själva samvaron. Genom denna form av kontakt tvingas vi att allt tydligare känna efter vad vi sätter mer eller mindre värde på - och ta ansvar för detta - i såväl arbetsliv som privatliv och samhällsliv.

Möjligheten att på ett etiskt forum i ett icke-bedömande klimat få ta upp egna reaktioner på upprörande och svårhanterliga situationer som man möter i sitt arbete, kan hjälpa dig att våga känna efter och låta dig beröras som en hel människa. På ett etiskt forum kan du få tröst, stöd och ny inspiration. Andra kanske har varit med om en liknande situation och känner igen sig i dina reaktioner. Eller kanske de reagerade på ett annat sätt och hittade en tillfredsställande lösning på dilemmat. Om vi vågar vara öppna och ärliga med våra våndor och svårigheter, slipper vi gå omkring och tro att vi är ensamma om att känna oss villrådiga, medan alla andra har det så lätt. Genom att dela det som faktiskt är, slipper vi känna oss misslyckade i jämförelse med vad vi enligt mer eller mindre orealistiska ideal och föreställningar anser borde eller kunde vara. Vi lär oss mera om vad det är att vara människa fullt ut på vår arbetsplats. Vi kan få bekräftelse och respekt för de etiska dilemman vårt arbete ställer oss inför. Och när de blir synliga, blir de också tillgängliga för eventuella åtgärder.

Sådana etiska dialoger kan initieras från olika håll. Medarbetare kan behöva vädra vissa svårhanterliga dilemman med kolleger och chefer. Eller någon som haft att hantera vissa återkommande destruktiva intressekollisioner med kunder eller andra intressenter kan vilja samla berörda parter för klara ut hur de yttrar sig ur olika perspektiv och vad man kan göra åt dem. Byråkratiska regler kan få omänskliga konsekvenser, som man vill undvika. En hel bransch eller en viss typ av verksamhet kan ge upphov till etiska dilemman. Dilemmat kan beröra många eller få personer. O s v.

Etiska dialoger kan ha många olika former, mer eller mindre spontana eller välorganiserade och storståtliga: 

• Allmänna etiska dilemman som ”ingår i yrket” kan samlas i en burk. Sedan kan man på kafferaster o d slumpmässigt dra en beskrivning av ett dilemma ur burken och dela olika erfarenheter av detta. Andra kan komplettera förrådet i burken med självupplevda dilemman ur yrkesvardagen. 
• En samtalsledare kan hjälpa berörda parter att föra en dialog, ”Jag-Du”, kring någon intressekollision eller ett etiskt dilemma som de var och en är del i. Det kan gälla alltifrån två personer till hela arbetsgrupper, eller grupperingar från olika avdelningar.
• Företaget kan bjuda in till seminarier med flera intressenter vars perspektiv skulle underlätta lösningen av vissa dilemman i relationerna med dem.
• En branschorganisation kan samla olika företag i sin bransch för att klara ut hur man vill hantera vissa etiska dilemman som branschen står inför.
• En ”etisk dialog” kan föreslås av den som känner behov av det. Eller man kan samlas vissa tider till ett ”open space-möte” där deltagarna får lista vilka etiska dilemman de vill ta upp.
• O s v

Ett etiskt forum kan se ut på många sätt. Det viktiga är att avsätta tid och plats att brottas med etiska dilemman. 

Viktigt är också att utveckla mötesformer som ger ett tillräcklig tryggt klimat för att människor skall vilja öppna sig för varandra och en struktur som hjälper dem att komma i kontakt med egna etiska dilemman. Sättet att samtala vid ett etiskt forum kan vara avgörande för om det känns tillräckligt meningsfullt och berikande för att hålla intresset vid liv.

Dialog - inte diskussion och argumentation. Det handlar mindre om att hitta de rätta svaren än om att brottas tillsammans och leva sig fram till personliga ställningstaganden. Att träna ett sätt att möta och hantera etiska inre konflikter.

Alltför ofta urartar samlingar av detta slag till diskussionsklubbar där vi hänger oss åt att argumentera och försöka övertyga varandra om hur det borde se ut och var de bästa lösningarna finns att söka. För oss resultatinriktade västerlänningar kan det kännas ovant och frustrerande att stanna kvar i processen och låta svaren växa fram ur denna. Vi är vana att tänka i mål-medel-termer, problemlösning. Vi är otåliga att hitta en lösning och har svårt att stå ut med villrådighet. Det är inte platser för denna typ av diskussioner vi saknar. De erbjuds i rikligt mått av politiska, religiösa och andra intressegrupper.

Den etiska medvetenhet vi vill utveckla genom att mötas i etiska fora handlar om en inre process. Det gäller att tillsammans leva sig igenom ett etiskt dilemma, snarare än att prata om det som ett objekt utanför sig själv. Som psykoterapeuter kan vi inte säga till våra klienter hur de skall leva sina liv - det är deras sak. Lika lite kan vi föreskriva hur människor skall känna och hantera ett etiskt dilemma. Men vi kan hjälpa dem genom att vara tillsammans med dem medan de våndas och letar sig fram. Vi kan lyssna, fråga, dela med oss av våra egna upplevelser av det vi hör, bekräfta, utmana och som bollplank på olika sätt hjälpa dem att grunda sina slutsatser och val på en rikare verklighet, fångad ur fler perspektiv. Det är ett ”coachande” förhållningssätt som bygger på individens inneboende resurser.

Eftersom ”Jag-Du-dialogen” är långt ifrån självklar i vår målinriktade kultur, kan starthjälp behövas för att få igång ett etiskt forum. En erfaren samtalsledare kan behövas åtminstone tills tillräckligt många har upplevt innebörden av verklig dialog och förmår att återföra samtalet hit om det börjar urarta till diskussioner kring olika åsikter och förutfattade meningar.

Här har gestaltteori och gestaltmetodik en hel del att erbjuda eftersom ”Jag-Du-kontakt” och medveten närvaro är några av dess hörnstenar. Gestaltterapeuter/konsulter har alltså redan i sin utbildning minst 4 års träning i dialog. Men även andra processkonsulter arbetar med dialog som redskap.

Äkta vara berör alltid

En viktig avsikt med att inrätta ett etiskt forum är att skapa en träningsarena där man kan öva upp sin inlevelseförmåga och medkänsla, genom att ta dem i anspråk. I en värld som präglas av strävan efter yttre, kontrollerbara och mätbara framgångsmått på såväl arbetets värde som det personliga värdet, är risken annars stor att de förtvinar allt mer i brist på användning. Men företagsamhet med hjärta är vad som behövs som mest i dagens situation.

Det är de som struntar i att leva upp till andras framgångsmått och slutar spela roller för att i stället följa sin inre röst, som kan föra in den nya medvetenheten och förändra världen. De kan se med egna ögon och känna med eget hjärta. De kan uppfatta även sådant som inte ryms inom etablerade kartor. De vågar stå för vem de är och kan öppet och ärligt uttrycka sina upplevelser, utan att ängsligt snegla åt sidan för att kolla vad som är passande. Det är de som öppnar nya perspektiv - också för andra. Och i längden är det de som vinner människors aktning, dem man lyssnar till.

Inte bara omgivningen, utan också man själv mår väl av äkta vara. Enligt min erfarenhet från ett stort antal terapigrupper är vad som främst läker i dessa just möjligheten att få visa sig precis sådan man är - och på ett icke-bedömande sätt bli mött ärligt och respektfullt i detta. Där alltså även människor i omgivningen kan reagera ärligt och öppet - även med ”negativa känslor” eller spontana tankar och fantasier. Inte som bedömningar eller objektiva sanningar, utan som en deklaration av fakta: ”Så här reagerar jag. Här är jag.” Vad som väcker irritation är ytterst sällan det människor faktiskt visar av sig själva - även om detta kan vara skamliga sidor, eller obekväma, som de från början själva var rädda att visa - utan sådant de försöker dölja och försköna.

Detta är egentligen logiskt: Att våga visa även skamliga sidor av mig själv är en akt av förtroende och en inbjudan till andra att också frimodigt vara sig själva. Att bara visa en vacker fasad är ett misstroende mot andras människokärlek och förmåga att tolerera verkligheten. Då ser jag dem som potentiella mobbare. Och vi går miste om att vara verklighetstrogna speglar åt varandra. Och att få del av varandras olika perspektiv och på så sätt berika vår värld och lära av varandra.

Ett etiskt forum är till just för att vi skall få del av varandras etiska perspektiv. Eftersom etik är något djupt personligt, kan regelbundna möten i ett etiskt forum träna upp förmågan att skapa ett tryggt, ärligt och öppet klimat. En förmåga som är ytterst värdefull i alla andra sammanhang där vi vill ta del av varandras olika perspektiv.

Helhetssyn byggd på flera perspektiv

Saker och ting ser olika ut från olika utsiktspunkter. Sett uppifrån ser ett bord annorlunda ut än sett från sidan eller underifrån. Trots sina olikheter är inget perspektiv mera sant än något annat. De är olika aspekter av ett bord. Alla tre behövs för att vi skall se bordet i sin helhet. Och för att vi skall kunna avgöra vad det är för bord och vad det kan användas till, kan vi behöva belysa det från ytterligare infallsvinklar. Kan man sitta vid det utan att slå i knäna? Även om man är lång? Tål bordsytan värme? Fukt? Hur känns den att ta på? Hur luktar den? Hållbarhet, ömtålighet? Andra kvaliteter som kräver någon form av sakkunskap för att känna till?

Genom vår personliga historia och våra olika erfarenheter har vi olika syn på världen, olika bilder av verkligheten. Från våra olika positioner och uppgifter i samhället eller i arbetet träder olika företeelser fram som viktiga och relevanta för oss, medan andra passerar utan att vi lägger märke till dem. Vår ovilja att känna oss maktlösa kan få oss att enligt Mark Twains

 iakttagelse stå där med vår ”hammare” och främst uppmärksamma världens ”spikar”. Ni märker hur vi är tillbaka vid frågan om karta och terräng, i hur hög grad vi umgås med verkligheten via våra kartor av den. 

Från toppen av berget har man överblick. Man kan se andra berg, vattendrag, skogar, fält, vägar m m. Blomsterängar kan avnjutas som färgglada ytor. Men vill man veta hur blommorna doftar, måste man stå på marken där de växer. Och härifrån kan världen upplevas helt annorlunda. Detaljerna framträder. Dofter, jordens konsistens och fuktighet, småkryp som lever där. Fåglar som trivs i hålträd, o s v. Men inne i skogen ser man inte skogen för bara träd. För att få en helhetsbild av livet på och runt berget, måste alla bjuda varandra på sina olika perspektiv. Och om man tillsammans vill skapa en livsbefrämjande miljö här, måste man först komma överens om vilket liv man framför allt vill gynna och sedan berätta för varandra vilka företeelser man från sina olika utsiktspunkter har sett påverka dessa livsmöjligheter positivt eller negativt. Och hur påverkan går till.

Har inte företag och organisationer en liknande uppgift att skapa en livsbefrämjande miljö där de verkar?! Att söka sig fram till ett växelspel med omvärlden som gynnar livet både i omvärlden och i företaget. De som vill ha en helhetssyn på denna uppgift, har samma behov av att ta del av och beakta alla inblandade perspektiv. Särskilt om vi som tidigare påpekats behöver rita nya kartor, eftersom de etablerade börjar bli förlegade i sin ekonomiska ensidighet.

Samtidigt ger både den demokratiska och tekniska utvecklingen allt bättre förutsättningar att ta tillvara olika perspektiv. Ta t ex IT-utvecklingen:

När konjunktursvackan 1977-78 gjorde det omöjligt för mig att arbeta kvar i Stiftelsen Arbetsetik, började jag intressera mig för hur datoriserade informationssystem

 infördes på löpande band. Eftersom alla datasystem på den tiden var programmerade för ”ekonomichefens” behov, infördes de under ganska stort motstånd från användarna. De hade ingen större lust att mata systemen med siffror som de själva inte hade någon glädje av, utan som främst användes av ekonomichefen för att kontrollera och styra dem.

Detta tyckte jag var synd. Och ganska lätt att ändra på. Ty datorers specialitet är ju att minnas och hantera stora mängder data. Då kunde datorerna lika gärna programmeras så att användarna själva hade direkt glädje av dem. Ursprungsdata skulle sedan automatiskt kunna tas om hand av ett program bakom scenen och bakas ihop till överblickbar information till ekonomichefen. Har man tillgång till minsta enheten har datorn lätt att lägga ihop, medan det är svårare att bryta ner hoplagda data till sina beståndsdelar.

