Barbro och jag var på Leonard Cohens "avskedskonsert" i Stockholm den 8 augusti 2010. Ett fullsatt Globen, där minst hälften av publiken var i 70-årsåldern. En härlig kväll där jag förutom musiken främst fäste mig vid två saker:
1. Ingen trängsel
Ett fullsatt Globen är väldigt många människor. Trots detta upplevde jag ingen armbågshets och trängsel. De allra flesta höll lugnt sin plats och lämnade gott om andrum runt sig själva och varandra. Var det några som trängde sig fram, så var det de yngre ur publiken.
Detta stämmer dessvärre väl överens med mina iakttagelser från bussar och T-banan, där ungdomar tränger sig fram till de lediga sittplatserna och låter gamla och lytta stå.
Så talar jag, som en riktig gammal gubbe. En ur horden av 40-talister som vällde fram och på sin tid irriterade den äldre generationen med sin krävande självupptagenhet. Det gäng som numera kallas "köttberget". Så kanske är det inte främst dålig uppfostran från "curlingföräldrar" som skapat denna hänsynslösa iver att se om sitt och ta sig fram, utan åldern. Hur som helst så gav denna afton - kanske genom publikens ålderssammansättning - en angenäm upplevelse av att det är möjligt för en så stor människomassa att samsas om ett begränsat utrymme utan att trängas och slåss. Med lite hänsyn och omsorg om varandra.
2. Innerlig personlig kontakt lever kvar
Leonard Cohen verkade uppriktigt glad och rörd över publikens tillströmning och gensvar. "Thank you for keeping my music alive so many years", var hans avskedsord.
Och så var det. Skälet till den höga medelåldern hos publiken var troligen att så många, liksom Barbro och jag, hade blivit berörda av hans sånger i yngre dagar, när de som 30-40-åringar själva kämpade med sin längtan efter och rädsla för kärlek och närhet. Just det som Leonard Cohen så självutlämnande skriver om. Det är sådan kontakt, med delade upplevelser från hjärta till hjärta, som lever vidare i var och en och väcker viktiga minnen. Och som lockar så stora skaror till Globen, för att höra samma gamla sånger som de hört så många gånger förr genom åren.
Även Leonard Cohens avsked var berörande personligt. När han efter konsertens slut hade blivit inropad ett par gånger och fyllt på med några extranummer, började jag tycka att nu måste vi släppa iväg honom, så att han får sova - en 75-åring efter nästan 4 timmars föreställning. Då tar han själv kommandot och sjunger en sång om att "it´s closing time". Och sedan ytterligare en sång om att det också är svårt för honom att bryta och lämna ... (oss). Sådant känns som ett äkta ömsesidigt möte, som i alla fall lever kvar i mig ännu en tid. En samvaro att ta lärdom av.
tisdag 10 augusti 2010
lördag 7 augusti 2010
Publikation Gestaltdialog för en mänskligare värld
Publikation Gestaltdialog för en mänskligare värld. Du hittar den också här på Bokus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)