Här kommer första avsnittet:
ÄNTLIGEN VUXEN
En 70-årig gestaltterapeuts reflexioner kring
hållbar utveckling, framstegsmått och
kärlekens kraft
Inledning
Länge ville jag förändra världen, för att själv helhjärtat vilja delta i den. Först som rebelliskt skolbarn till förtret och bekymmer för mina föräldrar och lärare. Senare försökte jag först som konsult i framtidsorientering och förändringsprocesser och därefter i arbetsetik att få den västerländska civilisationen att ändra utvecklingsriktning. Att mera medvetet intressera sig för meningen såväl med som i arbetet. På vilka sätt vi bidrar till ökad livskvalitet genom vad vi åstadkommer i vårt arbete. Och hur sättet att arbeta ger människor den utmaning, utlopp för skaparlust, samhörighet, synlighet, respekt m m som är så viktiga för såväl självkänsla som livskänsla. Att göra livskvalitet till mål - och betrakta tillräcklig vinst som medel och överlevnadsvillkor. I linje med Russel Ackoffs liknelse: ”Vinsten är för företagen vad syret är för människan. Syret är nödvändigt för vår överlevnad, men livet handlar inte om syre.”
Det var en inspirerande verksamhet. Runt Stiftelsen Arbetsetik samlades ett antal likasinnade från olika delar av samhället och hade stort utbyte av varandra. Företagsvärlden var dock ganska svårflirtad. Kanske därför att det då på 1970-80-talet ännu fanns utrymme att trampa vidare i gamla invanda spår. Jag minns t ex hur ett gäng från Skandia visionerade frejdigt och spännande kring sin framtida verksamhet som ”the human company”. Men när det sedan gällde att förverkliga visionerna, sa man: ”Nja, folk kommer att tycka att vi är knäppa. Och vi har det ju ändå bra som vi har det, vi behöver inte förändra oss. Så vi struntar i det.” På olika sätt signalerade mina klienter: ”Det är roligt att lyssna på dig och leka med dina tankar, men nu måste vi hem och tjäna pengar. Det är ändå det det handlar om.” Och jag kände mig mera som någon i underhållningsbranschen än som den förändringskonsult och världsförbättrare jag ville vara.
I lågkonjunkturen 1978-79 var arbetsetik bland det första företagen skar ner på. Ludvig Jönsson blev Pastor Primarius och jag gav mig ut på arbetsmarknaden, utan att få något jobb på över ett år. I samma veva skilde jag mig. Mitt liv låg i spillror - och jag började gå i psykoterapi. Efter något år sa min terapeut att hon tyckte att jag skulle bli terapeut. ”Och säg nu inte”, sa hon ”att det inte räcker att sitta ner med enskilda människor!” Jag hade ju sysslat med de stora frågorna kring vad USA eller Sydafrika borde göra. Men så slog det mig att det nog är genom enskilda människor som i sitt vardagsarbete brinner för något, som verklig förändring åstadkoms. Människor som strålar ut sitt engagemang och på så sätt smittar andra människor.
Så jag utbildade mig till gestaltterapeut. Främst inspirerad av Lasse Norberg, som också fanns med i kretsen kring Arbetsetik. Jag gick GestaltAkademins utbildning och träffade min fru Barbro. Bl a tillsammans med henne arbetade jag sedan 1985 på heltid som gestaltterapeut för individer, grupper och par.
Det tog mig några år att känna mig hemma i min nya roll som terapeut och kunna släppa min prestationsångest. Men när detta var gjort, var det paradiset för mig. Att upptäcka att jag kunde vara till nytta och glädje redan genom min helhjärtade närvaro. Att tas tillvara som vanlig hygglig människa. Där mina ärliga gensvar fungerar som spegel, bollplank eller strålkastare som belyser livsutrymmen som klienten av olika skäl inte uppmärksammat. Där jag med utgångspunkt i vad klienten tar upp tillsammans med honom utforskar vad det kan vara att vara människa fullt ut. Där jag lär mig lika mycket som klienten - och dessutom får betalt för det.
Som konsult hade jag ambitioner åt klienten. Jag hade idéer om i vilka banor företagen borde tänka och vilken typ av mål de borde ha som riktmärke. Jag försökte övertyga dem om hur klok jag var och hur illa det skulle gå för världen och dem, om de inte förstod. Som terapeut gäller det att hjälpa klienten att själv hitta fram till det liv han vill leva. Då kan man inte säga till honom hur han bör leva, utan bara vara med som ledsagare i hans brottning med livet och de val det inbjuder till eller påbjuder.