I stället för att maskintillverkarna satt och gjorde program som passade beställaren, som ju ofta var ekonomichefen eller liknande, och maskinerna - ville jag fråga användarna hur de skulle vilja använda en datamaskin och vilken glädje de skulle ha av den - och ta det som utgångspunkt för utveckling av såväl program som maskiner. 

Jag gick till IBM med idén och tyckte också att Sverige skulle vara en utmärkt marknad för experiment med sin homogena befolkning där en idé snabbt slår igenom och blir mode - och som aldrig skulle acceptera något annat, om de upptäckte att man kunde dela upp datahanteringen i personligt anpassade moduler. Men IBM nobbade idén och tyckte att Sverige ändå var en så liten marknad att det inte spelade någon större roll hur det gick här. Jag fortsatte till Data-Saab, som dock var på väg att lägga ner. Rank Xerox var lite intresserade, men det blev inget, vad jag vet. Så fältet lämnades öppet till Apple och McIntosh - vilket sedan satte fart på utvecklingen av PC m m.

Denna lilla historia ur datavärlden visar hur ogärna vi lämnar ett vinnande koncept - IBM gick som tåget på den tiden. Historien visar också hur snabbt utvecklingen kan gå, om vi tänker utanför invanda banor. Hur Apple och modern IT i dess spår har gjort det lättare att ta vara på olika perspektiv. Internet gör dessutom kunskap tillgänglig för alla, vilket också gör det möjligt för var och en att sätta in sitt perspektiv i ett större sammanhang. 

Förutsättningarna att ta till vara olika perspektiv växer alltså, samtidigt som även anledningarna att verkligen göra det växer i takt med att vi måste utveckla nya framstegsmått och kartor.

Äntligen vuxen - avsnitt 3

ÄNTLIGEN VUXEN

En 70-årig gestaltterapeuts reflexioner kring

hållbar utveckling, framstegsmått och

kärlekens kraft

Inledning

Länge ville jag förändra världen, för att själv helhjärtat vilja delta i den. Först som rebelliskt skolbarn till förtret och bekymmer för mina föräldrar och lärare. Senare försökte jag först som konsult i framtidsorientering och förändringsprocesser och därefter i arbetsetik att få den västerländska civilisationen att ändra utvecklingsriktning. Att mera medvetet intressera sig för meningen såväl med som i arbetet. På vilka sätt vi bidrar till ökad livskvalitet genom vad vi åstadkommer i vårt arbete. Och hur sättet att arbeta ger människor den utmaning, utlopp för skaparlust, samhörighet, synlighet, respekt m m som är så viktiga för såväl självkänsla som livskänsla. Att göra livskvalitet till mål - och betrakta tillräcklig vinst som medel och överlevnadsvillkor. I linje med Russel Ackoffs liknelse: ”Vinsten är för företagen vad syret är för människan. Syret är nödvändigt för vår överlevnad, men livet handlar inte om syre.”

Det var en inspirerande verksamhet. Runt Stiftelsen Arbetsetik samlades ett antal likasinnade från olika delar av samhället och hade stort utbyte av varandra. Företagsvärlden var dock ganska svårflirtad. Kanske därför att det då på 1970-80-talet ännu fanns utrymme att trampa vidare i gamla invanda spår. Jag minns t ex hur ett gäng från Skandia visionerade frejdigt och spännande kring sin framtida verksamhet som ”the human company”. Men när det sedan gällde att förverkliga visionerna, sa man: ”Nja, folk kommer att tycka att vi är knäppa. Och vi har det ju ändå bra som vi har det, vi behöver inte förändra oss. Så vi struntar i det.” På olika sätt signalerade mina klienter: ”Det är roligt att lyssna på dig och leka med dina tankar, men nu måste vi hem och tjäna pengar. Det är ändå det det handlar om.” Och jag kände mig mera som någon i underhållningsbranschen än som den förändringskonsult och världsförbättrare jag ville vara.

I lågkonjunkturen 1978-79 var arbetsetik bland det första företagen skar ner på. Ludvig Jönsson blev Pastor Primarius och jag gav mig ut på arbetsmarknaden, utan att få något jobb på över ett år. I samma veva skilde jag mig. Mitt liv låg i spillror - och jag började gå i psykoterapi. Efter något år sa min terapeut att hon tyckte att jag skulle bli terapeut. ”Och säg nu inte”, sa hon ”att det inte räcker att sitta ner med enskilda människor!” Jag hade ju sysslat med de stora frågorna kring vad USA eller Sydafrika borde göra. Men så slog det mig att det nog är genom enskilda människor som i sitt vardagsarbete brinner för något, som verklig förändring åstadkoms. Människor som strålar ut sitt engagemang och på så sätt smittar andra människor.

Så jag utbildade mig till gestaltterapeut. Främst inspirerad av Lasse Norberg, som också fanns med i kretsen kring Arbetsetik. Jag gick GestaltAkademins utbildning och träffade min fru Barbro. Bl a tillsammans med henne arbetade jag sedan 1985 på heltid som gestaltterapeut för individer, grupper och par. 

Det tog mig några år att känna mig hemma i min nya roll som terapeut och kunna släppa min prestationsångest. Men när detta var gjort, var det paradiset för mig. Att upptäcka att jag kunde vara till nytta och glädje redan genom min helhjärtade närvaro. Att tas tillvara som vanlig hygglig människa. Där mina ärliga gensvar fungerar som spegel, bollplank eller strålkastare som belyser livsutrymmen som klienten av olika skäl inte uppmärksammat. Där jag med utgångspunkt i vad klienten tar upp tillsammans med honom utforskar vad det kan vara att vara människa fullt ut. Där jag lär mig lika mycket som klienten - och dessutom får betalt för det.

Som konsult hade jag ambitioner åt klienten. Jag hade idéer om i vilka banor företagen borde tänka och vilken typ av mål de borde ha som riktmärke. Jag försökte övertyga dem om hur klok jag var och hur illa det skulle gå för världen och dem, om de inte förstod. Som terapeut gäller det att hjälpa klienten att själv hitta fram till det liv han vill leva. Då kan man inte säga till honom hur han bör leva, utan bara vara med som ledsagare i hans brottning med livet och de val det inbjuder till eller påbjuder.

Anledningen till att man söker terapi är att invanda mönster inte fungerar tillfredsställande längre. Något är fel, men man vet inte riktigt vad. Är inte dagens samhälle i en liknande situation, med tanke på klimathot m m?! Mer av det vi redan har och gör blir fel. Vi kan inte bara springa fortare och fortare i gamla intrampade spår. Vi måste göra något annat, men vi vet inte riktigt vad. Eftersom gestaltterapin är utvecklad för att möta just denna typ av situation, har vi en rad verktyg att tackla den. Det är för att belysa detta, som jag vill skriva denna bok.

Att den fått titeln ”Äntligen vuxen” handlar om att jag vuxit ur ambitionen att övertyga världen om att den bör förändras - och hur. Samtidigt har naturen och en större global medvetenhet gjort (väst)världen mer förändringsvillig än förr. Så jag vill bara bjuda på mitt perspektiv, berätta hur jag ser på dagens situation och vilka möjligheter att tackla den som jag ser från min utsiktspunkt. Denna pusselbit kan sedan tillsammans med andra tillgängliga perspektiv, bidra med sin del till en rikare helhetsbild.

Hur ser jag på dagens situation?

Hur ser då min pusselbit ut? Vad är det jag främst lägger märke till - och hur reagerar jag på detta? Vad ser jag för möjligheter att möta situationen?

1. Hållbar utveckling

Hållbar utveckling har de senaste åren blivit en självklar ledstjärna i hela världen. Stor enighet råder om att vi har nått gränsen för vad vår gemensamma planet tål på en rad områden. Tydligast manifesterat i de klimatförändringar som hotar till följd av vår samlade verksamhet och vårt sätt att leva.

Begreppet myntades av ”Brundtlandkommisionen” och definierades 1987 i FN-rapporten ”Vår gemensamma framtid” som ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Hållbarheten byggs på tre grundpelare i harmonisk balans: ekonomi, miljö och sociala värden.

2. Bristsamhällets kartor fungerar inte längre

Våra mål, verktyg och sätt att organisera samhälle, arbetsliv och privatliv har under lång tid präglats av våra ambitioner att besegra bristsamhället. Fokus har därför till stor del lagts på ekonomisk tillväxt och ökad materiell välfärd. Vi har tagit för självklart att mera pengar mer eller mindre automatiskt leder till att vi får det bättre.

Men nu börjar det på allvar gå upp för oss, att jorden inte tål mycket mer av det vi redan har och gör idag. Kanske också att vi inte blir så mycket lyckligare av att konsumera mera. Samtidigt stannar ekonomi och världshandel om vi slutar konsumera. Vi står inför svåra dilemman som vi måste hantera på ett eller annat sätt. Men vi vet ännu inte hur.

3. Mål-medel-tänkandet har varit effektivt

När vi har väldefinierade mål eller problem - gärna kvantifierbara - är vi oerhört skickliga på att hitta verktyg och vägar att ta oss an dem. Det är så vi har tagit oss till månen. Det är också så vi försöker tackla klimathotet, genom att minimera utsläppen av växthusgaser. Eller där institutioner av olika slag försöker identifiera och mäta olika kriterier att lägga till grund för miljömärkning, rättvisemärkning och annan certifiering, för att hjälpa oss att välja miljösmart i butiken, eller att identifiera framsynta företag att investera i eller arbeta åt.

Det är också när vi börjar sätta upp tydliga mål - eller snarare ramvillkor - vad gäller olika slag av nedskräpning eller missbruk av mänskliga rättigheter som utvecklingen av hållbara mönster tar fart, ofta stöttad av ”gröna skatter”, ny infrastruktur och informationskampanjer. Vi ser t ex hur marknaden för och utvecklingen av miljöbilar har vuxit lavinartat de senaste åren tillsammans med marknaden för värmepumpar och annan miljösmart teknologi på olika områden.

4. En hållbar utveckling kräver nya kartor

När jorden inte tål mycket mer av det vi redan har och gör idag - mer åt fler, billigare, snabbare, lyxigare - behöver vi lyfta fram andra aspekter av tillvaron att sätta som mål för en hållbar utveckling. Vi som har tillräckligt av livets nödtorft och som brottas mera med att leva än överleva, står inför andra utmaningar än bristsamhällets. De ”mellanmått” vi har ställt upp för att avspegla framsteg, såsom vinst, statusprylar, kändisskap, kanske inte alls fungerar som mål i ett hållbart samhälle. De är medel, snarare än mål. För livet handlar ju inte om vinst, lika lite som om guldklockor, lyxigt badrum eller växthusgaser. Vi behöver på ett mera medvetet sätt lyfta fram de kvaliteter vi vill sträva efter - och hitta bättre och mera hållbara vägar att befrämja dessa än vad etablerade framstegsmått antyder och stimulerar. Vi behöver formulera nya mål och ”rita” nya kartor.

Att rita nya kartor, att konstruera och komma överens om nya bilder av verkligheten, är en helt annan konstart än att orientera sig i redan kartlagd terräng. För att kartlägga vad vi faktiskt sätter värde på i vårt växelspel med omvärlden, måste vi på ett helt annat sätt lyssna inåt på våra inre reaktioner på det vi möter och kommunicera detta till varandra, för att pröva vilka gemensamma nämnare vi hittar att lägga till grund för en vägledande karta.

Mycket kan vi göra med vägledning av etablerade kartor - t ex sätta normer och gränsvärden och utveckla miljösmartare teknologi som kan ge oss materiell basförsörjning. Men för utveckling utöver denna, att utveckla nya samspelsmönster eller nya livsberikande tjänster att fylla världshandeln med, behövs nya kartor.

5. Dialogens och det helhjärtade mötets kraft

Våra första kartor av verkligheten utvecklade vi som barn i ett aktivt växelspel med vår närmaste omgivning. Erfarenheterna av samspelet med våra vårdgivare ligger till grund för vår självbild och världsbild. Sådan är jag och sådan är världen. Detta är möjligt/omöjligt, välkommet/ovälkommet. Detta gillar/ogillar jag. Så här måste jag göra för att få den uppmärksamhet jag behöver. Kartorna byggs upp på grundval av våra spontana känsloreaktioner på det vi möter och de slutsatser vi drar av dem.

Från och med 3-4-årsåldern, när språket gör sitt inträde och tar över kommandot, kan kartorna tas över i färdigt och osmält skick. Ju mindre vi blir sedda och respekterade i våra inre reaktioner och ju mer vi blir trimmade att lyda omgivningens krav och förväntningar, desto mer förlorar vi kontakten med våra inre signaler - och därmed med oss själva. Ju mera livet präglas av yttre auktoriteters definitioner av Rätt och Fel, desto mer utifrånstyrda blir vi. Och därmed desto mer beroende av färdigformulerade kartor.

Om vi skall skapa nya vägledande kartor för en hållbar utveckling, behöver vi således återerövra den spontana, lyhörda och nyfikna kontakt med våra inre signaler som vi en gång hade som barn. Och våga släppa taget om de kartor som länge har varit till så stor både hjälp och trygghet. Det är samma typ av utmaning som terapiklienter står inför, när de skall släppa taget om gamla invanda men otillfredsställande mönster, för att pröva nya och ännu okända förhållningssätt i livet. Där mod och uppmuntran kan hämtas ur ”Jag-Du-kontakten” med t ex en gestaltterapeut/konsult, som har erfarenhet av denna situation och därför orkar stanna kvar i det kreativa tomrummets ovisshet och förvirring tills nya mönster och en ny möjlighet visar sig.

6. Lärande organisationer

Det är liknande förhållningssätt och utmaningar som präglar de lärande organisationer som behövs för en omställning till vår globaliserade och föränderliga värld, enligt Peter Senge m fl. Där vi måste släppa taget om gamla förlegade och missledande modeller av verkligheten. Lämna en del av vårt invanda linjära orsak-verkan-tänkande, för att lära oss att tänka mera i termer av system och processer. Vara öppna och medvetna om våra upplevelser, för att lära av varandras olikheter.

7. Tankar sprids snabbt genom nätverkande

I dagens IT-värld sprids tankar och idéer väldigt snabbt. Uppfattningar som slår igenom i människors och medias medvetande är på bara några månader på var mans läppar som självklara sanningar. Detta är naturligtvis på både gott och ont.

Kanske har vi människor ganska lika grundbehov. Och delar en förmåga att känna igen vad som är bra för oss, när vi stöter på det. Möjligheter att befrämja livet vill vi ju gärna ta till oss och sprida till andra.

Risken är att det går mode i förhoppningar som delas av många och att rent önsketänkande etablerar sig som beprövade sanningar.

Men ett ansvarsfullt och medvetet nätverkande kan bidra till att hålla engagemanget levande och avsätta sig i visioner som går att omsätta i handling. Samtidigt som det är viktigt att ord och handling följs åt, behöver vi ha tålamod och uthållighet nog att invänta effekterna av våra ansträngningar.

I resten av boken tänker jag belysa ovanstående ur olika aspekter och fördjupa resonemanget. Jag kommer att utgå från vad som främst gjort intryck på mig och vilka slutsatser jag har dragit. I stället för att alltför noggrant hänvisa till mina inspirationskällor, kommer jag att samla ihop ett urval av dem till en litteraturlista på slutet.

Mer blir fel

Klimathot, vattenbrist på många håll och annat visar att vi inte bara kan fortsätta att springa fortare och fortare i samma spår som hittills. Samtidigt kan vi fråga oss, om vi blir så mycket lyckligare av ”mer” av det vi redan har och gör idag.

Stora delar av världens befolkning är fortfarande upptagna av att hålla svält och armod från dörren, för att överleva. I takt med att vi börja nå eller överskrida gränserna för ökat uttag av jordens begränsade naturresurser, blir det därför allt viktigare att tillgängligt utrymme för ökad konsumtion reserveras för dem som verkligen behöver det och inte går åt till ytterligare överkonsumtion av dem som redan har tillräckligt.

Sedan vi har tillräckligt av livets nödtorft är det mesta av vår konsumtion socialt betingad. Den handlar om jämförelser med varandra, om status och inne-ute-skap. Så fort man har etablerat vissa tecken som mått på människors värde och plats i jämförelsehierarkin, får dessa ett symbolvärde och betraktas ofta som mål i sig. Som kläder där varumärket flerdubblar priset. Eller en akademisk examen som i sig blir viktigare än den kunskap utbildningen ger, yrkestitlar där de flesta blir direktörer, eller yrken som skyddas av en tvivelaktig certifiering, en viss åsikt som visar att man hänger med, en viss ledarstil, en speciell innekrog eller vänkrets.

I sin bok ”Tomhetens triumf” visar Mats Alvesson (2006) hur dessa framgångsmått urholkas på sitt ursprungliga värde, när de betraktas som mål i sig. I takt med att själva måttet/symbolen blir viktigare än det som skall mätas/symboliseras, blir kopplingen till symbolens/titelns/slagordens innehåll och innebörd allt svagare. Till slut har man glömt vad de stod för. Policydokument och tjusiga deklarationer blir tomma ord, som inte alls behöver följas av handling. Vad som står på visitkortet blir viktigare än vad man faktiskt kan eller gör. Att synas i vimlet blir viktigare än verklig vänskap och gemenskap. O s v. Och i takt med att allt fler strävar efter och lyckas nå dessa symboler/framgångsmått, minskar deras jämförelsevärde. Mer åt fler blir som att uppmana människor i en folksamling att ställa sig på tå för att synas bättre.

Dessutom visar Mihaly Csikszentmihalyi (1990) i sin bok ”Flow” att lycka inte handlar så mycket om vad som händer människor eller om pengar och makt. Han och hans forskarlag kunde bekräfta uttrycket: ”Det är inte om hur man har det, utan hur man tar det, som gäller.” De ställde frågor kring vad som gör oss lyckliga till tusentals människor från olika kulturer runt om i världen. Samstämmiga svar oberoende av ålder, yrke och kulturell bakgrund visade att lycka framför allt handlar om en personlig inställning. Att kunna finna glädje i det man möter. 

Denna personliga förmåga att uppleva ”flyt” i sitt liv, att helhjärtat vara i flödet, kan övas upp. Det kräver medvetenhet. Att uppmärksamma vad man möter - och hur man blir berörd av det - så att man kan göra medvetna val och ta ansvar för dessa. Att med öppna sinnen och öppet hjärta möta ”det som är”. Att vara närvarande i det som sker - och inte förlora sig i orealistiskt önsketänkande eller i katastroffantasier.

Mer av det vi redan gör eller har, gör oss således knappast lyckligare. Då måste vi göra något annat, utan att riktigt veta vad. De framstegsmått vi använder behöver bytas ut.  Bristsamhällets kartor är förlegade. Men själva sökandet efter lockande alternativ kräver den medvetna uppmärksamhet som enligt Csikszentmihalyi bidrar till flyt och lyckokänsla.

Motstånd mot förändring

Att släppa taget om kartor och framstegsmått som länge har tjänat oss väl, är inte så lätt. Att lämna gamla ingrodda vanor som vi blivit trygga med och som givit mening åt vardagen, för att ge sig ut på okända och oprövade farvatten kan vara skrämmande. Det måste kännas nödvändigt eller värt offret. Och man måste få tid och möjlighet att sörja och säga adjö till det gamla, för vilja välkomna det nya.

Vi märker detta bl a på den polariserade reaktionen på klimathotet. En grupp förändringsivrare välkomnar klimathotet som incitament till förändring, Många människor har sedan länge reagerat mot vår utbredda materialism, konsumism och hänsynslösa miljöförstöring. Om denna livsstil tas som föredöme för hela jordens befolkning, kommer våra begränsade naturresurser snart att vara förbrukade, fruktar de. Eller också kommer klyftorna mellan fattiga och rika att öka, tills de exploderar i förödande våldsamheter. Denna grupp står nu redo och ivrig att ta sig an de utmaningar dagens situation ställer oss inför.

En annan grupp bestående av förändringsmotståndare hävdar på olika sätt att klimathotet är överdrivet och t o m politiskt betingat. De har funnit sig väl till rätta och är framgångsrika i dagens samhälle. De har ingen lust att ändra på ett vinnande koncept. Och de kan vara rädda att vi raserar något, som har tagit lång tid att mödosamt bygga upp.

Sant är att bristsamhällets kartor, system och mål-medel-tänkande har varit framgångsrikt. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen har varit och är enorm. Till stor del har vi i västvärlden lyckats ta oss ur fattigdomen. Ett naturvetenskapligt tänkande har frigjort oss frän vidskepelse och kyrkans auktoritära grepp. Utbildning åt alla har frigjort oss från patriarkala och feodala system och påskyndat demokratin. Storskalig produktionsteknik har tillsammans med informationsteknologin gjort hela jorden till vår gemensamma angelägenhet och påskyndat globaliseringen. Hela världen är därmed sammanvävd i komplicerade system, där förändringar i en del snabbt och ibland överraskande kan sprida sig till helt andra delar. Att alltför klåfingrigt komma och peta i detta, kan kännas vådligt.

Mycket sköts kanske bäst enligt invanda modeller. Vår materiella basförsörjning sköts t ex troligen bäst genom stordrift för en världsmarknad. Liksom att minska skadan av vår framfart genom utveckling och spridning av miljösmartare teknologi. Samtidigt kvarstår det faktum att mer av det vi redan har och gör blir fel. Så när vi talar om framsteg och att reservera utrymmet för fler att tillgodose sina materiella basbehov till dem som bäst behöver det, måstre vi söka oss andra vägar.

Maskintänkande - verktygens slavar

När vi har väldefinierade mål kan vi ofta formulera lämpliga mål-medel-hierarkier, mål-delmål där det ena leder till det andra. Det är då vi kan mekanisera hela produktionskedjan och göra den mycket effektivare än vad som är möjligt med hantverksmässig produktion. Det var detta som låg till grund för industrisamhället.  

En maskin är ju något som konstruerats av människor för att utföra vissa förutbestämda uppgifter på ett så pålitligt och förutsägbart sätt som möjligt. Genom att den bara gör sådant den har programmerats till, behöver man inte ens veta hur den fungerar för att kunna styra den. Det räcker att lära sig vilka knappar man skall trycka på. Den bygger på mätbarhet och kontrollerbarhet och dess finess är precision, uthållighet och upprepning av exakt samma arbetsmoment.

Mycket av maskinens ofta imponerande prestanda byggs in av konstruktören en gång för alla. Ju mer komplicerad maskinen är, desto viktigare är det att styr- och kontrollmekanismerna fungerar pålitligt. För att minimera risken att misstag förorsakas av ”den mänskliga faktorn”, ser man till att så mycket som möjligt är inbyggt och så lite som möjligt är åtkomligt för andra än djupt invigda. Det som måste överlåtas till människor att sköta manuellt skall vara så enkelt och överblickbart som möjligt. Resten automatiseras.

På så sätt kan vi överlämna den tekniska utvecklingen till en välutbildad och kreativ elit av experter. För att få en tillräckligt stor marknad måste de samtidigt se till att de apparater och maskiner de konstruerar är tillräckligt användarvänliga. Följaktligen blir vi alltmer beroende av en teknologi som vi inte förstår, utan bara lär oss att hantera. Och det är ju ganska fantastiskt och ett tecken på en hög civilisation, att vi vågar lita så mycket på varandra och överlämnar oss till den lilla grupp som verkligen förstår sina respektive vitala teknikområden.

Risken är dock att vi blir verktygens slavar. Att vi blir så fast i den lilla del av styr- och kontrollsystemen som vi behärskar att vi inte vågar peta i dessa, för att inte riskera att gå miste om hela den teknologi som de styr. Det är då vi säger: ”Systemet kräver ...”

Eftersom mål-medel-tänkandet eller maskintänkandet har varit så effektivt för den tekniska utvecklingen, har vi applicerat det också på själva samhällsbygget. På organisationen av verksamheter av olika slag. På utvecklingen av ekonomiska och politiska system. På infrastruktur, redovisnings- och kontrollsystem, informationssystem och andra administrativa system, etc. Även här säger vi ofta: ”Systemet kräver ...”

På samhälls- och organisationsnivå är det ännu värre att vi fastnar med fokus på att värna om de system vi själva utvecklat i något visst syfte. Där vi glömmer syftet - kanske därför att det är alltför komplicerat för att vi skall våga uppmärksamma det - och inriktar oss på verktyget. Mark Twain har kärnfullt sammanfattat detta i sin iakttagelse: ”Om det enda verktyg jag förfogar över är en hammare - tenderar varje problem att bli en spik.” Det är samma fenomen som ligger bakom att man som forskningsområde hellre väljer något som är någorlunda lättforskat än det som känns viktigt. Eller där mycket av utbildning i t ex företagsekonomi är verktygsutbildning - marknadsföring, personaladministration, företagsledning, organisation, ADB, o s v - snarare än att klara ut vad man egentligen vill med sin verksamhet och sedan utveckla verktyg för att förverkliga detta.

Levande företag

Ett företag av idag är mycket mera lik en levande organism än en maskin. En levande organism fungerar på ett helt annat sätt. Det räcker med en växt, för att man skall upptäcka på vilket personligt sätt den kan svara på (till synes) exakt samma behandling. Och hur många variabler man har att samspela med såsom fukt, temperatur, ljus, jordmån och kanske t o m vårdarens humör. Hur är det då inte att få ett antal människor att samverka i ett företag - som i sin tur har att på ett fruktbart sätt växelspela med ett omgivande samhälle av människor med egna personligheter och viljor, i olika grupperingar, med olika intressen, kulturer, roller, etc - i en starkt föränderlig och sammanvävd värld?! Att få detta att fungera, kräver en helt annan kompetens än att sköta en maskin.

Att försöka styra organisationer med disciplin och byråkratiska regler är redan inom etablerade strukturer i kartlagd terräng mycket svårt idag. I takt med ökande demokratisering och allt högre utbildning kräver människor att få tänka själva. Och i takt med globaliseringen, måste det globala samarbetet omfatta allt fler kulturer och olika levnadsförhållanden. Både företag och samhällen blir allt mindre maskinlika och allt mer lika levande organismer. När vi nu står inför att formulera nya mål och framstegsmått och att rita om kartorna, förstärks denna tendens ytterligare. De yttre hållpunkterna luckras upp och vi måste bli skickligare på att lyssna till och använda våra inre signaler som hållpunkter, att bli inifrånstyrda snarare än utifrånstyrda.

Detta är vi relativt otränade i. Redan i skolan lär vi oss att ge rätt svar på de frågor läraren (med hjälp av läroplan m m) finner relevanta att ställa. Vad som betraktas som relevant, grundar sig på vilka aspekter av verkligheten man har valt att lyfta fram. Vi tränas alltså att tolka verkligheten med ledning av redan etablerade kartor/modeller av den. Vilka andra upplevelser av mötet med verkligheten vi kan ha som nyfikna och öppenhjärtiga barn, efterfrågas inte. Jämfört med min skoltid är man nog idag mera intresserad av barnens sätt att uppleva världen, vad de förundras över, blir förskräckta inför, förtjusta över, hur de själva tolkar det de ser och hör - vilket jag hoppas inte är vad man kallar ”flumskola”. Men enligt min erfarenhet är skolan betydligt mera inriktad på att lära ut etablerade kartor och träna oss att orientera oss med hjälp av dem, än att träna oss att tänka själva och kanske lyfta fram helt andra aspekter av verkligheten än dem som ryms inom kartan.

Det intränade mål-medel-tänkandet fullföljs sedan i arbetslivet, där de anställda har att nå de mål som ställts upp av ledningen. I vårt resultatinriktade samhälle lockar det mätbara och kontrollerbara. T ex är kvantitativ forskning, där man testar klara hypoteser, mera utbredd och erkänd än kvalitativ, där man söker innebörden i olika fenomen. Kognitiv terapi, där man först tillsammans definierar vilka problem/symtom som skall behandlas, har ersatt många av de terapiformer som har en bredare inriktning på existentiella frågor än på enskilda symtom. O s v.

Grupperingarna ”utifrånstyrda” och ”inifrånstyrda” identifierades redan på 1970-talet av Hans Zetterberg. Han identifierade ytterligare en grupp, nämligen ”basbehovsstyrda” vars fokus var försörjning, trygghet, överlevnad - det gamla bondesamhällets värderingar. Runt 1980 tillhörde 23% denna grupp i Sverige. Enligt samma Sifo-undersökning var 43% utifrånstyrda med yttrevärldsvärderingar och fokus på uppskattning och tillhörighet. 34% var inifrånstyrda med inrevärldsvärderingar och fokus på självförverkligande. (Se t ex http://zetterberg.org/Books/b83_Osyn/b83ch2.htm) Kanske har procentsatserna ändrats något sedan dess. Men jag tror att Zetterbergs grupperingar har mycket att säga om den utmaning vi står inför, om vi måste rita om gällande kartor, för att de skall fungera i dagens terräng. Och om skillnaden mellan förändringsmotståndare och förändringsivrare.

Neuropsykologiska aspekter på att byta vanor

Vi talar ofta om vanans makt. Ett skäl till denna är att det faktiskt krävs en neurofysiologisk omkoppling av våra hjärnor, för att byta ut invanda förhållningssätt mot nya. Med nya tekniker att genom skiktröntgen avbilda kroppen inifrån (fMRI och PET) har man kunnat se vad som händer i hjärnan när vi har att anpassa oss till förändringar av olika slag. Av denna forskning kan vi dra några slutsatser gällande ambitionen att utveckla nyckelpersoner för vår tids nya utmaningar.

1. Olika beteenden efterfrågas i olika sammanhang. Våra invanda sätt att vara, styrs rutinmässigt och utan ansträngning från ryggmärgen. Nytänkande kräver däremot ett mycket mer ansträngande engagemang från ”klokhjärnan”, frontalloben i neocortex. För att hushålla med värdefull hjärnklraft, försöker hjärnan rutinisera så mycket som möjligt av vardagens bestyr, så att de kan hållas nere i gammelhjärnans instinktiva och reflexmässiga strukturer. Det tar tid för hjärnan att acceptera att nya intryck är värda att släppa in och anpassa sig till, genom att arbeta in dem i ”ryggmärgen”, samtidigt som förlegat material måste kastas ut därifrån, för att ge plats åt det nya eller bringas att vara samstämmigt med detta
2. Extra jobbigt blir det att släppa taget om det gamla och förlegade, eftersom amygdala i reptilhjärnan genast rycker ut till försvar av det trygga invanda. Här har vi ”dumskallen”, som helt präglad av tidigare erfarenheter reflexmässigt uppfattar det nya som hot mot gamla beprövade och fungerande överlevnadsstrategier och därför reagerar med rädsla. Liksom en tvångsneurotiker som försöker bota sin bacillskräck genom att ständigt tvätta händerna, snarare förstärker kopplingen mellan stimulus och respons, finns samma risk om vi försöker lösa dagens problem med mera av vad vi redan gör, i stället för att pröva helt andra ovana sätt att tackla situationen.
3. Försök att övertyga och övertala slår bara tillbaka. Nytänkande slår bara rot, när det grundas inifrån, på egna upplevelser. Det är den positiva ”aha-upplevelsen” av en ny upptäckt eller ett nytt sätt att vara, som läggs till grund för ett nytt tänkesätt och beteende.
4. Fokusering krävs för att hålla sig öppen för nya intryck. När man lämnar det gamla, uppstår ett ”kreativt tomrum”, innan det nya har funnit sin form. Genom att stanna kvar här och fokusera på tänkbara men ännu okända nya möjligheter, är man beredd att uppmärksamma alla små positiva upplevelser som pekar i samma riktning, så att man kan känna igen en ny möjlighet när den visar sig och kan gripa fågeln i flykten.
5. Upprepad och uppmuntrande uppmärksamhet från andra krävs, för att hålla fokus vid liv tillräckligt länge för att det nya skall kunna etablera sig inombords som välgrundade och välanpassade kartor av verkligheten. Man vill ju inte vara ensam om sin karta. För att uppleva att man lever i samma värld som andra, behövs personliga möten med dem som också upplevt nya sätt att vara i världen. T ex i ”näringsgrupper” av olika slag.

Hushållning med dyrbar hjärnkraft håller oss alltså kvar i ingrodda spår. För att bryta vanor, krävs en neurofysiologisk omkoppling i hjärnan. Detta är ytterligare en förklaring till varför det är så svårt att släppa taget om gamla beprövade mönster, trots att vi kanske rent intellektuellt kan förstå att de börjar bli skadliga och ohållbara i längden.

Sammanfattning av motståndet mot förändring

För att byta spår, måste hjärnan rent neuropsykologiskt kopplas om. Polarisering mellan en grupp ivriga förespråkare av förändring - och en annan grupp som inte vill ändra på det koncept som varit grunden för deras framgångar. Mål-medel-tänkandet är vältränat i vår kultur. Det fungerar utmärkt för alla frågor där vi kan behandla verkligheten som en maskin. Våra kartor av verkligheten är ofta uppbyggda enligt samma modell. Ju mer komplicerad verkligheten är, desto mer beroende blir vi av överblickbara kartor - och desto mera fast blir vi i kartans värld och kartans språk. Demokratisering, globalisering och behovet att formulera helt nya mål och framstegsmått gör dock dagens värld betydligt mer lik en levande organism än en maskin. För att hitta nya värden att sträva efter, måste vi söka inne i oss själva. Att umgås med vår inre värld och att kommunicera denna är vi otränade för i vår kultur - samtidigt som invanda kartor inte ger oss vägledning. Vi måste rita om en del förlegade kartor, för att klara en hållbar utveckling. Men hur byggde vi då upp våra första kartor av verkligheten och plöjde in våra första spår i hjärnan?

Utveckling i växelspel med omvärlden

Vi lever och utvecklas och hittar vår plats i världen genom ett ständigt växelspel mellan behov och möjligheter. Behov märker vi genom signaler inifrån våra kroppar. Möjligheter att tillgodose dessa hittar vi i omvärlden. Det är genom detta växelspel vi skapar någon meningsfull ordning i det myller av intryck både inifrån och utifrån som bombarderar oss redan som spädbarn. Det är så vi skapar våra första kartor av verkligheten, vår världsbild och vår självbild. Genom erfarenheterna från det direkta samspelet med modern/vårdgivaren utvecklas känslan för vad som är välkommet/ovälkommet, möjligt/omöjligt, tryggt/riskabelt, vad man måste göra för att få den uppmärksamhet man behöver, o s v. Här plöjs de första spåren i hjärnan in.

Så länge allt är som det brukar, präglas detta samspelsmönster in som en giltig karta och mycket av gensvaren kan rutiniseras och skötas av ryggmärgen.

Barn föds tillitsfulla och kontaktsökande. Spädbarn ger starka uttryck av förvåning och upprördhet vid uteblivet eller ”konstigt” gensvar på deras kontaktförsök. De är ju totalt utlämnade till vuxenvärlden runt omkring dem och förväntar sig att bli sedda och mötta i sina behov.

Långt före orden får vi en upplevelse av om vi kan påverka världen eller ej, om den är välvillig, likgiltig eller fientlig. Och/eller om jag och mina behov är värda att respekteras. De första inre kartorna är således affektiva snarare än kognitiva - och därför inte åtkomliga med bara ord. Att nå fram till dem kräver någon form av upplevelse och känsla.

Så länge barnet får förväntade gensvar på sina kontaktförsök är allt frid och fröjd. Men titt som tätt uppstår små överraskningar. Barn och mor missförstår varandra. Barnet drar mamma i håret så att det gör ont. Viljor kolliderar. Här uppstår heta och personligt laddade ögonblick av disharmoni som behöver repareras.

Det är erfarenheten av att vara delaktig i lyckade sådana reparationer som ger barnet en självkänsla och en upplevelse av att världen går att växelspela med. Och om de tillsammans hittar en ny balanspunkt och ett nytt sätt att vara tillsammans som ingen av parterna har upplevt förr, har ett utvecklingssteg tagits. Båda har upptäckt ett nytt attraktivt sätt att vara i världen. Det är detta Daniel Stern och spädbarnsforskarna benämner ”moments of meeting”. ”Jag-Du-mötets”

 helande och utvecklande kraft, som är kärnan i såväl barns utveckling som i psykoterapi.

Om modern däremot av olika skäl regelmässigt är onåbar för kontakt och barnet misslyckas i sina kontaktförsök, kommer uppgivenhet att prägla växelspelet med omvärlden även framöver.

Så länge samspelet sker på en förspråklig nivå är det höger hjärnhalva som är mest aktiv, det vill säga den del som står för känslomässig bearbetning och inlärning som sker på ett omedvetet plan. Vår djupast liggande självbild och världsbild är alltså omedveten och oåtkomlig för intellektuell påverkan. De kan bara påverkas genom verkliga upplevelser av nya möjligheter, som man inte trodde fanns.

I och med språkets inträde i 3-4-årsåldern tas herraväldet över av vänster hjärnhalva, som tänker linjärt, sekventiellt och logiskt - till skillnad från den högra, som fungerar intuitivt och icke-linjärt och uppfattar helheter och övergripande mönster.

Med språket kan redan färdigformulerade kartor förmedlas och tas över i osmält skick. Kartor som beskriver andras upplevelser. Eller ännu oftare uppfattningar om vad man bör tänka och tycka. Oftast i vänster hjärnhalvas termer, d v s linjärt, sekventiellt och logiskt - som därmed inte rymmer det processinriktade systemtänkande som dagens situation kräver mycket mera av. När dessa färdiga kartor kommer från auktoriteter är det lätt att lägga dem mellan sig själv och verkligheten, så att man börjar tvivla på sina egna upplevelser.

Om vi vill skapa nya kartor som bättre än dagens vägleder oss mot en hållbar utveckling är det alltså viktigt att vi återerövrar spädbarnets förmåga att mera förutsättningslöst samspela med omvärlden.

Samskapad utveckling

Så länge livet går sin gilla gång enligt invanda mönster kan det mesta skötas rutinmässigt av ryggmärgen - utan att uppmärksammas medvetet. Invanda spår bekräftas och gör dig trygg med att allt är som det brukar vara. Inget pockar på förändring - åtminstone inte förrän livet börjar kännas tråkigt och händelsefattigt.

Så händer något som bryter mot det invanda mönstret. Något som överraskande utmanar det du tagit för givet och självklart. Du vaknar till och blir uppmärksam på situationen. Om det är en oviktig händelse, som inte nämnvärt påverkar ditt liv, slinker den kanske bara förbi som ett litet avbrott. Men om den berör dig djupare, väcker den ditt intresse. Överraskningen måste hanteras på ett eller annat sätt.

Till att börja med prövar du de verktyg du har till ditt förfogande och är van att hantera. Men om inga av dessa fungerar för att återställa jämvikten och komma på spåret igen, stiger spänningen. Nu-situationen kräver alltmer uppmärksamhet. Förvirringen griper omkring sig och kan stiga till panik i takt med upptäckten att du faktiskt inte vet hur du skall handla. Du hamnar i ett ”kreativt tomrum” och måste pröva dig fram till något nytt i samspel med omvärlden.

Det är här förändring och utveckling tar sin början. Du märker att du måste agera på ett nytt och mera medvetet sätt. Du letar i ditt inre - i dina känsloreaktioner, tolkningar av situationen, impulser till handling - efter lösningar. Med hjälp av omvärldens gensvar på dina mer eller mindre tafatta försök att hantera situationen, kan du sedan steg för steg leta dig fram till ett nytt tidigare oprövat sätt att vara i världen.

Genom att lyssna på dina inre reaktioner får du reda på hur du uppfattar och berörs av den nya situationen. Gensvaret utifrån ger dig i sin tur information om hur omvärlden uppfattar och reagerar på ditt sätt att uppleva och tackla den. I den mån inblandade parter är villiga att försöka förstå varandras olika perspektiv vidgas medvetenheten om situationens karaktär till er sammanlagda upplevelse av den.

Om parterna förmår att dra nytta av denna utvidgade medvetenhet, ökar naturligtvis chansen att finna en gemensam lösning. En lösning där alla kan få en djupt meningsfull upplevelse av att något annat är möjligt än vad de är vana vid och brukar ta för givet. Det blir då ett sådant utvecklande möte, som kommer att leva kvar inom var och en som var med som en viktig och lärorik händelse - ett ”moment of meeting”.

Både personlig utveckling och utveckling av gemensamma verksamheter kan ske enligt detta mönster. Även om det är samma naturliga utvecklingsprocess som vi alla har praktiserat som spädbarn, behöver den ändå lite skydd och speciell omvårdnad för att hållas vid liv:

• Den bygger på öppenhet, ärlighet och tillit - ett klimat som inte är självklart i alla företag, utan måste skapas och vårdas.

• I vår resultatinriktade mål-medel-präglade kultur har vi svårt att släppa kontrollen och stanna i det kreativa tomrummet tillräckligt länge för att något nytt skall kunna träda fram. I stället för att släppa taget om det gamla beprövade - innan det nya har visat sig - frestas vi att dra förhastade slutsatser som stämmer med invanda föreställningar.

• Förändringen sker genom verkliga upplevelser av nya möjligheter. Det räcker inte att intellektuellt förstå situationen som en intressant tanke eller idé.

• Att dela upplevelser kräver dialog, snarare än den typ av försök att argumentera och övertyga varandra om det rätta svaret, som präglar många av våra vanliga diskussioner.

Hur få med allas perspektiv?

Gestalt utvecklades ursprungligen som en terapimetod. Människor söker psykoterapi när de upplever att något i deras liv är fel, utan att de riktigt vet vad. Eftersom detta är ganska likt vad samhället står inför idag - något är fel, men vad? - har gestalt beprövade metoder och verktyg att möta situationen.

Gestalt bygger i hög grad på filosofen Martin Bubers ”Jag-Du-kontakt” (dialog) och medveten närvaro (mindfulness). Det vill säga varje människas rätt - för att inte säga skyldighet - att ha en personlig relation till det hon möter i sitt liv, till andra människor, meningen med arbetet, naturen, världen och livet i stort.

Förhållningssättet handlar om det personliga valet. Att möta världen med öppna sinnen och öppet hjärta och ta ansvar för sina val och ickeval i såväl privat- som arbets- och samhällsliv. Vi tränar alltså medvetet en mycket högra grad av inifrånstyrning än vad som är vanligt i dagens samhälle.

Gestalt är tillämpad fenomenologi, vilket innebär att det är världen sådan den upplevs ur olika perspektiv som står i fokus. I stället för att söka och luta oss mot någon en gång för alla given och giltig objektiv Sanning, utgår vi från att allas perspektiv är giltiga delar av den totala helheten. Och att vad som känns relevant att uppmärksamma kan växla utifrån vars och ens upplevda behov. Som gestaltkonsulter försöker vi därför att samla de viktigaste inblandade parterna för att tillsammans tackla gemensamma angelägenheter. På olika sätt försöker vi hjälpa dem att dela sina upplevelser med varandra. Hur de från sina olika utsiktspunkter berörs av situationen, vad de har sett, tänkt, känt och fått impulser att göra.

Vi nöjer oss alltså inte med att prata om situationen. I stället försöker vi med olika tekniker - visualisering, vägledda fantasier, rollspel, konstellationer, bild, rörelse, dialog, tomma stolen, etc - att få en upplevelse i nuet av den, där både sinnen, känslor och tankar är engagerade. För det är ju hela upplevelsen vi internaliserar och tar med oss som en lärorik erfarenhet att använda i liknande situationer framöver. Och det är själva färdigheten att tackla knepiga situationer vi vill träna upp. ”Ge en hungrande en fisk och han äter sig mätt för en dag - eller lär honom att fiska”, säger ett kinesiskt ordspråk.

När man lär sig cykla, är det inte själva cykeln man internaliserar - utan samspelet mellan cykeln, cyklisten och terrängen man cyklar i. Det handlar alltså om rörelser, känslor, visuella intryck, upplevelser av balans och fart. Det är hela upplevelsen man tar med sig som en inre bild för framtida bruk i nya cykelturer, på andra cyklar i annan terräng.

Det är sällan man kan se helheten från en enda utsiktspunkt. Det är förmågan att se från olika infallsvinklar som ger en vidgad medvetenhet. Det gäller att verkligen vilja lyssna på varandra. Att inte genast hävda och skydda sitt eget perspektiv så fort någon annan upplever situationen annorlunda från sitt håll. Genom att samla alla inblandades iakttagelser får man en sammanlagd verklighet som är tillgänglig för alla. Därefter kan man tillsammans börja tolka det man upplevt från sina olika perspektiv, genom att gruppera iakttagelserna på olika sätt och se om någon ny och överraskande mening träder fram.

Sådana utvecklingsprocesser hjälper oss när omställningen till en hållbar utveckling kräver att vi bryter ett antal ingrodda vanor. Att vi fyller den globala ekonomin med annat innehåll än resurskrävande och nedskräpande varor. Att vi hittar samspelsmönster som bättre tar tillvara våra olikheter och gagnar människors självrespekt och egna initiativförmåga - och som gynnar fredlig samlevnad här på jorden.

I den omställningen behöver allas perspektiv tas tillvara - liksom allas lust att bidra. Här finns plats för ny- och samskapande! Men då gäller det också att uppmuntra alla människor att dela med sig av sin syn - också människor som inte är vana att bli lyssnade till, med upplevelser som ingen har brytt sig om förr. Vi måste ge dem tid, plats och struktur att dela sina upplevelser på sätt som känns meningsfulla.

Frigörelse från jämförelsespelen

Konsumtionen utöver att trygga försörjningen av våra basbehov är socialt betingad. Strävan efter mer handlar då om jämförelser och platsen i jämförelsehierarkin, om uppskattning och tillhörighet. Just sådana yttrevärldsvärderingar som enligt Hans Zetterberg präglar utifrånstyrda människor (se sid 9). Ett sätt att bryta överkonsumtionen kan då vara att frigöra oss från jämförelseleken. Och att hitta vägar att tillfredsställa behov som bygger på inre värden - typ självförverkligande eller förnöjsamhet och förmåga att finna glädje i det man möter - utan omvägen via statusprylar. Ja även känslan av uppskattning och tillhörighet - utan att behöva yttre mått och bevis på att vi är lyckade människor. Det är då vi kan ha särskild nytta av den träning i medveten närvaro som enligt Csikszentmihalyi kan öka känslan av flyt och lycka i livet (se sid 6).

Egots herravälde

Vad är det då för instans inom oss som driver jämförelsespelet? Enligt Eckhart Tolle (2007) är det egot som är i farten. I dagligt tal säger vi ju också att ”han har ett stort ego” om personer som är skrytsamma och måna om att visa sig på styva linan.

Egot livnär sig på jämförelser och tävling. Det blir därför aldrig nöjt. Egot jämför sig främst med dem som har det bättre - sällan med dem som har det sämre. Det är själva strävan som gäller. Att nå upp till jämförelseobjektens standard. Men behovet av mer är ett bottenlöst hål som aldrig går att fylla. För när man fått det man strävade efter, finns det alltid andra i en ”högre division” att tävla med. Egot har dålig förmåga att stanna upp och njuta av det det har. Det är hela tiden mer, större, exklusivare, snabbare ... som gäller.

För att kunna jämföra sig med andra, behöver egot tydliga mått att mäta sig med. Inre mått som bygger på egna upplevelser duger inte; t ex att jag gillar detta bättre än det där. Nej, tävlingen pågår i yttervärlden och kräver mått som är synliga för alla. Den kräver yttre hållpunkter. Det är här modetrender slås fast. Att man - eller ett inne-gäng av etablerade trendsättare - kommer överens om vilka ideal som skall gälla. Egot strävar sedan efter att vara så perfekt som möjligt i förhållande till dessa. I vad mån man lyckas eller misslyckas i dessa strävanden avgör ens värde som människa, enligt egot.

Egot är helt inriktat på hur vi tar oss ut i andras ögon, hur vi uppfattas av andra. Egot har ingen kontakt med vår inre värld. Meningen med livet handlar om att lyckas i förhållande till givna yttre mål och normer. Därför är egot ivrigt att benämna och förklara allt. Bara sådant som går att beskriva, mäta och kontrollera är giltigt. Likaså blir det väldigt viktigt att idealen håller, att människor är lojala mot dem. De som ifrågasätter uppställda ideal och normer hotar egots hela trygghet i tillvaron. De yttre hållpunkterna måste försvaras till varje pris. Här finns grunden till dogmatism och fundamentalism. För vad skall man hålla sig i om man saknar inre förankring i livet och de yttre ledstängerna hotas att tas bort?!

Egots behov av att vara i centrum för allas uppmärksamhet har drag av paranoia. Misstänksamheten att alla människor skulle vara upptagna med att förfölja just mig är ju väldigt egocentrisk. Högmodig - eller som kompensation för känslan av att ingen ser mig, ingen bryr sig om mig. Hur som helst väcks en försvarsinställning mot en fantiserat fientlig omvärld. Det kollektiva egot hos stammar, nationer och religiösa grupper har också ofta starka drag av paranoia: det är vi goda mot de andra som är onda.

