Mer blir fel
Klimathot, vattenbrist på många håll och annat visar att vi inte bara kan fortsätta att springa fortare och fortare i samma spår som hittills. Samtidigt kan vi fråga oss, om vi blir så mycket lyckligare av ”mer” av det vi redan har och gör idag.
Stora delar av världens befolkning är fortfarande upptagna av att hålla svält och armod från dörren, för att överleva. I takt med att vi börja nå eller överskrida gränserna för ökat uttag av jordens begränsade naturresurser, blir det därför allt viktigare att tillgängligt utrymme för ökad konsumtion reserveras för dem som verkligen behöver det och inte går åt till ytterligare överkonsumtion av dem som redan har tillräckligt.
Sedan vi har tillräckligt av livets nödtorft är det mesta av vår konsumtion socialt betingad. Den handlar om jämförelser med varandra, om status och inne-ute-skap. Så fort man har etablerat vissa tecken som mått på människors värde och plats i jämförelsehierarkin, får dessa ett symbolvärde och betraktas ofta som mål i sig. Som kläder där varumärket flerdubblar priset. Eller en akademisk examen som i sig blir viktigare än den kunskap utbildningen ger, yrkestitlar där de flesta blir direktörer, eller yrken som skyddas av en tvivelaktig certifiering, en viss åsikt som visar att man hänger med, en viss ledarstil, en speciell innekrog eller vänkrets.
I sin bok ”Tomhetens triumf” visar Mats Alvesson (2006) hur dessa framgångsmått urholkas på sitt ursprungliga värde, när de betraktas som mål i sig. I takt med att själva måttet/symbolen blir viktigare än det som skall mätas/symboliseras, blir kopplingen till symbolens/titelns/slagordens innehåll och innebörd allt svagare. Till slut har man glömt vad de stod för. Policydokument och tjusiga deklarationer blir tomma ord, som inte alls behöver följas av handling. Vad som står på visitkortet blir viktigare än vad man faktiskt kan eller gör. Att synas i vimlet blir viktigare än verklig vänskap och gemenskap. O s v. Och i takt med att allt fler strävar efter och lyckas nå dessa symboler/framgångsmått, minskar deras jämförelsevärde. Mer åt fler blir som att uppmana människor i en folksamling att ställa sig på tå för att synas bättre.
Dessutom visar Mihaly Csikszentmihalyi (1990) i sin bok ”Flow” att lycka inte handlar så mycket om vad som händer människor eller om pengar och makt. Han och hans forskarlag kunde bekräfta uttrycket: ”Det är inte om hur man har det, utan hur man tar det, som gäller.” De ställde frågor kring vad som gör oss lyckliga till tusentals människor från olika kulturer runt om i världen. Samstämmiga svar oberoende av ålder, yrke och kulturell bakgrund visade att lycka framför allt handlar om en personlig inställning. Att kunna finna glädje i det man möter.
Denna personliga förmåga att uppleva ”flyt” i sitt liv, att helhjärtat vara i flödet, kan övas upp. Det kräver medvetenhet. Att uppmärksamma vad man möter - och hur man blir berörd av det - så att man kan göra medvetna val och ta ansvar för dessa. Att med öppna sinnen och öppet hjärta möta ”det som är”. Att vara närvarande i det som sker - och inte förlora sig i orealistiskt önsketänkande eller i katastroffantasier.
Mer av det vi redan gör eller har, gör oss således knappast lyckligare. Då måste vi göra något annat, utan att riktigt veta vad. De framstegsmått vi använder behöver bytas ut. Bristsamhällets kartor är förlegade. Men själva sökandet efter lockande alternativ kräver den medvetna uppmärksamhet som enligt Csikszentmihalyi bidrar till flyt och lyckokänsla.
Motstånd mot förändring
Att släppa taget om kartor och framstegsmått som länge har tjänat oss väl, är inte så lätt. Att lämna gamla ingrodda vanor som vi blivit trygga med och som givit mening åt vardagen, för att ge sig ut på okända och oprövade farvatten kan vara skrämmande. Det måste kännas nödvändigt eller värt offret. Och man måste få tid och möjlighet att sörja och säga adjö till det gamla, för vilja välkomna det nya.
Vi märker detta bl a på den polariserade reaktionen på klimathotet. En grupp förändringsivrare välkomnar klimathotet som incitament till förändring, Många människor har sedan länge reagerat mot vår utbredda materialism, konsumism och hänsynslösa miljöförstöring. Om denna livsstil tas som föredöme för hela jordens befolkning, kommer våra begränsade naturresurser snart att vara förbrukade, fruktar de. Eller också kommer klyftorna mellan fattiga och rika att öka, tills de exploderar i förödande våldsamheter. Denna grupp står nu redo och ivrig att ta sig an de utmaningar dagens situation ställer oss inför.
En annan grupp bestående av förändringsmotståndare hävdar på olika sätt att klimathotet är överdrivet och t o m politiskt betingat. De har funnit sig väl till rätta och är framgångsrika i dagens samhälle. De har ingen lust att ändra på ett vinnande koncept. Och de kan vara rädda att vi raserar något, som har tagit lång tid att mödosamt bygga upp.
Sant är att bristsamhällets kartor, system och mål-medel-tänkande har varit framgångsrikt. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen har varit och är enorm. Till stor del har vi i västvärlden lyckats ta oss ur fattigdomen. Ett naturvetenskapligt tänkande har frigjort oss frän vidskepelse och kyrkans auktoritära grepp. Utbildning åt alla har frigjort oss från patriarkala och feodala system och påskyndat demokratin. Storskalig produktionsteknik har tillsammans med informationsteknologin gjort hela jorden till vår gemensamma angelägenhet och påskyndat globaliseringen. Hela världen är därmed sammanvävd i komplicerade system, där förändringar i en del snabbt och ibland överraskande kan sprida sig till helt andra delar. Att alltför klåfingrigt komma och peta i detta, kan kännas vådligt.
Mycket sköts kanske bäst enligt invanda modeller. Vår materiella basförsörjning sköts t ex troligen bäst genom stordrift för en världsmarknad. Liksom att minska skadan av vår framfart genom utveckling och spridning av miljösmartare teknologi. Samtidigt kvarstår det faktum att mer av det vi redan har och gör blir fel. Så när vi talar om framsteg och att reservera utrymmet för fler att tillgodose sina materiella basbehov till dem som bäst behöver det, måstre vi söka oss andra vägar.
Maskintänkande - verktygens slavar
När vi har väldefinierade mål kan vi ofta formulera lämpliga mål-medel-hierarkier, mål-delmål där det ena leder till det andra. Det är då vi kan mekanisera hela produktionskedjan och göra den mycket effektivare än vad som är möjligt med hantverksmässig produktion. Det var detta som låg till grund för industrisamhället.
En maskin är ju något som konstruerats av människor för att utföra vissa förutbestämda uppgifter på ett så pålitligt och förutsägbart sätt som möjligt. Genom att den bara gör sådant den har programmerats till, behöver man inte ens veta hur den fungerar för att kunna styra den. Det räcker att lära sig vilka knappar man skall trycka på. Den bygger på mätbarhet och kontrollerbarhet och dess finess är precision, uthållighet och upprepning av exakt samma arbetsmoment.
Mycket av maskinens ofta imponerande prestanda byggs in av konstruktören en gång för alla. Ju mer komplicerad maskinen är, desto viktigare är det att styr- och kontrollmekanismerna fungerar pålitligt. För att minimera risken att misstag förorsakas av ”den mänskliga faktorn”, ser man till att så mycket som möjligt är inbyggt och så lite som möjligt är åtkomligt för andra än djupt invigda. Det som måste överlåtas till människor att sköta manuellt skall vara så enkelt och överblickbart som möjligt. Resten automatiseras.
På så sätt kan vi överlämna den tekniska utvecklingen till en välutbildad och kreativ elit av experter. För att få en tillräckligt stor marknad måste de samtidigt se till att de apparater och maskiner de konstruerar är tillräckligt användarvänliga. Följaktligen blir vi alltmer beroende av en teknologi som vi inte förstår, utan bara lär oss att hantera. Och det är ju ganska fantastiskt och ett tecken på en hög civilisation, att vi vågar lita så mycket på varandra och överlämnar oss till den lilla grupp som verkligen förstår sina respektive vitala teknikområden.
Risken är dock att vi blir verktygens slavar. Att vi blir så fast i den lilla del av styr- och kontrollsystemen som vi behärskar att vi inte vågar peta i dessa, för att inte riskera att gå miste om hela den teknologi som de styr. Det är då vi säger: ”Systemet kräver ...”
Eftersom mål-medel-tänkandet eller maskintänkandet har varit så effektivt för den tekniska utvecklingen, har vi applicerat det också på själva samhällsbygget. På organisationen av verksamheter av olika slag. På utvecklingen av ekonomiska och politiska system. På infrastruktur, redovisnings- och kontrollsystem, informationssystem och andra administrativa system, etc. Även här säger vi ofta: ”Systemet kräver ...”
På samhälls- och organisationsnivå är det ännu värre att vi fastnar med fokus på att värna om de system vi själva utvecklat i något visst syfte. Där vi glömmer syftet - kanske därför att det är alltför komplicerat för att vi skall våga uppmärksamma det - och inriktar oss på verktyget. Mark Twain har kärnfullt sammanfattat detta i sin iakttagelse: ”Om det enda verktyg jag förfogar över är en hammare - tenderar varje problem att bli en spik.” Det är samma fenomen som ligger bakom att man som forskningsområde hellre väljer något som är någorlunda lättforskat än det som känns viktigt. Eller där mycket av utbildning i t ex företagsekonomi är verktygsutbildning - marknadsföring, personaladministration, företagsledning, organisation, ADB, o s v - snarare än att klara ut vad man egentligen vill med sin verksamhet och sedan utveckla verktyg för att förverkliga detta.
Levande företag
Ett företag av idag är mycket mera lik en levande organism än en maskin. En levande organism fungerar på ett helt annat sätt. Det räcker med en växt, för att man skall upptäcka på vilket personligt sätt den kan svara på (till synes) exakt samma behandling. Och hur många variabler man har att samspela med såsom fukt, temperatur, ljus, jordmån och kanske t o m vårdarens humör. Hur är det då inte att få ett antal människor att samverka i ett företag - som i sin tur har att på ett fruktbart sätt växelspela med ett omgivande samhälle av människor med egna personligheter och viljor, i olika grupperingar, med olika intressen, kulturer, roller, etc - i en starkt föränderlig och sammanvävd värld?! Att få detta att fungera, kräver en helt annan kompetens än att sköta en maskin.
Att försöka styra organisationer med disciplin och byråkratiska regler är redan inom etablerade strukturer i kartlagd terräng mycket svårt idag. I takt med ökande demokratisering och allt högre utbildning kräver människor att få tänka själva. Och i takt med globaliseringen, måste det globala samarbetet omfatta allt fler kulturer och olika levnadsförhållanden. Både företag och samhällen blir allt mindre maskinlika och allt mer lika levande organismer. När vi nu står inför att formulera nya mål och framstegsmått och att rita om kartorna, förstärks denna tendens ytterligare. De yttre hållpunkterna luckras upp och vi måste bli allt skickligare på att lyssna till och använda våra inre signaler som hållpunkter, att bli inifrånstyrda snarare än utifrånstyrda.
Detta är vi relativt otränade i. Redan i skolan lär vi oss att ge rätt svar på de frågor läraren (med hjälp av läroplan m m) finner relevanta att ställa. Vad som betraktas som relevant, grundar sig på vilka aspekter av verkligheten man har valt att lyfta fram. Vi tränas alltså att tolka verkligheten med ledning av redan etablerade kartor/modeller av den. Vilka andra upplevelser av mötet med verkligheten vi kan ha som nyfikna och öppenhjärtiga barn, efterfrågas inte. Jämfört med min skoltid är man nog idag mera intresserad av barnens sätt att uppleva världen, vad de förundras över, blir förskräckta inför, förtjusta över, hur de själva tolkar det de ser och hör - vilket jag hoppas inte är vad man kallar ”flumskola”. Men enligt min erfarenhet är skolan betydligt mera inriktad på att lära ut etablerade kartor och träna oss att orientera oss med hjälp av dem, än att träna oss att tänka själva och kanske lyfta fram helt andra aspekter av verkligheten än dem som ryms inom kartan.
Det intränade mål-medel-tänkandet fullföljs sedan i arbetslivet, där de anställda har att nå de mål som ställts upp av ledningen. I vårt resultatinriktade samhälle lockar det mätbara och kontrollerbara. T ex är kvantitativ forskning, där man testar klara hypoteser, mera utbredd och erkänd än kvalitativ, där man söker innebörden i olika fenomen. Kognitiv terapi, där man först tillsammans definierar vilka problem/symtom som skall behandlas, har ersatt många av de terapiformer som har en bredare inriktning på existentiella frågor än på enskilda symtom. O s v.
Grupperingarna ”utifrånstyrda” och ”inifrånstyrda” identifierades redan på 1970-talet av Hans Zetterberg. Han identifierade ytterligare en grupp, nämligen ”basbehovsstyrda” vars fokus var försörjning, trygghet, överlevnad - det gamla bondesamhällets värderingar. Runt 1980 tillhörde 23% denna grupp i Sverige. Enligt samma Sifo-undersökning var 43% utifrånstyrda med yttrevärldsvärderingar och fokus på uppskattning och tillhörighet. 34% var inifrånstyrda med inrevärldsvärderingar och fokus på självförverkligande. (Se t ex http://zetterberg.org/Books/b83_Osyn/b83ch2.htm) Kanske har procentsatserna ändrats något sedan dess. Men jag tror att Zetterbergs grupperingar har något att säga om den utmaning vi står inför, om vi måste rita om gällande kartor, för att de skall fungera i dagens terräng. Och om skillnaden mellan förändringsmotståndare och förändringsivrare.
Neuropsykologiska aspekter på att byta vanor
Vi talar ofta om vanans makt. Ett skäl till denna är att det faktiskt krävs en neurofysiologisk omkoppling av våra hjärnor, för att byta ut invanda förhållningssätt mot nya. Med nya tekniker att genom skiktröntgen avbilda kroppen inifrån (fMRI och PET) har man kunnat se vad som händer i hjärnan när vi har att anpassa oss till förändringar av olika slag. Av denna forskning kan vi dra några slutsatser gällande ambitionen att utveckla nyckelpersoner för vår tids nya utmaningar.
- Olika beteenden efterfrågas i olika sammanhang. Våra invanda sätt att vara, styrs rutinmässigt och utan ansträngning från ryggmärgen. Nytänkande kräver däremot ett mycket mer ansträngande engagemang från ”klokhjärnan”, frontalloben. För att hushålla med värdefull hjärnklraft, försöker hjärnan rutinisera så mycket som möjligt av vardagens bestyr, så att de kan hållas nere i gammelhjärnans instinktiva och reflexmässiga strukturer. Det tar tid för hjärnan att acceptera att nya intryck är värda att släppa in och anpassa sig till, genom att arbeta in dem i ”ryggmärgen”, samtidigt som förlegat material måste kastas ut därifrån, för att ge plats åt det nya eller bringas att vara samstämmigt med detta.
- Extra jobbigt blir det att släppa taget om det gamla och förlegade, eftersom amygdala i reptilhjärnan genast rycker ut till försvar av det trygga invanda. Här har vi ”dumskallen”, som helt präglad av tidigare erfarenheter reflexmässigt uppfattar det nya som hot mot gamla beprövade och fungerande överlevnadsstrategier och därför reagerar med rädsla. Liksom en tvångsneurotiker som försöker bota sin bacillskräck genom att ständigt tvätta händerna, snarare förstärker kopplingen mellan stimulus och respons, finns samma risk om vi försöker lösa dagens problem med mera av vad vi redan gör, i stället för att pröva helt andra ovana sätt att tackla situationen.
- Försök att övertyga och övertala slår bara tillbaka. Nytänkande slår bara rot, när det grundas inifrån, på egna upplevelser. Det är den positiva ”aha-upplevelsen” av en ny upptäckt eller ett nytt sätt att vara, som läggs till grund för ett nytt tänkesätt och beteende.
- Fokusering krävs för att hålla sig öppen för nya intryck. När man lämnar det gamla, uppstår ett ”kreativt tomrum”, innan det nya har funnit sin form. Genom att stanna kvar här och fokusera på tänkbara men ännu okända nya möjligheter, är man beredd att uppmärksamma alla små positiva upplevelser som pekar i samma riktning, så att man kan känna igen en ny möjlighet när den visar sig och kan gripa fågeln i flykten.
- Upprepad och uppmuntrande uppmärksamhet från andra krävs, för att hålla fokus vid liv tillräckligt länge för att det nya skall kunna etablera sig inombords som välgrundade och välanpassade kartor av verkligheten. Man vill ju inte vara ensam om sin karta. För att uppleva att man lever i samma värld som andra, behövs personliga möten med dem som också upplevt nya sätt att vara i världen. T ex i ”näringsgrupper” av olika slag.
Hushållning med dyrbar hjärnkraft håller oss alltså kvar i ingrodda spår. För att bryta vanor, krävs en neurofysiologisk omkoppling i hjärnan. Detta är ytterligare en förklaring till varför det är så svårt att släppa taget om gamla beprövade mönster, trots att vi kanske rent intellektuellt kan förstå att de börjar bli skadliga och ohållbara i längden.
Sammanfattning av motståndet mot förändring
För att byta spår, måste hjärnan rent neuropsykologiskt kopplas om. Polarisering mellan en grupp ivriga förespråkare av förändring - och en annan grupp som inte vill ändra på det koncept som varit grunden för deras framgångar. Mål-medel-tänkandet är vältränat i vår kultur. Det fungerar utmärkt för alla frågor där vi kan behandla verkligheten som en maskin. Våra kartor av verkligheten är ofta uppbyggda enligt samma modell. Ju mer komplicerad verkligheten är, desto mer beroende blir vi av överblickbara kartor - och desto mera fast blir vi i kartans värld och kartans språk. Demokratisering, globalisering och behovet att formulera helt nya mål och framstegsmått gör dock dagens värld betydligt mer lik en levande organism än en maskin. För att hitta nya värden att sträva efter, måste vi söka inne i oss själva. Att umgås med vår inre värld och att kommunicera denna är vi otränade för i vår kultur - samtidigt som invanda kartor inte ger oss vägledning. Vi måste rita om en del förlegade kartor, för att klara en hållbar utveckling. Men hur byggde vi då upp våra första kartor av verkligheten och plöjde in våra första spår i hjärnan?
Utveckling i växelspel med omvärlden
Vi lever och utvecklas och hittar vår plats i världen genom ett ständigt växelspel mellan behov och möjligheter. Behov märker vi genom signaler inifrån våra kroppar. Möjligheter att tillgodose dessa hittar vi i omvärlden. Det är genom detta växelspel vi skapar någon meningsfull ordning i det myller av intryck både inifrån och utifrån som bombarderar oss redan som spädbarn. Det är så vi skapar våra första kartor av verkligheten, vår världsbild och vår självbild. Genom erfarenheterna från det direkta samspelet med modern/vårdgivaren utvecklas känslan för vad som är välkommet/ovälkommet, möjligt/omöjligt, tryggt/riskabelt, vad man måste göra för att få den uppmärksamhet man behöver, o s v. Här plöjs de första spåren i hjärnan in.