Anledningen till att man söker terapi är att invanda mönster inte fungerar tillfredsställande längre. Något är fel, men man vet inte riktigt vad. Är inte dagens samhälle i en liknande situation, med tanke på klimathot m m?! Mer av det vi redan har och gör blir fel. Vi kan inte bara springa fortare och fortare i gamla intrampade spår. Vi måste göra något annat, men vi vet inte riktigt vad. Eftersom gestaltterapin är utvecklad för att möta just denna typ av situation, har vi en rad verktyg att tackla den. Det är för att belysa detta, som jag vill skriva denna bok.
Att den fått titeln ”Äntligen vuxen” handlar om att jag vuxit ur ambitionen att övertyga världen om att den bör förändras - och hur. Samtidigt har naturen och en större global medvetenhet gjort (väst)världen mer förändringsvillig än förr. Så jag vill bara bjuda på mitt perspektiv, berätta hur jag ser på dagens situation och vilka möjligheter att tackla den som jag ser från min utsiktspunkt. Denna pusselbit kan sedan tillsammans med andra tillgängliga perspektiv, bidra med sin del till en rikare helhetsbild.
Hur ser jag på dagens situation?
Hur ser då min pusselbit ut? Vad är det jag främst lägger märke till - och hur reagerar jag på detta? Vad ser jag för möjligheter att möta situationen?
1. Hållbar utveckling
Hållbar utveckling har de senaste åren blivit en självklar ledstjärna i hela världen. Stor enighet råder om att vi har nått gränsen för vad vår gemensamma planet tål på en rad områden. Tydligast manifesterat i de klimatförändringar som hotar till följd av vår samlade verksamhet och vårt sätt att leva.
Begreppet myntades av ”Brundtlandkommisionen” och definierades 1987 i FN-rapporten ”Vår gemensamma framtid” som ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Hållbarheten byggs på tre grundpelare i harmonisk balans: ekonomi, miljö och sociala värden.
2. Bristsamhällets kartor fungerar inte längre
Våra mål, verktyg och sätt att organisera samhälle, arbetsliv och privatliv har under lång tid präglats av våra ambitioner att besegra bristsamhället. Fokus har därför till stor del lagts på ekonomisk tillväxt och ökad materiell välfärd. Vi har tagit för självklart att mera pengar mer eller mindre automatiskt leder till att vi får det bättre.
Men nu börjar det på allvar gå upp för oss, att jorden inte tål mycket mer av det vi redan har och gör idag. Kanske också att vi inte blir så mycket lyckligare av att konsumera mera. Samtidigt stannar ekonomi och världshandel om vi slutar konsumera. Vi står inför svåra dilemman som vi måste hantera på ett eller annat sätt. Men vi vet ännu inte hur.
3. Mål-medel-tänkandet har varit effektivt
När vi har väldefinierade mål eller problem - gärna kvantifierbara - är vi oerhört skickliga på att hitta verktyg och vägar att ta oss an dem. Det är så vi har tagit oss till månen. Det är också så vi försöker tackla klimathotet, genom att minimera utsläppen av växthusgaser. Eller där institutioner av olika slag försöker identifiera och mäta olika kriterier att lägga till grund för miljömärkning, rättvisemärkning och annan certifiering, för att hjälpa oss att välja miljösmart i butiken, eller att identifiera framsynta företag att investera i eller arbeta åt.
Det är också när vi börjar sätta upp tydliga mål - eller snarare ramvillkor - vad gäller olika slag av nedskräpning eller missbruk av mänskliga rättigheter som utvecklingen av hållbara mönster tar fart, ofta stöttad av ”gröna skatter”, ny infrastruktur och informationskampanjer. Vi ser t ex hur marknaden för och utvecklingen av miljöbilar har vuxit lavinartat de senaste åren tillsammans med marknaden för värmepumpar och annan miljösmart teknologi på olika områden.
4. En hållbar utveckling kräver nya kartor
När jorden inte tål mycket mer av det vi redan har och gör idag - mer åt fler, billigare, snabbare, lyxigare - behöver vi lyfta fram andra aspekter av tillvaron att sätta som mål för en hållbar utveckling. Vi som har tillräckligt av livets nödtorft och som brottas mera med att leva än överleva, står inför andra utmaningar än bristsamhällets. De ”mellanmått” vi har ställt upp för att avspegla framsteg, såsom vinst, statusprylar, kändisskap, kanske inte alls fungerar som mål i ett hållbart samhälle. De är medel, snarare än mål. För livet handlar ju inte om vinst, lika lite som om guldklockor, lyxigt badrum eller växthusgaser. Vi behöver på ett mera medvetet sätt lyfta fram de kvaliteter vi vill sträva efter - och hitta bättre och mera hållbara vägar att befrämja dessa än vad etablerade framstegsmått antyder och stimulerar. Vi behöver formulera nya mål och ”rita” nya kartor.