Det är inget fel på egot i sig. Vi har alla vårt ego inom oss. Vi behöver lite beröm och uppskattning och få känna oss stolta över yttre framgångar. Eller vi kan känna oss fel i olika sammanhang. Och visst kan det vara klokt att veta med vilka mått vi troligen blir mätta och bedömda i samhället eller i olika grupperingar. Eller vilka förväntningar människor har på oss och vilka gensvar de blir kränkta och sårade av. Egot hjälper oss att orientera oss i dagens samhälle och att göra välöverlagda val. Men vi är inte bara ego. Vi behöver vara medvetna om när det är egot som blir kittlat och börjar styra, för att kunna frigöra oss från dess dominerande grepp. För så som världen ser ut idag, verkar egot ha alltför stort inflytande.

Överlevnadsreflexer

En annan instans som hindrar oss från att möta ”det som är” med öppet hjärta är våra omedvetna reflexmässiga överlevnadsstrategier. I det limbiska systemet finns amygdala, som hindrar oss från att doppa fingrarna i kokande vatten mer än en gång. Nästa gång vi försöker, ropar hela vår kropp: ”Akta dig, det gör djävligt ont!” Detta är ju väldigt praktiskt. Felet är bara att denna instans är så ”dum”.

Dels kan man inte resonera med den. Den ligger nere i reptilhjärnan och är omedveten och därmed oåtkomlig för intellektet. Dels kan den inte skilja mellan då och nu eller mellan en tänkt och en verklig tiger. Den reagerar med samma rädsla som den smärtsamma upplevelse som först gav upphov till varningssignalen, som om det är samma sak som är på väg att återupprepas.

Detta är ganska dumt och opraktiskt. Mycket av det som upplevdes som ”kokande vatten” när man var ett litet värnlöst och beroende barn, kan vara helt ofarligt när man idag som vuxen har helt andra möjligheter att skydda sig eller gå därifrån. Den skrämmande upplevelsen kan också ha gett upphov till helt irrelevanta orsak-verkan-kopplingar. Om t ex en dam i en röd kappa passerade samtidigt som jag råkade ut för en allvarlig bilolycka, kan åsynen av en röd kappa väcka samma skräck som olyckan gjorde. 

Och, som sagt, eftersom upplevelsen ligger nergrävd i hjärnans äldre strukturer på ett omedvetet känslomässigt plan, kan man inte komma åt automatförsvaret med ord för att försöka förändra det. Det är bara mottagligt för egna direkta erfarenheter; man måste doppa fingrarna i vad kroppen uppfattar som ”kokande vatten” och uppleva att det faktiskt inte bränns, för att automatförsvaret skall bli övertygat och vågar släppa sitt grepp. Det är så vi i gestaltterapi försöker avsluta oavslutade händelser ur det förflutna; genom att försöka skapa situationer där klienten kan uppleva att något annat är möjligt än han genom tidigare (smärtsamma) erfarenheter trodde.

Smärtsamma erfarenheter som inte bearbetas, avslutas och lämnas, ligger kvar i kroppen och färgar vår syn på världen. Vi kan älta en oförätt i evigheter. Samtidigt lagrar vi då på oss ilska, hämndbegär, försvarsberedskap och längtan efter upprättelse. Detta gäller även på kollektiv nivå och kan ge upphov till stamfejder, gatudemonstrationer eller terrorism.

Så länge vi söker en yttre förklaring till vårt inre tillstånd, ger obearbetade smärtsamma upplevelser som ligger kvar i kroppen lätt upphov till negativa tankar. Konflikter eller idén att omvärlden är illvillig eller orättvis kan ju erbjuda utmärkta förklaringar till olustiga känslor. Om vi är omedvetna om den smärta vi bär inom oss, projicerar vi den ofta på omvärlden.

Du kan t ex omedvetet och affektivt dra slutsatsen att orsaken till att du mår dåligt idag är att du tidigare i livet blev illa behandlad. Då utgår du lätt från att världen fortfarande är sådan och blir automatiskt försvarsinställd mot den. När då människor som ärligen vill dig väl blir bemötta som om de hade illvilliga baktankar, känner sig dessa inte sedda sådana de är - och blir kränkta och förbannade. Så får du tillbaka just det dina förutfattade meningar förväntade sig. Så blir din offerroll bekräftad och får ny näring. Som du ropar - får du svar.

Även om det kan verka berättigat med anklagelser, förblir du fångad i ditt ego så länge du lägger skulden på andra och på så sätt ger näring åt ditt omedvetna automatförsvar med dina tankar. Därför finns bara en skyldig förövare: människans omedvetenhet.

Släppa taget om orealistiskt önsketänkande

Den främsta orsaken till olycka är sällan situationen i sig, utan dina tankar om den. Oftast är det tankar om hur det borde vara eller ha varit i stället för hur det faktiskt är/har varit. Det är den visdomen som ligger bakom AA:s ”sinnesrobön” (ursprungligen Mäster Eckhart):

Ge mig kraft att förändra det jag kan förändra!

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra!

Ge mig visdom att inse skillnaden!

Att erkänna fakta är alltid stärkande. Verkligheten vinner i längden, vad vi än tycker om den. Det du tänker ger i stor utsträckning upphov till de känslor du känner. I stället för att vara dina tankar och känslor,var medvetenheten bakom dem! Smyg ömsint på dina vanor och ovanor!

Världen är inte alltid sådan vi skulle önska. Den är vad den är. Det är det vi har att acceptera.

Det handlar inte om att passivt och uppgivet ”gilla läget”, utan om att lägga uppmärksamhet och energi där de gör bäst nytta. Att ägna sig åt det som faktiskt finns snarare än åt det som inte finns - annat än som tankefoster, farhågor, önskedrömmar, glappet mellan ideal och verklighet, oavslutade händelser ur det förflutna, m m.

Det var samma slutsatser som Byron Katie drog när hon 1986 vaknade upp ur en djup depression på ett behandlingshem. Plötsligt var hennes svarta tankar som bortblåsta och glädjen kunde komma in i hennes liv. Från den dagen har livskänslan bara vuxit sig starkare inom henne.

Det var när hon försökte förstå vad som egentligen hade orsakat förändringen, som hon såg mönstret och utvecklade de frigörande stegen i ”The Work” (Katie, B (2002) Älska livet som det är. Malmö: Richters Pocket):

1. Utgå från den person eller situation som du tycker förgiftar ditt liv. Beskriv så levande som möjligt allt som du retar dig på, allt som du tycker är fel med honom/henne eller situationen. Allt som borde vara annorlunda. Skriv ner hur du faktiskt tänker och reagerar, så att detta blir synligt och uppenbart för dig! Samtidigt får du tillfälle att uttrycka din ilska och få den ur dig.

Detta är fakta. Så här tänker och känner du. Sedan är det dags att ta ansvar för att det faktiskt  är du som irriterar dig på allt detta. Det är ingen objektiv och absolut sanning.

1. Pröva sanningshalten i din beskrivning av personen/situationen!  a) Är det sant? Stämmer beskrivningen med verkligheten? Skulle er samvaro bli så mycket bättre om din partner eller den situation du tänker på ändrade sig så som du önskar - eller är det främst dina idéer om hur det borde vara som gör dig illa?  b) Är du alldeles säker på att det är sant? Hur vet du det, hur märker du det?

1. Pröva för vart och ett av dina påståenden vad din uppfattning gör med dig!  a) Vilka känslor väcker den? Hur påverkar den ditt sätt att se på och möta världen? Har du någon glädje av tanken, hjälper den dig i livet?  b) Hur skulle det kännas om tanken uteblev?

Det vi irriterar oss särskilt mycket på är ofta sådant vi minst av allt tolererar hos oss själva: Här har andra mage att uttrycka allt det som jag egentligen också känner innerst inne, men tycker så illa om!

1. Vänd på steken! Vad av det jag har lagt ut på omvärlden handlar i själva verket om mig själv? Hur skulle det kännas om jag tog hem mina projektioner genom att i stället säga ”jag” om allt som jag i pkt 1 tyckte att omvärlden skulle ändra på?  (Medan omvärlden och andra personer kan vara svåra att förändra, kan jag ta ansvar för mig själv och mitt förhållningssätt till verkligheten.)

The Work är ett personligt jobb för var och en, för att rensa det egna synfältet och underlätta kontakten med omvärlden framöver. Det är alltså inget för partnerns ögon.

Egodrivet arbete

När arbetet präglas av egot, arbetar man för att få erkännande, vinst eller makt. Arbetet är bara ett medel för att nå ett helt annat mål än vad själva verksamheten är till för. Ditt arbetet blir i-stället-för ... - en omväg till det eftersträvade målet.

Egot har mycket dålig förmåga att stanna i nuet och möta det-som-är. Det är hela tiden strävan som gäller. Egot har därför enligt Tolle tre dysfunktionella sätt att hantera det innevarande ögonblicket:  1) som ett medel att nå ett framtida mål,  2) som ett hinder, eller  3) som en fiende.

Medel att nå ett mål: Framtiden finns bara som en tanke. Du är aldrig helt och hållet närvarande, när du hela tiden är upptagen med att komma någon annanstans. Till målet där framme, som är något annat än det du gör just nu.

Västerländska bergsbestigare i Himalaya märkte att trots att de själva var väldigt trötta när de slog läger, var deras bärare/sherpas sällan det. När de undersökte varför, upptäckte de att sherpas hela tiden var närvarande i nuet. De var där de var, på väg, och kunde njuta av själva vandringen, solen som sken på dem, utsikten, fjärilen de mötte. Västerlänningarna hade ständigt siktet inställt på bergstoppen och var upptagna av hur långt det fortfarande var kvar dit. I stället för att fokusera på det som var för handen, uppmärksammade de det som inte fanns, vad som fattades mellan målet och nuet. De kunde inte vila i nuet och njuta av det.

Hinder som skall övervinnas: Livet betraktas som en räcka problem som måste lösas innan du kan vara lycklig och känna dig tillfreds nog att verkligen börja leva. Lyckan är villkorlig och måste förtjänas. Den kan inte bara tas emot sådan den erbjuds i stunden. Det är här som otålighet, frustration och stress uppstår.

Fiende: När du gör sådant du verkligen ogillar, bannar eller grämer dig över saker som händer eller har hänt, ser världen i termer av ”borde” eller ”borde inte”, av skuld och anklagelser, då dömer du det som är, det som redan är ett faktum. Den yttre verkligheten som avspeglar ditt inre tillstånd upplevs då som fientlig. Och som du ropar får du svar. Så om du behandlar världen som fientlig, svarar den ofta upp mot dina förväntningar och blir fientlig.

Från Jag-Det till Jag-Du

Egot har en instrumentell syn på omvärlden och betraktar den som ett medel till något. Eller som orsak till det egna inre tillståndet. Egot har en ”Jag-Det-relation”, ett subjekt-objekt-förhållande med sin omvärld. Omvärlden skall hela tiden hanteras på ett eller annat sätt. Egot måste ständigt göra något för att ....

En del av att umgänget med omvärlden blir så inriktat på att göra något, har att göra med jämförelsespelet där allt blir en tävling. Där självförtroendet kan få sig en knäck och avunden kittlas av att någon annan är duktigare eller mera omtyckt än man själv. Hur mycket skitsnack pågår inte på många arbetsplatser ute i korridorerna eller vid kaffeborden redan kring existensen av någon arbetskamrat som är osedvanligt angenäm, duglig, flitig, modig. Hur ofta är inte en sådan person utsatt för olika former av förtal, misstänkliggörande och tuff konkurrens, utan själv vilja konkurrera?!

En väg att frigöra sig från jämförelsespelet är alltså att bryta egots herravälde.

Om egots umgänge med omvärlden i hög grad präglas av en ”Jag-Det-inställning”, så finns en helt annan hållning att pröva: ”Jag-Du”. Jag-Du-möte myntades av filosofen Martin Buber som arbetade vidare med existentialismens betoning av det personliga, existentiella mötet med omvärlden. Jag-Du betecknar just det äkta personliga mötet - med en annan människa eller med en företeelse i världen. Det innefattar inlevelseförmåga/empati, att verkligen se och ta in den andre, sätta sig in i hans/hennes situation och låta sig beröras - utan att tappa bort sig själv. Här handlar det om möten mellan två (eller flera) subjekt med eget existensberättigande som ömsesidigt respekteras.

Jag-Du-mötet handlar inte enbart om möten människor emellan, utan är ett förhållningssätt till världen. Att möta en fågel, ett träd, ett äpple, ett ljud, solskenet, regnet eller vad som helst med hela sin varelse, kropp och själ - och låta sig beröras på ett eller annat sätt (bli överraskad, glad, uppfylld, imponerad, nyfiken, ledsen, arg, upphetsad, rädd, lugn) - och i ord, handling eller bara känsloupplevelse ge något gensvar (avnjuta det, fly undan, attackera, röra vid det, undersöka det, smaka, lukta, ge verbala gensvar, ...) - stanna med det och växelspela med det tills mötet känns avslutat, därför att man är mätt på det och börjar tappa intresset. Det är så vi lär oss allt mera om världen och om oss själva i världen; det är så vi konstruerar våra kartor av verkligheten. Även signaler inifrån - törst, hunger, leda, lust, ... - kan initiera sökandet efter ett Jag-Du-möte i den miljö man befinner sig i just nu.

Om egots Jag-Det-inställning är fokuserat på att göra, ger Jag-Du-hållningen mycket mera utrymme till att bara vara. 

Fig 1. Jag-Du-mötet

Bland inre reaktioner som kan ha väckts av situationen finns även tankar och fantasier, förhoppningar och farhågor och annat som kan vara sprunget ur egots behov. Men genom att de tillkännages, kan de inte verka i det fördolda, utan är bara en del av den verklighet som Jag-Du-mötet handlar om. Genom att egots behov på detta sätt kommer upp på bordet, kan man bli medveten om dem och kan ta ansvar för dem.

HÄR & NU

Jag-Du-mötet kan bara ske här och nu. Liksom Jag-Du-mötet handlar Här & Nu om den konkreta fenomenologiska upplevelsen - till skillnad från det mera distanserade ”prat om” där och då som en intressant historia därute, som man inte behöver ha någon personlig känslomässig kontakt med; där man byter och bryter åsikter mot varandra. Här & Nu handlar alltså om någonting mer än själva tidsdimensionen. Det handlar om kontaktens kvalitet. Här och nu kan jag vara väldigt medveten och berörd av något som hände där och då. Det kan vara så levande i mig, att jag kan möta det som om det händer här och nu. Därför talar vi också om medveten närvaro (eller mindfulness).

Det handlar om att möta ”det som är”, vare sig det är en aktuell människa/företeelse eller en minnesbild, dröm, tanke eller annat som just nu lever i mitt medvetande - till skillnad från intellektuella diskussioner om hur det borde vara eller kunde vara utifrån ideal och föreställningar av olika slag.

Just detta, att personligen möta det som är, är kärnan i fenomenologin. Vi lever inte i en absolut, objektiv, mätbar värld, utan i den subjektivt upplevda världen. Som gestaltterapeut har jag lätt att känna mig hemma i fenomenologins kärnbegrepp ”upplevelsevärlden” , ”den levda kroppen”, ”intersubjektivitet”. Och det är väl inte så konstigt för vi är samma andas barn. Förutom österländsk filosofi grundas gestalt på existentialism, fenomenologi och gestaltpsykologi. Merleau-Ponty, en av den moderna fenomenologins främsta förespråkare, umgicks mycket med Sartre (existentialism) innan han träffade Husserl (fenomenologins grundare). Dessutom var gestaltpsykologin och fenomenologin starkt påverkade av varandra. Både Merleau-Ponty och Fritz Perls arbetade tillsammans med Goldstein med hjärnskadade krigsoffer från första världskriget och lärde sig mycket om samspelet kropp-själ (vad man idag kallar neuropsykologi).

Ett av gestaltterapins viktigaste verktyg är just fenomenologiskt fokuserande - att stanna med det som är här och nu. Att vara nyfiken på vilka fenomen som aktiveras i det aktuella Jag-Du-mötet och hur dessa fenomen samspelar. Vad är det jag fångar upp med mina sinnen, ser, hör, smakar, luktar, känner med huden (ytterzon)? Vad händer i min kropp? Känslor, kroppsförnimmelser, överlevnadsreflexer (pirr, spänning, fjärilar i magen, hjärtat i halsgropen, tårar, värme, värk, impulser till handling, ...) (innerzon). Vilka tankar lägger jag märke till? Tolkningar, fantasier, förhoppningar, farhågor, minnen, drömmar, ... (mellanzon). Att notera vad som händer i samtliga tre kontaktzoner och undersöka samspelet och vad detta har att säga oss.

Redan genom att mötas och vara i det som är sker en förändring (den paradoxala förändringsteorin). Du kan bara röra dig från den plats där du står. Genom att stanna upp här, se dig omkring lite noggrannare och lägga märke till hur du reagerar blir du klarare över om du vill flytta dig och i så fall åt vilket håll. Om jag som konsult/terapeut går över från Jag-Du till Jag-Det och har ambitioner åt dig, väcks en motkraft och vi hamnar i kamp. ”Don´t push the river!” säger Perls. Gestalt bygger på egna val och eget ansvar. Som gestaltutövare kan vi försöka visa på vad som är och genom experiment bjuda på upplevelser av olika nya möjligheter och valsituationer - i den mån du vill delta i detta.

Som hjälpare handlar det alltså inte om att göra något med den andre. Bara genom att vara med henne och hjälpa henne att uppleva det hon upplever i just den stunden kan hon få en glimt av vad som är möjligt, en glimt av vad som redan finns inom henne. Det är detta man i zentraditionen kallar Satori - ett ögonblick av Närvaro, då man kopplar bort rösten i huvudet och alla dess tankeprocesaer.

Det bästa du har att erbjuda - är dig själv

När du är närvarande, när din uppmärksamhet är helt och hållet i nuet, då kommer detta att märkas i det du gör. Lägg t ex märke till hur du själv påverkas av att vara i närheten av människor som helt går upp i det de gör - en musiker som är ett med sin musik, ett barn som är totalt uppslukad av sin lek, ett intensivt samtal. Du är närvarande när det du gör inte enbart är ett medel till ett ”i-stället-för-mål” (pengar, prestige, att vinna) utan är tillfredsställande i sig, när du finner glädje och livfullhet i det du gör.

Kritik och skuldbeläggning är en attack mot egot, som ofta genast blir aktiverat och försöker återupprätta sig genom självrättfärdigande, försvar eller motanklagelser. Pröva då att i stället för att gå i försvar - inte göra någonting. När du inte längre försvarar eller försöker stärka din mentala självbild, släpper du din identifikation med den yttre formen och ger ditt ”varande”, ditt väsen plats att träda fram. Om du är nöjd med att inte vara någon särskild, nöjd med att inte utmärka dig, nöjd och trygg med att vara den du är - då är du i samklang med universums kraft.

Själv brottades jag förr mycket med temat duga/inte duga. Kanske var det just därför jag uppmuntrande skrev ”Det bästa du har att erbjuda - är dig själv” i inbjudningar till seminarier av olika slag. Och jag menade det: Det kan aldrig bli bättre än det du i varje nu helhjärtat bjuder - om du är där med hela din varelse och inte håller en del av dig upptagen med att bedöma dig själv genom jämförelser och självförebråelser. Det var det jag ville ge mina gruppdeltagare en egen upplevelse av. För när denna tanke lämnade huvudet och ramlade ner i magen på mig som ett faktum som även gällde mig, då vände hela mitt liv. Då släppte jag min identifikation med egot.

Detta att helhjärtat vara i det du gör, är något man förstår inom idrottsvärlden. Det är det som får Ingemar Stenmark att säga: ”Det är bara å åk!” Eller som fick Björn Borg att fokusera varje boll för sig, oberoende av hur han låg till i matchen. Eller när TV-kommentatorn säger: ”Nu börjar nerverna spöka” när skidskytten börjar bomma sina skott just när han har som störst chans att vinna. Och när Sanna Kallur efter sitt världsrekordlopp glädjestrålande utbrister: ”Det bor en liten häckdjävul i mig. Det svåra är att släppa taget och springa avslappnat och överlåta själva loppet åt henne. Det kan jag nu!” Idrottsstjärnorna vet vad medveten närvaro är. Genom egna direkta erfarenheter och genom mental träning.

Låt dig förundras över livets mysterier

Att man inom en så prestationsinriktad värld som idrottens förstår innebörden i dessa luddiga begrepp, beror nog på det snabba utbytet i form av förbättrade resultat. För många andra i vår mål-medel-tänkande kultur verkar det helflummigt att de goda resultaten skulle komma som en följd av att man släpper tanken på dem.

Vi är tillbaka vid svårigheten att förklara vad det nya är. Så här långt är det främst beskrivet i termer av vad det inte är: Det är inte mål-medel-tänkande. Det är inte mera av det vi har eller gör idag. Det handlar om att inte identifiera sig med egot eller offerrollen. Men vad är det nya? Nyckelorden är medveten närvaro. Medveten närvaro i vad?

Tolle gör sina försök att klargöra genom att särskilja ”objektmedvetenhet” från ”rymdmedvetenhet”. Han pekar på hur de flesta människors liv till bredden är fyllda av saker: materiella saker, saker att göra, saker att tänka på. Denna objektmedvetenhet behöver balanseras av rymdmedvetenhet. Där rymdmedvetenhet betyder att man förutom att vara medveten om saker - vilket alltid inbegriper sinnesförnimmelser, tankar och känslor - också uppfattar en underström av medvetenhet, där du är medveten om att du är medveten.

Om du någonsin har upplevt en förundran när du tittat ut i rymden och kanske t o m känt en djup vördnad inför detta oförklarliga mysterium, betyder det att du för ett ögonblick har släppt taget om din önskan att förklara och benämna och har blivit medveten om inte bara föremålen ute i rymden utan också om rymdens oändliga djup.

När ögat inte finner något att betrakta, upplevs detta ingenting som rymd. När örat inte finner något att höra, upplevs detta ingenting som stillhet. När sinnena, som är utformade för att uppfatta formens värld, möter en frånvaro av form, då döljer formen inte längre det formlösa medvetandet som ligger bakom perceptionen och som gör all perception och alla upplevelser möjliga.

När du får höra talas om den inre rymden kanske du börjar leta efter den som om du letade efter ett föremål eller en upplevelse. Men så kommer du aldrig att finna den, eftersom den finns inom oss. T ex finns ett gemensamt drag i förmågan att se skönheten, uppskatta enkla saker, njuta av sitt eget sällskap och bemöta andra med kärleksfull vänlighet. Detta gemensamma drag är känslan av förnöjsamhet, frid och livfullhet som finns i den osynliga bakgrund utan vilken dessa upplevelser inte vore möjliga. Vi har en del inneboende förmågor som hör själva livet till. Förmågan att känna igen liv när vi möter det.

Det är från den inre rymden, från det obetingade medvetandet självt, som sann lycka, glädjen att bara finnas till kommer. För att vara medveten om små obetydliga ting behöver du vara stilla inombords. En vaken stillhet. Ta några djupa andetag för att komma hem till dig själv! Var stilla! Titta! Lyssna! Var närvarande! Känn innebörden i Jag Är - här - i denna värld - just nu.

Verklighet i flera dimensioner

Tolles sätt att särskilja rymdmedvetenhet från objektmedvetenhet påminner om skillnaden mellan höger och vänster hjärnhalva. Där höger hjärnhalva fungerar intuitivt och icke-linjärt och uppfattar helheter och övergripande mönster - medan vänster hjärnhalva tänker linjärt, sekventiellt och logiskt. Där rymdmedvetenheten verkar höra hemma i höger hjärnhalva, medan objektmedvetenheten omfattas av vänster hjärnhalvas mål-medel-tänkande.

Ralph Jenkins & Marie Örnesved (2010) gör i sin bok Sensitelligent - a guide to Life samma uppdelning. De talar om ”den 4- eller flerdimensionella värlen, 4D (kvantvärlden): Intuition” som handlar om varande, kontemplation och mera andlig medvetenhet byggd på universella lagar - till skillnad från ”den 3-dimensionella världen, 3D (Newtonvärlden, sinnenas värld): Logik” som mera bygger på görande, resonerande, kontroll, mätbarhet. 3D är en utveckling av lägre dimensioners överlevnadsinstinkter och hjälper oss att hitta praktiska lösningar på hur vi skall klara vår materiella basförsörjning och skapa regler och normer som kan stötta en trygg och ordnad samlevnad.

Medan 3D är inriktad på görandet, på hur vi skall sköta våra jordiska åligganden, handlar 4D om vårt varande, hur vi berikar våra liv och ger dem mening. Vårt sätt att leva kärleksfullt och tillitsfullt. Att våga tro på livets och kärlekens kraft, även om en del egna erfarenheter pekar åt andra håll. Att acceptera det som är och våga överlämna oss till Livet; att våga lita på processen och överlämna sig till den.

Tillit och intuition, 4D:s förhållningssätt: I sin bok listar och beskriver Jenkins & Örnesved ett antal förhållningssätt som leder till och bygger på tillit och intuition. De som vill få hjälp att tolka och hantera respektive förhållningssätt kan få utmärkt vägledning av deras bok ”Sensitelligent”. Här nöjer jag mig med att räkna upp dem och överlåter resten åt läsarens egen förmåga att meditera över dem och ta vara på sina egna reflexioner.

Alltså, koncentrera dig på vart och ett av nedanstående förhållningssätt, ett i sänder: Blunda, ta några djupa andetag, upprepa förhållningssättet tyst för dig själv och lägg märke till vilka tankar, känslor och reflexioner det ger upphov till.

• Jag accepterar det som är
• Jag är närvarande i det jag möter
• Jag är i min kraft, jag ger helhjärtat av mig själv
• Jag förstår min smärta
• Jag ber om råd och vägledning när jag behöver det
• Jag skapar genom att lita på min intuition
• Jag fattar mina beslut inifrån mig själv
• Jag följer min inre kompass
• Jag förlåter, försonas med det som har varit
• Jag älskar mig själv för den jag är
• Jag älskar andra för dem de är
• Jag säger nej till gamla förlegade tankesystem
• Jag uttrycker öppet och tydligt min sanning
• Jag är öppen för att ta emot det oväntade
• Jag tar ansvar för mina handlingar
• Jag tar ansvar för mina känslor
• Jag litar på processer jag deltar i
• Min närvaro är neutral

Den som vill kan hämta en färglagd bild av detta på www.sensitelligent.com 

Rädsla och kontroll: Vad som kan sabotera våra försök att lyfta oss till 4D är ett antal företeelser i 3D, som fördunklar synen:

• Vrede
• Förnekande
• Tvivel
• Smitning, undanflykter
• Förväntningar
• Rädsla
• Skuld
• Identifiering med egot
• Smärta
• Tidigare erfarenhet
• Projektion, skylla på omvärlden
• Försvarsinställning
• Bortförklaringar
• Spekulationer
• Stress
• Egot
• Oro

Återigen ser vi brottningen mellan inifrånstyrning och utifrånstyrning, mellan 4D:s helhetssyn och förankring i universella värden och 3D:s kast mellan snabbt föränderliga och kortsiktiga yttre krav och förväntningar och de känslostormar de orsakar. Men det kanske inte är antingen-eller, utan både-och.

I min ungdom tog jag ofta mina problem med mig till skogs och delade dem med ett löv eller ett grässtrå. Som 17-åring och olyckligt kär kunde jag av hela mitt hjärta uttrycka att livet inte var värt att leva. Och som blad kunde jag svara mig själv: ”OK, det är sant, det gör djävligt ont. Och samtidigt, du är 17 år - och livet är mångdubbelt längre. Och därute finns många fler tjejer som du ännu inte har träffat. Så chansen är ändå ganska stor att kärleken åter kan blomma och livet blir värt att leva igen.” För mig var det mycket läkande att både få dela den aktuella smärtan - och få betrakta situationen i ett lite vidare perspektiv. Trots att de motsade varandra var båda perspektiven lika verkliga.

I jämförelse med den jordnära konkreta 3-dimensionella världen kan den mera andliga 4-dimensionella upplevas som väldigt abstrakt och luftig. Som en fantasi eller vision och önskedröm snarare än en verklighet. Att så många människor har delat liknande andliga upplevelser och kan känna en innebörd i många andliga begrepp antyder dock att de är verkliga på något sätt. Förutom att de hör hemma i höger hjärnhalva, som är svåråtkomlig med ord, kan svårgripbarheten handla om bristande observationsinstrument.

Även om Newtons fysik duger väl till att förklara de flesta observerbara fenomen, öppnade Einsteins fysik helt nya dimensioner. Einstein och kvantfysikerna upptäckte att världen kan förstås som antingen massa eller energi (e=mc2). De studerade mikrokosmos - förbi cellnivå, molikulär nivå och atomnivå ner på subatomär nivå och kvantnivå (tomrummen). Där skillnaden mellan atomnivån och den subatomära nivån är lika stor som mellan den värld av träd och stenar som vi uppfattar med våra sinnen och atomnivå. På dessa nivåer upptäckte man att det vi vanligtvis kallar materia i själva verket till 99,9 % består av tomrum. Så stort är avståndet mellan atomerna i förhållande till deras storlek, och det finns lika mycket rymd inom varje atom. Dessutom är ingenting avskilt, utan allt hänger ihop och befinner sig i ständigt energiutbyte. Så ser verkligheten ut.


Faktum är att vi lever i både Newtons värld och kvantvärlden samtidigt. Så länge objekt har tillräckligt stor massa för att ha ett gravitationsfält, lyder de Newtons lagar. Objekt med mindre massa än så följer kvantfysikens lagar. Och de förra större objekten innefattar ju de senare mindre.


Samtidigt kan kvantvärlden bära sig märkligt åt. T ex kan ljus antingen visa sig som partiklar (fotoner) eller som vågor. Om en forskare vill undersöka ljus i form av partiklar, är det så det kommer att presentera sig. På kvantnivå finns alltså inga objektiva observatörer, eftersom forskarens intentioner påverkar resultatet. Hur detta går till är inte klarlagt, men att det sker är man överens om. Fenomenet kallas Bell´s teorem.


Intressant nog är synapserna, d v s gapet mellan nervcellerna i vår hjärna, av samma storleksordning som objekt har på gränsen mellan Newtonvärlden och kvantvärlden. De två världarna möts alltså i vår hjärna. Detta kan förklara något av tankens påverkan på kroppen, där tankarna från kvantvärlden samspelar med fysiologiska företeelser i Newtonvärlden.


En annan aspekt är iakttagelsen ur kvantvärlden att där du lägger din uppmärksamhet, dit går energin. Tänk t ex en stund på din högra hand - och lägg märke till vad som händer. Växla sedan fokus till din mage eller din nacke - och märk vad som händer. Min gissning är att du efter ett tag kommer att känna värme och ett pirrande energiflöde där du lägger uppmärksamheten. Eller en spänning eller smärta om platsen är blockerad, så att energin inte har fritt flöde.

Utöver att vara en materiell organism styrd av kemiska reaktioner av olika slag kan vi alltså betrakta människan som en energivarelse. Vi kan tala om livsenergi och livsflöde som är något formlöst.

Det besvärliga är att tanke och ord tillhör formens värld i vänster hjärnhalva; de kan inte uttrycka det formlösa. Detta är bara tillgängligt genom någon form av direktupplevelse. Kan jag förnimma min inre rymd, min egen närvaro - förnimmelsen av Jag Är? Är jag medveten inte bara om vad som händer just nu, utan också själva Nuet som den levande tidlösa inre rymd i vilken allting sker? Pröva genom att skärpa uppmärksamheten på ingenting! Det är just denna förmåga de flesta meditationsformer är avsedda att träna upp. Genom stillhet som blockerar tankebruset.

Det handlar om att ta emot intryck från yttervärlden eller inifrån dig själv precis sådana de är, utan att försöka förstå dem, benämna dem eller kategorisera in dem i något välbekant sammanhang. Att bara lyssna på ett ljud och märka hur det låter - innan du tänker att det är en bil som kommer därifrån, vilket kan betyda att .... Eller umgås ett tag nyfiket och uppmärksamt med signalerna från din kropp - utan att försöka styra dem eller tolka dem; låt dem leva sitt eget liv och lägg märke till vad som händer med dem; låt dem utveckla sig på sitt eget sätt och i sin egen takt - tills själva processen eventuellt säger dig något. Det vi inom gestalt kallar ”fenomenologiskt fokuserande” eller ”awareness continuum”.

Detta tomrum liknar i hög grad det kreativa tomrum jag talat om tidigare. Där vi släpper mål-medel-tänkandet och överlämnar oss till det som är. Där vi låter Varandet fylla våra handlingar, så att vi inte tappar bort oss i det vi gör.

Lev den du är

Du har att leva ditt liv som den du är, i samspel med den värld du lever i. Ingen utifrån rätt att definiera vem du är eller vad du bör göra med ditt liv. Det kan bara du göra genom själva samspelet mellan å ena sidan dina behov och önskningar och å den andra möjligheterna att tillgodose dessa i den omvärld du lever i - eller mellan omvärldens krav och förväntningar på dig och dina gensvar på dessa.

Egot har en tendens att skapa motsättningar i samhället genom att fragmentera verkligheten i ditt eller mitt, rätt eller fel, vinnare eller förlorare. Handlingar som inte skapar motreaktioner är de som syftar till att befrämja det goda för alla inblandade. De är inte till för mitt land utan för mänskligheten, inte för min religion utan för att öka medvetenheten hos alla människor, inte för min art utan för naturen och alla förnimmande varelser. Ju mera du kan befria dig från egots självcentrering, orealistiska behov av att styra och kontrollera livet och dess sedvanliga fragmentering av verkligheten i antingen-eller - desto rikare kan utbytet av samspelet med omvärlden bli.

När du släpper taget om din önskan att förklara och benämna, kan du uppleva den medvetna närvarons underström. Medvetet handlande är när det du gör är i samklang med den du är. Det är inte vad du gör utan hur du gör det som avgör i vad mån du uppfyller ditt inre syfte att bli medveten och fortsätta att vara medveten.

Samskapandets glädje

Hur väl ditt arbete och annat du gör är i samklang med den du är och det som är, d v s hur medvetet ditt handlande är visar sig på tre sätt: accepterande, glädje och entusiasm.

Accepterande: Just nu kräver den här situationen och den här stunden att jag skall göra det här - och därför göra jag det gärna. Jag accepterar det som är och förlorar mig inte i orealistiskt önsketänkande eller bittert klagande.

Glädje: Låt glädje snarare än upplevelsen av brist motivera dina handlingar. När du helt enkelt gör det du tycker bäst om att göra - utan strävan att själv uppnå något särskilt med detta - blir arbetet som roligast. Det är då du troligen som allra mest kommer att berika andras liv med dina kreativa handlingar.

Entusiasm innebär att du finner en djup glädje i det du gör samtidigt som du ser en mening med det. Att det har ett yttre syfte som du gillar. Entusiasmen skapar inget motstånd. Den konfronterar inte. Den skapar inga vinnare och förlorare. Den smittar ofta av sig på andra och inkluderar snarare än utestänger. Där egot i sin strävan ofta försöker ta från någon eller något, kan entusiasmen ge av sitt överflöd. Entusiasmen och egot kan helt enkelt inte existera tillsammans.

Du lever i ett sammanhang och har att på ett eller annat sätt hitta ett livsrum här där du får plats att leva som den du är. Finner du det där du är, är allt gott och väl. Men om du märker att du måste stympa dig eller på andra sätt vara dig själv otrogen för att passa in, är det din sak att göra något. Ingen annan kan leva livet åt dig, eller se till att omständigheterna passar dig. När du inte kan acceptera din nuvarande situation eller kan finna någon glädje och entusiasm i ditt liv, får du flytta dig och/eller i samspel med din omvärld samskapa ett sammanhang där du kan och vill leva ditt liv. När du är ärlig och tydlig med dig själv, kan omgivningen vakna till och få en chans att se dig, lära sig något om hur människor kan ha det i detta sammanhang, bry sig om dig och kanske försöka svara upp mot dina behov. Och omgivningens ärliga gensvar på dina signaler ger dig en chans att vakna till och undersöka om det är något i din syn på livet som i onödan gör dig olycklig, om du t ex har fastnat i orealistiska förväntningar på hur livet borde vara. Genom sådana öppna och ärliga dialoger kan ett nytt och människovänligare samhälle samskapas.

Eftersom man från början inte har någon klar definition av hur problemet ser ut, vad som är fel eller hur en tillfredsställande lösning ser ut, fungerar inte vårt intränade mål-medel-tänkande. I stället är det en skapelseprocess där vi genom en fortlöpande dialog tillsammans söker oss fram mot ett ännu okänt tillstånd, som när det är förverkligat kan upplevas som en tillfredsställande lösning. Det är som att måla en tavla, där själva målandet börjar leva sitt eget liv genom dialogen mellan konstnären och den halvfärdiga bilden. Vad som vägleder är de inre gensvaren på varje nyskapat element. Det är här som accepterande, glädje och entusiasm kan användas som tecken på att man är på rätt väg.

Vars och ens upplevelse av att något känns väldigt fel, kan alltså användas som startsignal för sådana här samskapelseprocesser. Genom dessa kan samhället förändras steg för steg, så att vi till slut får en mera hållbar utveckling präglad av kärlek mera än ego-behov.