Så länge allt är som det brukar, präglas detta samspelsmönster in som en giltig karta och mycket av gensvaren kan rutiniseras och skötas av ryggmärgen.
Barn föds tillitsfulla och kontaktsökande. Spädbarn ger starka uttryck av förvåning och upprördhet vid uteblivet eller ”konstigt” gensvar på deras kontaktförsök. De är ju totalt utlämnade till vuxenvärlden runt omkring dem och förväntar sig att bli sedda och mötta i sina behov.
Långt före orden får vi en upplevelse av om vi kan påverka världen eller ej, om den är välvillig, likgiltig eller fientlig. Och/eller om jag och mina behov är värda att respekteras. De första inre kartorna är således affektiva snarare än kognitiva - och därför inte åtkomliga med bara ord. Att nå fram till dem kräver någon form av upplevelse och känsla.
Så länge barnet får förväntade gensvar på sina kontaktförsök är allt frid och fröjd. Men titt som tätt uppstår små överraskningar. Barn och mor missförstår varandra. Barnet drar mamma i håret så att det gör ont. Viljor kolliderar. Här uppstår heta och personligt laddade ögonblick av disharmoni som behöver repareras.
Det är erfarenheten av att vara delaktig i lyckade sådana reparationer som ger barnet en självkänsla och en upplevelse av att världen går att växelspela med. Och om de tillsammans hittar en ny balanspunkt och ett nytt sätt att vara tillsammans som ingen av parterna har upplevt förr, har ett utvecklingssteg tagits. Båda har upptäckt ett nytt attraktivt sätt att vara i världen. Det är detta Daniel Stern och spädbarnsforskarna benämner ”moments of meeting”. ”Jag-Du-mötets”
helande och utvecklande kraft, som är kärnan i såväl barns utveckling som i psykoterapi.
Om modern däremot av olika skäl regelmässigt är onåbar för kontakt och barnet misslyckas i sina kontaktförsök, kommer uppgivenhet att prägla växelspelet med omvärlden även framöver.
Så länge samspelet sker på en förspråklig nivå är det höger hjärnhalva som är mest aktiv, det vill säga den del som står för känslomässig bearbetning och inlärning som sker på ett omedvetet plan. Vår djupast liggande självbild och världsbild är alltså omedveten och oåtkomlig för intellektuell påverkan. De kan bara påverkas genom verkliga upplevelser av nya möjligheter, som man inte trodde fanns.
I och med språkets inträde i 3-4-årsåldern tas herraväldet över av vänster hjärnhalva, som tänker linjärt, sekventiellt och logiskt - till skillnad från den högra, som fungerar intuitivt och icke-linjärt och uppfattar helheter och övergripande mönster.
Med språket kan redan färdigformulerade kartor förmedlas och tas över i osmält skick. Kartor som beskriver andras upplevelser. Eller ännu oftare uppfattningar om vad man bör tänka och tycka. Oftast i vänster hjärnhalvas termer, d v s linjärt, sekventiellt och logiskt - som därmed inte rymmer det processinriktade systemtänkande som dagens situation kräver mycket mera av. När dessa färdiga kartor kommer från auktoriteter är det lätt att lägga dem mellan sig själv och verkligheten, så att man börjar tvivla på sina egna upplevelser.
Om vi vill skapa nya kartor som bättre än dagens vägleder oss mot en hållbar utveckling är det alltså viktigt att vi återerövrar spädbarnets förmåga att mera förutsättningslöst samspela med omvärlden.
Samskapad utveckling
Så länge livet går sin gilla gång enligt invanda mönster kan det mesta skötas rutinmässigt av ryggmärgen - utan att uppmärksammas medvetet. Invanda spår bekräftas och gör dig trygg med att allt är som det brukar vara. Inget pockar på förändring - åtminstone inte förrän livet börjar kännas tråkigt och händelsefattigt.
Så händer något som bryter mot det invanda mönstret. Något som överraskande utmanar det du tagit för givet och självklart. Du vaknar till och blir uppmärksam på situationen. Om det är en oviktig händelse, som inte nämnvärt påverkar ditt liv, slinker den kanske bara förbi som ett litet avbrott. Men om den berör dig djupare, väcker den ditt intresse. Överraskningen måste hanteras på ett eller annat sätt.
Till att börja med prövar du de verktyg du har till ditt förfogande och är van att hantera. Men om inga av dessa fungerar för att återställa jämvikten och komma på spåret igen, stiger spänningen. Nu-situationen kräver alltmer uppmärksamhet. Förvirringen griper omkring sig och kan stiga till panik i takt med upptäckten att du faktiskt inte vet hur du skall handla. Du hamnar i ett ”kreativt tomrum” och måste pröva dig fram till något nytt i samspel med omvärlden.
Det är här förändring och utveckling tar sin början. Du märker att du måste agera på ett nytt och mera medvetet sätt. Du letar i ditt inre - i dina känsloreaktioner, tolkningar av situationen, impulser till handling - efter lösningar. Med hjälp av omvärldens gensvar på dina mer eller mindre tafatta försök att hantera situationen, kan du sedan steg för steg leta dig fram till ett nytt tidigare oprövat sätt att vara i världen.
Genom att lyssna på dina inre reaktioner får du reda på hur du uppfattar och berörs av den nya situationen. Gensvaret utifrån ger dig i sin tur information om hur omvärlden uppfattar och reagerar på ditt sätt att uppleva och tackla den. I den mån inblandade parter är villiga att försöka förstå varandras olika perspektiv vidgas medvetenheten om situationens karaktär till er sammanlagda upplevelse av den.
Om parterna förmår att dra nytta av denna utvidgade medvetenhet, ökar naturligtvis chansen att finna en gemensam lösning. En lösning där alla kan få en djupt meningsfull upplevelse av att något annat är möjligt än vad de är vana vid och brukar ta för givet. Det blir då ett sådant utvecklande möte, som kommer att leva kvar inom var och en som var med som en viktig och lärorik händelse - ett ”moment of meeting”.
Både personlig utveckling och utveckling av gemensamma verksamheter kan ske enligt detta mönster. Även om det är samma naturliga utvecklingsprocess som vi alla har praktiserat som spädbarn, behöver den ändå lite skydd och speciell omvårdnad för att hållas vid liv:
- Den bygger på öppenhet, ärlighet och tillit - ett klimat som inte är självklart i alla företag, utan måste skapas och vårdas.
- I vår resultatinriktade mål-medel-präglade kultur har vi svårt att släppa kontrollen och stanna i det kreativa tomrummet tillräckligt länge för att något nytt skall kunna träda fram. I stället för att släppa taget om det gamla beprövade - innan det nya har visat sig - frestas vi att dra förhastade slutsatser som stämmer med invanda föreställningar.
- Förändringen sker genom verkliga upplevelser av nya möjligheter. Det räcker inte att intellektuellt förstå situationen som en intressant tanke eller idé.
- Att dela upplevelser kräver dialog, snarare än den typ av försök att argumentera och övertyga varandra om det rätta svaret, som präglar många av våra vanliga diskussioner.
Hur få med allas perspektiv?
Gestalt utvecklades ursprungligen som en terapimetod. Människor söker psykoterapi när de upplever att något i deras liv är fel, utan att de riktigt vet vad. Eftersom detta är ganska likt vad samhället står inför idag - något är fel, men vad? - har gestalt beprövade metoder och verktyg att möta situationen.
Gestalt bygger i hög grad på filosofen Martin Bubers ”Jag-Du-kontakt” (dialog) och medveten närvaro (mindfulness). Det vill säga varje människas rätt - för att inte säga skyldighet - att ha en personlig relation till det hon möter i sitt liv, till andra människor, meningen med arbetet, naturen, världen och livet i stort.
Förhållningssättet handlar om det personliga valet. Att möta världen med öppna sinnen och öppet hjärta och ta ansvar för sina val och ickeval i såväl privat- som arbets- och samhällsliv. Vi tränar alltså medvetet en mycket högra grad av inifrånstyrning än vad som är vanligt i dagens samhälle.
Gestalt är tillämpad fenomenologi, vilket innebär att det är världen sådan den upplevs ur olika perspektiv som står i fokus. I stället för att söka och luta oss mot någon en gång för alla given och giltig objektiv Sanning, utgår vi från att allas perspektiv är giltiga delar av den totala helheten. Och att vad som känns relevant att uppmärksamma kan växla utifrån vars och ens upplevda behov. Som gestaltkonsulter försöker vi därför att samla de viktigaste inblandade parterna för att tillsammans tackla gemensamma angelägenheter. På olika sätt försöker vi hjälpa dem att dela sina upplevelser med varandra. Hur de från sina olika utsiktspunkter berörs av situationen, vad de har sett, tänkt, känt och fått impulser att göra.
Vi nöjer oss alltså inte med att prata om situationen. I stället försöker vi med olika tekniker - visualisering, vägledda fantasier, rollspel, konstellationer, bild, rörelse, dialog, tomma stolen, etc - att få en upplevelse i nuet av den, där både sinnen, känslor och tankar är engagerade. För det är ju hela upplevelsen vi internaliserar och tar med oss som en lärorik erfarenhet att använda i liknande situationer framöver. Och det är själva färdigheten att tackla knepiga situationer vi vill träna upp. ”Ge en hungrande en fisk och han äter sig mätt för en dag - eller lär honom att fiska”, säger ett kinesiskt ordspråk.
När man lär sig cykla, är det inte själva cykeln man internaliserar - utan samspelet mellan cykeln, cyklisten och terrängen man cyklar i. Det handlar alltså om rörelser, känslor, visuella intryck, upplevelsen av balans och fart. Det är hela upplevelsen man tar med sig som en inre bild för framtida bruk i nya cykelturer, på andra cyklar i annan terräng.
Det är sällan man kan se helheten från en enda utsiktspunkt. Det är förmågan att se från olika infallsvinklar som ger en vidgad medvetenhet. Det gäller att verkligen vilja lyssna på varandra. Att inte genast hävda och skydda sitt eget perspektiv så fort någon annan upplever situationen annorlunda från sitt håll. Genom att samla alla inblandades iakttagelser får man en sammanlagd verklighet som är tillgänglig för alla. Därefter kan man tillsammans börja tolka det man upplevt från sina olika perspektiv, genom att gruppera iakttagelserna på olika sätt och se om någon ny och överraskande mening träder fram.
Sådana utvecklingsprocesser hjälper oss när omställningen till en hållbar utveckling kräver att vi bryter ett antal ingrodda vanor. Att vi fyller den globala ekonomin med annat innehåll än resurskrävande och nedskräpande varor. Att vi hittar samspelsmönster som bättre tar tillvara våra olikheter och gagnar människors självrespekt och egna initiativförmåga - och som gynnar fredlig samlevnad här på jorden.
I den omställningen behöver allas perspektiv tas tillvara - liksom allas lust att bidra. Här finns plats för ny- och samskapande! Men då gäller det också att uppmuntra alla människor att dela med sig av sin syn - också människor som inte är vana att bli lyssnade till, med upplevelser som ingen har brytt sig om förr. Vi måste dem tid, plats och struktur att dela sina upplevelser på sätt som känns meningsfulla.