Att rita nya kartor, att konstruera och komma överens om nya bilder av verkligheten, är en helt annan konstart än att orientera sig i redan kartlagd terräng. För att kartlägga vad vi faktiskt sätter värde på i vårt växelspel med omvärlden, måste vi på ett helt annat sätt lyssna inåt på våra inre reaktioner på det vi möter och kommunicera detta till varandra, för att pröva vilka gemensamma nämnare vi hittar att lägga till grund för en vägledande karta.
Mycket kan vi göra med vägledning av etablerade kartor - t ex sätta normer och gränsvärden och utveckla miljösmartare teknologi som kan ge oss materiell basförsörjning. Men för utveckling utöver denna, att utveckla nya samspelsmönster eller nya livsberikande tjänster att fylla världshandeln med, behövs nya kartor.
5. Dialogens och det helhjärtade mötets kraft
Våra första kartor av verkligheten utvecklade vi som barn i ett aktivt växelspel med vår närmaste omgivning. Erfarenheterna av samspelet med våra vårdgivare ligger till grund för vår självbild och världsbild. Sådan är jag och sådan är världen. Detta är möjligt/omöjligt, välkommet/ovälkommet. Detta gillar/ogillar jag. Så här måste jag göra för att få den uppmärksamhet jag behöver. Kartorna byggs upp på grundval av våra spontana känsloreaktioner på det vi möter och de slutsatser vi drar av dem.
Från och med 3-4-årsåldern, när språket gör sitt inträde och tar över kommandot, kan kartorna tas över i färdigt och osmält skick. Ju mindre vi blir sedda och respekterade i våra inre reaktioner och ju mer vi blir trimmade att lyda omgivningens krav och förväntningar, desto mer förlorar vi kontakten med våra inre signaler - och därmed med oss själva. Ju mera livet präglas av yttre auktoriteters definitioner av Rätt och Fel, desto mer utifrånstyrda blir vi. Och därmed desto mer beroende av färdigformulerade kartor.
Om vi skall skapa nya vägledande kartor för en hållbar utveckling, behöver vi således återerövra den spontana, lyhörda och nyfikna kontakt med våra inre signaler som vi en gång hade som barn. Och våga släppa taget om de kartor som länge har varit till så stor både hjälp och trygghet. Det är samma typ av utmaning som terapiklienter står inför, när de skall släppa taget om gamla invanda men otillfredsställande mönster, för att pröva nya och ännu okända förhållningssätt i livet. Där mod och uppmuntran kan hämtas ur ”Jag-Du-kontakten” med t ex en gestaltterapeut/konsult, som har erfarenhet av denna situation och därför orkar stanna kvar i det kreativa tomrummets ovisshet och förvirring tills nya mönster och en ny möjlighet visar sig.
6. Lärande organisationer
Det är liknande förhållningssätt och utmaningar som präglar de lärande organisationer som behövs för en omställning till vår globaliserade och föränderliga värld, enligt Peter Senge m fl. Där vi måste släppa taget om gamla förlegade och missledande modeller av verkligheten. Lämna en del av vårt invanda linjära orsak-verkan-tänkande, för att lära oss att tänka mera i termer av system och processer. Vara öppna och medvetna om våra upplevelser, för att lära av varandras olikheter.
7. Tankar sprids snabbt genom nätverkande
I dagens IT-värld sprids tankar och idéer väldigt snabbt. Uppfattningar som slår igenom i människors och medias medvetande är på bara några månader på var mans läppar som självklara sanningar. Detta är naturligtvis på både gott och ont.
Kanske har vi människor ganska lika grundbehov. Och delar en förmåga att känna igen vad som är bra för oss, när vi stöter på det. Möjligheter att befrämja livet vill vi ju gärna ta till oss och sprida till andra.
Risken är att det går mode i förhoppningar som delas av många och att rent önsketänkande etablerar sig som beprövade sanningar.
Men ett ansvarsfullt och medvetet nätverkande kan bidra till att hålla engagemanget levande och avsätta sig i visioner som går att omsätta i handling. Samtidigt som det är viktigt att ord och handling följs åt, behöver vi ha tålamod och uthållighet nog att invänta effekterna av våra ansträngningar.
I resten av boken tänker jag belysa ovanstående ur olika aspekter och fördjupa resonemanget. Jag kommer att utgå från vad som främst gjort intryck på mig och vilka slutsatser jag har dragit. I stället för att alltför noggrant hänvisa till mina inspirationskällor, kommer jag att samla ihop ett urval av dem till en litteraturlista på slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar